Stigmatiserad smärtlindring

Serietecknaren och tvåbarnspappan Per Myrhills liv kastades fullständigt över ända den där natten för fem år sedan. Sedan dess är ingenting som vanligt och det går inte många timmar utan helvetisk smärta.

Det var under ett rutinbesök hos tandhygienisten som något gick fel. En blödning i tandköttet orsakade en svår infektion som ledde till en massiv stroke och en ovanlig bakteriell hjärnblödning. Akuta operationer, brustna blodkärl i hjärnan och dygn där han svävade mellan liv och död på intensivvårdsavdelningen följde.

Kvar hemma fanns familjen med två små barn och en fruktansvärd oro. Själv låg han nedsövd med andningshjälp i respirator. Hans liv gick att rädda, men helvetet fortsatte. Fler operationer, tunga mediciner och en långsam återhämtning inför en ny och betydligt tuffare tillvaro väntade.

Vid varje pulsslag är det som att någon slår mig i huvudet. Hela tiden, året runt.

Per Myrhill, nervskadad

I dag är Per Myrhill fortfarande heltidssjukskriven och livet från förr är långt borta. Hans utdragna sjukhusvistelse gestaltas bland annat i sin seriebok Ane­urysm­dimma, där han beskriver tiden från hjärnblödningen till dess att han rullades ut från neurologiska intensivvårdsavdelningen.

– Vid varje pulsslag är det som att någon slår mig i huvudet. Hela tiden, året runt. Allt handlar bara om att överleva, inte om att leva. Men trots smärta är det absolut jobbigaste det här med barnen. Att se besvi­kelsen i min tioåriga sons ögon när jag gång på gång måste ställa in saker som vi har planerat att göra. Det är fruktan­svärt, säger han.

”Vid varje pulsslag är det som att någon slår mig i huvudet – hela tiden, året runt”, säger nervskadade Per Myrhill.
”Vid varje pulsslag är det som att någon slår mig i huvudet – hela tiden, året runt”, säger nervskadade Per Myrhill. Foto: AnnaCarin Isaksson

Han har provat det mesta som läkarna ordinerat, men inte ens morfin hjälper mot den kraftiga värk som brukar definieras som ”självmordssmärta”. Under en av många operationer gick något fel. En stor nerv i huvudet skars av och nervtrådarna har inte hittat tillbaka till varandra. Detta orsakar inte bara fysisk smärta. Per drabbades även av så kallad hjärntrötthet. Något som gjort att hans liv aldrig mer kommer att bli detsamma.

– Jag klarar inte av att kliva upp före tio på morgonen, innan dess har jag väldigt ont. Fram till elva försöker jag få ned smärtorna och röra mig lite. Sedan har jag några timmar då jag verkligen vill klara av de här ”måste-grejerna” som att fixa i huset. Disk, städning och så. Vid 14 slår hjärntröttheten till och då blir det ofta kaos i huvudet. Men vissa dagar klarar jag inte av något annat än att ligga i ett kol­svart rum med kudden över huvudet. Det är hemskt.

Under några semesterveckor i Danmark och Spanien tändes dock hoppet. Per Myrhill hade hört om personer med liknande problematik som testat cannabis och lyckats få ned smärtan. Han provade själv.

– På några sekunder försvann det där som känns som rinnande lava i huvudet. Allt bara rann av. Jag fick energi och orka­de tänka. Smärtan var borta. Med hjärntröttheten är jag både fysiskt och mentalt utslagen, så var det inte nu. Cannabis hjälper mig med det.

Varje uttag kostar Per Myrhill 4­  687 kronor. ”Jag skulle behöva tre, fyra uttag i månaden men det är ju ekonomiskt omöjligt”, säger han.
Varje uttag kostar Per Myrhill 4­  687 kronor. ”Jag skulle behöva tre, fyra uttag i månaden men det är ju ekonomiskt omöjligt”, säger han. Foto: AnnaCarin Isaksson

Per Myrhill suckar uppgivet. Det går visserligen att i yttersta undantagsfall få medicinsk cannabis i form av Sativex, Marinol och Bediol utskrivet i Sverige, men regelverket är extremt hårt och medi­cinen faller inte inom ramen för högkostnadsskyddet, så patienten tvingas be­tala själv. En omöjlig kostnad för de allra flesta, särskilt om man är sjukskriven och saknar fast inkomst. För att få det utskrivet krävs också att en läkare ansöker om dispens hos statliga Läkemedelsverket.

De drabbade tillåts inte att söka själva och läkarkåren står många gånger enig i den strikta linjen. Det saknas svensk forskning på området, menar man, och frågan om cannabisrelaterad medicin anses inte tillräckligt utredd i Sverige.

Frågan är polariserad och hänger enligt många experter ihop den sedan länge mycket restriktiva svenska narkotikapolitiken som ofta anklagas för att styras av ideologi snarare än vetenskap. För trots de hårda lagarna är det ett faktum att Sverige har EU:s näst högsta narkotikadödlighet och såväl FN som världshälso­organisationen, WHO, har många gånger kri­­­­­­­­­tiserat den svenska hållningen.

På några sekunder försvann det där som känns som rinnande lava i huvudet. Allt bara rann av. Jag fick energi och orka­de tänka.

Per Myrhill

Flera internationella studier har visat att just det som Per Myrhill efterfrågar faktiskt lindrar mot smärtan. Och i många andra länder är lagarna annorlunda. I Finland har medicinsk cannabis varit laglig sedan 2006 och i Norge sedan förra året.

På flera andra håll i världen ser det likadant ut. I Kanada beräknas exempelvis omkring 40 000 patienter med svåra nerv­skador behandlas med medicinsk cannabis som kan intas på flera olika sätt.

FAKTA | Medicinsk cannabis

– För att få medicinsk cannabis utskrivet i Sverige måste en läkare ansöka om licens för varje patient. Licensen skickas till Läkemedelsverket, som fattar beslutet.

– Ingen av medicinerna Bediol, Sativex och Marinol faller dock inom ramen för högkostnadsskyddet, så patienterna måste betala själva.

– Cannabis som medicin kan intas i flera olika former. Bland annat som droppar och munsprej.

– Medicinsk användning av cannabis eller preparat som innehåller ämnet THC som aktiv substans är i dag legaliserad i bland annat Kanada, Belgien, Australien, Nederländerna, Storbritannien, Spanien, Israel, Finland, Norge och i vissa stater i USA.

Det Per Myrhill har lyckats få utskrivet är en munsprej som är godkänd av Läkemedelsverket.

– Jag har ju alltid varit noga med att inte göra något olagligt och jag har det på recept som kostar 4 687 kronor för ett uttag. Jag skulle behöva tre, fyra uttag i månaden men det är ju ekonomiskt omöjligt. Det gör att jag bara använder det när smärtan är så svår att jag funderar på att lägga mig på järnvägen, säger Per Myrhill, och för­klarar att hela familjen lider på grund av hans tillstånd.

– Jag vet ju att jag aldrig kommer att komma tillbaka till den jag var en gång, men någon form av livskvalitet måste jag ändå kämpa för. Mina barn märker direkt skillnaden när jag haft tillgång till medi­cinsk cannabis och de måste väl ändå ha rätt till en pappa som kan vara pappa. Som det är just nu känner jag mig bara som en börda och belastning för min familj.

Per Myrhill kallar det moraliskt förkastligt att människor som han själv inte tillåts lindra sin smärta på laglig väg.

– Det är som att staten och läkarkåren sparkar på den som redan ligger.

Han nämner historien om svårt ryggmärgsskadade Andreas Thörn som nyligen dömdes för narkotikabrott av Högsta domstolen sedan han självmedicinerat mot sina smärtor med hjälp av hemodlad cannabis. Fallet har fått stor medial upp­märksamhet. Andreas Thörn, som är förlamad och sitter i rullstol sedan många år tillbaka, åtalades vid Västmanlands tingsrätt sommaren 2016 men friades från brottsmisstankarna då rätten ansåg att han ”befunnit sig i en nödsituation” då han ”tycks ha provat allt som sjukvården har att erbjuda”. Domen överklagades dock och i slutet av november i år dömdes han till böter på sammanlagt 5 200 kronor.

– Jag gjorde ett aktivt val och det står jag för. Jag har haft en dialog med min läkare och har kollat på alternativ och jag ville inte göra något olagligt. Jag hade aldrig brutit mot lagen förut, men jag befann mig i en situation där jag inte hade några alternativ. Jag vill kunna fortsätta leva ett normalt liv utan att vara kriminell, sade Andreas Thörn till Aftonbladet.

Per Myrhill har berättat om sin sjukdom och smärta i sitt seriealbum Aneurysmdimma.
Per Myrhill har berättat om sin sjukdom och smärta i sitt seriealbum Aneurysmdimma. Foto: AnnaCarin Isaksson

I ett uttalande skriver Högsta domstolen: ”Av betydelse för den bedömningen var att syftet var medicinskt, att mängden var begränsad till att svara mot det medicinska syftet och att halten rusgivande substans var låg”.

– Det är en form av tortyr som vi utsätts för och historien kommer inte att vara nådig mot de som bestämmer, säger Per Myrhill.

Ändå ser han vissa ljuspunkter i debatten.

– Redan nu diskuteras ju den här frågan betydligt mer jämfört med för bara något år sedan. Jag tror att vi kommer att ta många steg framåt bara de kommande åren. De lagarna vi har nu är en rest från en svunnen tid och i land efter land luckras det här upp, så vi kommer inte att kunna behålla systemet som det ser ut nu, tror jag.

Och det har, precis som Per Myrhill säger, börjat hända saker. I vår påbörjas exempelvis en svensk studie där 100 patienter kommer att delta. Hälften av dessa kommer att få en aktiv substans och hälften en placebomedicin. Läkaren och docenten Claes Hultling är en av personerna bakom studien. Han arbetar vid Spinaliskliniken, en specialistklinik i Stockholm för ryggmärgsskadade, och förklarar att ungefär hälften av alla som brutit nacke eller rygg anger att nervsmärtorna är det mest besvärliga.

– Många tror att dessa personers högsta önskan är att kunna gå igen. Men de flesta säger att de först och främst vill bli av med sin överjävliga och gnagande smärta, som gör att en del av dem tar livet av sig, säger Claes Hultling.

”Hälften av alla som brutit nacke eller rygg anger att nervsmärtorna  är det mest besvärliga”, säger Claes Hultling, själv ryggmärgs­skadad och läkare vid Spinaliskliniken, en specialistklinik i Stockholm för ryggmärgsskadade.
”Hälften av alla som brutit nacke eller rygg anger att nervsmärtorna  är det mest besvärliga”, säger Claes Hultling, själv ryggmärgs­skadad och läkare vid Spinaliskliniken, en specialistklinik i Stockholm för ryggmärgsskadade. Foto: Henrik Montgomery/TT

Han bröt själv nacken 1984 efter att ha dykt på en sten och blev förlamad från bröstet och nedåt. Sedan dess har han jobbat med behandlingsutveckling inom rygg­märgsskadeområdet och han har även hjälpt patienter som vill få medicinsk cannabis utskrivet. Han beskriver nerv­­smärta som diffus, oberäknelig och långt mer svårbehandlad än andra typer av skador, och har länge varit en framträdande röst i debatten kring cannabis som smärt­lindring.

Claes Hultling tycker att frågan är stigmatiserad och har bland annat jämfört med hur debatten såg ut när opiater, det vill säga morfinläkemedel, lanserades kring förra sekelskiftet.

Han menar också att motståndet mot cannabis som läkemedel bygger på politiska vanföreställningar och kallar de nuvarande reglerna ovärdiga ett välutvecklat land som Sverige.

– Eftersom cannabis som läkemedel har förknippats med narkotika så länge har den här frågan hamnat på samhällets skuggsida. Men det var som sagt likadant med opiater för 100 år sedan och amfeta­min för 40 år sedan. I dag medicinerar om­­­­kring 100 000 människor i Sverige med läkemedel som innehåller amfeta­min, säger Claes Hultling.

I dag har tolv personer i Sverige licens för medicinskt bruk av cannabis, men Claes Hultling tror att det genom hans stu­­­die kommer att bli betydligt fler.

– Det kommer helt klart att öka. För det sker diskussioner överallt och kommer allt fler seriösa och robusta studier som visar på dess smärtlindrande effekt. Och jag märker det själv. Jag får omkring tio mejl om dagen från patienter med överjävligt brännande smärtor som befinner sig i en desperat situation.

Studien, som alltså påbörjas i vår, är tänkt att pågå i omkring 60 veckor. När den är klar ska den publiceras och för­hopp­ningsvis, säger Claes Hultling, kommer det då att finnas tillräckligt med bevis för effekterna av medicinsk cannabis för just smärtlindring.

– Det är viktigt att påpeka att det handlar om just smärtlindring. Att det ger en avslappnande icke-euforisk effekt. Många känner sig kognitivt klarare än med andra läkemedel.

Cannabis kommer enligt forskning åt mekanismer i hjärnan som inga andra läke­medel lyckas med. På så sätt kan smärtan hos personer med svåra nerv- eller ryggmärgs­skador lindras. Marijuanaodling vid Alaska Cannabis Cultivators.
Cannabis kommer enligt forskning åt mekanismer i hjärnan som inga andra läke­medel lyckas med. På så sätt kan smärtan hos personer med svåra nerv- eller ryggmärgs­skador lindras. Marijuanaodling vid Alaska Cannabis Cultivators. Foto: Eric Engman/Fairbanks Daily News-Miner/TT

Fredrik von Kieseritzky är doktor i organisk kemi och vd för företaget Arubedo AB, som är delaktigt i planeringen av en klinisk prövning av cannabis. Han hjälper också läkare som ansöker om licens hos Läkemedelsverket för medicinsk cannabis till sina patienter. Även han menar att debatten i Sverige är fast i gamla hjulspår och till stor del bygger på okunskap. Samtidigt är han noga med hålla isär frågorna om cannabis som läkemedel och cannabis för nöjesbruk. Det är helt separata saker som inte har någonting med varandra att göra, säger Fredrik von Kieseritzky.

– Att cannabis används som läkemedel i många länder är resultatet av relativt färsk forskning. Men åsikterna och fördomarna har funnits länge och vissa verkar tro att vi driver något slags dold agenda för en allmän legalisering, men så är inte fallet, säger Fredrik von Kieseritzky till Arbetaren.

”Särskilt bland smärtläkare märker jag ett strukturellt och växande intresse. Framför allt bland de som behandlar patienter med svår nervsmärta”, säger Fredrik von Kieseritzky, doktor i organisk kemi.
”Särskilt bland smärtläkare märker jag ett strukturellt och växande intresse. Framför allt bland de som behandlar patienter med svår nervsmärta”, säger Fredrik von Kieseritzky, doktor i organisk kemi. Foto: Privat

Han har samarbetat med flera smärtkliniker och säger att han allt oftare kontaktas av läkare som ber om rådgivning. Att så få läkare väljer att ansöka om licens för sina patienter tror han till stor del beror på att det är en byråkratiskt krånglig och tidskrävande process.

– Särskilt bland smärtläkare märker jag ett strukturellt och växande intresse. Framför allt bland de som behandlar patienter med svår nervsmärta, säger han.

Enligt honom måste forskarna bli bättre på att kommunicera och visa att de bedri­ver seriös forskning och han tror på sikt att det kommer att ske en förändring även i Sverige.

– Kanske inte så dramatisk som vissa kanske både hoppas på eller oroas för, men inom några år tror jag att vi har mellan 500 och 1­­­ 000 personer i Sverige som använder sig av läkarförskriven medicinsk cannabis.

Cannabis kommer enligt forskning åt mekanismer i hjärnan som inga andra läkemedel lyckas med. På så sätt kan smärtan hos personer med svåra nerv- eller ryggmärgsskador lindras.

– Det är bara tio, femton år sedan som vi började använda centralstimulerande läkemedel för barn med ADHD – något som var väldigt kontroversiellt då men som i dag är helt accepterat, säger Fredrik von Kieseritzky.

Publicerad Uppdaterad
2 timmar sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Alva
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 månad sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad