När jag gick i mellanstadiet i början av 00-talet tillbringade jag åtskilliga timmar om dagen på Helgon, Lunarstorm och andra liknande communitys. Jag har många, fragmentariska minnen från den tiden: hur jag maniskt listade namnen på alla band jag gillade i min profil, hur alla som döpt sig efter en Nirvana-låt var en potentiell bästa vän, hur främmande killar skrev ”c6? ;-)” i gästboken, hur det lät när någon loggade in på MSN och hur ens blick då genast for längst ned till höger på skärmen.

[BOK] Lions of the North: Sounds of the New Nordic Radical Nationalism
Benjamin R. Teitelbaum
Oxford University Press, 2017

Jag minns också hur oerhört stort det var med vit makt-musik. Var och varannan användare på Lunarstorm verkade dekorera profilen med järnkors och sydstatsflaggor i ASCII och heta något i stil med stolt_svensk_88. För mig, uppvuxen 500 meter från en flyktingförläggning i en invandrartät Stockholmsförort, var detta mycket exotiskt. Bandnamnen framkallade en vag känsla av obehag som jag inte visste var den kom ifrån, annat än att den hade något med den självklara urbana antirasism jag växt upp med att göra: Ultima Thule, Pluton Svea, Skrewdriver, och så vanligtvis också Onkel Kånkel och Eddie Meduza.

Då, för 15 år sedan, hade vit makt-musiken ändå passerat sin peak. Allra störst var den på 1990-talet. Skivbolag som Ragnarock och Svea musik gjorde Sverige mer eller mindre världsledande i produktionen av kommunala musikskolan-rejects som sjöng om blodshämnd framför heilande tonåringar. I en studie av svenska ungdomars musikvanor från 1997 uppgav 12,2 procent av de tillfrågade att de regelbundet lyssnade på vit makt-musik; bland gymnasiekillar var siffran 18,9 procent. Så är det knappast längre.

I takt med att 90-talets skinheadrörelse ersatts av andra nationalistiska strömningar har också deras musik förflyttats till historiens kuriosakabinett.

Hur denna utveckling gick till och framför allt hur den lät visar den amerikanske musiketnologen Benjamin R. Teitelbaum i boken Lions of the North: Sounds of the New Nordic Radical Nationalism. Perspektivet är musikhistoriskt, men man kan lika gärna läsa Teitelbaums bok som en helhetlig historik över den svenska nationalistscenen från 1980-talet och framåt; så fruktbar visar sig nämligen optiken vara.

Teitelbaum delar snyggt upp den nationella rörelsen i tre ideologiska (och i viss mån kronologiska) grupper med varsitt korresponderande musikaliskt uttryck. Först har vi de jag stötte på på Lunarstorm, det vill säga 1980- och 90-talens nynazistiska skinheads – eller, som Teitelbaum kallar dem, ”rasrevolutionärer”. Politiskt präglas denna grupp av en oförblommerad rasism i ordets mest konkreta bemärkelse. Svensk är inget man kan bli, utan något man föds till: det sitter i generna, i hudfärgen. Rasrevolutionärerna fetischiserar Tredje riket, hatar judar, intresserar sig för asatro och tror på våldsamt motstånd snarare än på att inlemmas i det parlamentariska systemet. För denna grupp gäller hård, manligt kodad och gitarrbaserad musik med rötterna i rock och punk. Ultima Thule är naturligtvis bandet par excellence, vilket inte betyder att det saknas öppet nazistiska alternativ (med mer begränsat genomslag): Brigad Wotan, Fyrdung, Division S.

Runt millennieskiftet uppstod en splittring mellan de som fortsatt höll på den gamla linjen och de som förespråkade en mer nedtonad, mindre dräggig nationalism, som på sikt skulle kunna få stort politiskt inflytande. Teitelbaum kallar denna strömning för ”kulturnationalister” och lokaliserar deras centrum till Sverigedemokraterna. Åtminstone utåt förespråkar man en relativt öppen syn på nationell identitet. Vem som helst kan bli svensk så länge den anammar en viss uppsättning kulturella praktiker. Muslimer, inte judar, anses nu vara den huvudsakliga problemgruppen.

Muslimer, inte judar, anses nu vara den huvudsakliga problemgruppen.

Det här är en välbekant utveckling – alla har vi väl följt Sverigedemokraternas försök att tvätta bort festivalleran från stålhättorna – men med Teitelbaum får man syn på den på nytt. I centrum placerar han nämligen kampen om folkmusiken. Den som försöker mobilisera kring svensk kultur tvingas ju förr eller senare definiera vad denna kultur består i, och det är precis vad vissa element inom Sverigedemokraterna har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Särskilt riksdagsledamoten Mattias Karlsson har varit drivande; 2009 grundade han till exempel kulturföreningen Gimle, som ordnade festivaler i Sjuhäradsbygden där hundratals partimedlemmar fick bygga gärdesgårdar och dricka mjöd.

Karlssons kulturkrig har inte varit överdrivet framgångsrikt. Dels är alla svenska folkmusiker vänster (utom tre – Teitelbaum, själv nyckelharpist, har räknat); dels går folket i fråga hellre på Summerburst än på spelmansstämmor. Den förankring i allmogen som Sverigedemokraterna vill hävda är helt enkelt för svag, för konstruerad. Dessutom är nationalismen numera så rumsren att den helt enkelt inte behöver mobilisera kring subkulturella uttryck och attribut. Tvärtom kan det vara skadligt: ett alltför tydligt fokus på hur man ska klä sig och vad man ska lyssna på riskerar att stöta bort presumtiva anhängare.

Inom de mer radikala grenarna av den nationella rörelsen produceras dock fortfarande musik. I bokens mest intressanta kapitel tar Teitelbaum upp ett par musikaliska projekt som kan knytas till den fascistiska idéströmning vars anhängare kallar sig identitärer. Det identitära tankegodset hämtas främst från den franska så kallade nya högern, nouvelle droite, en rörelse som inspirerats både av reaktionära traditionalister som Julius Evola och vänstertänkare som Antonio Gramsci, vars hegemonibegrepp fått stort inflytande. Politik, anser identitärer i Gramscis efterföljd, handlar inte bara om vad som försiggår inom de politiska institutionerna. Det är också en kamp om kultur, om idéer, vilket betyder att det politiska arbetet måste bedrivas inom samhällets alla sfärer – så kallad metapolitik. Kulturproduktion blir därför en integrerad del av den övergripande aktivistiska strategin.

Hur denna kultur mer exakt ska utformas råder det delade meningar om. Teitelbaum refererar de diskussioner som utbröt på forumet nordisk.nu i samband med två olika och för en utomstående iögonfallande musikprojekt: organisationen Nordisk Ungdoms reggaelåt ”Tänk”, och den identitära Umeårapparen Zyklon Boom. I fallet Nordisk Ungdom har vi dels de som menar att reggaen är fundamentalt kontaminerad på grund av sitt svarta ursprung (och, enligt vissa, sin objektivt icke-vita rytmiska struktur). Vi har också pragmatikerna: de som inte nödvändigtvis gillar musiken, men som tycker att rörelsen måste ha trojaner inom alla kulturyttringar. Kanske mest fascinerande är de som tänker som nordisk.nu-användaren ”Dennis”, citerad som följer av Teitelbaum:

”[O]ne of the cornerstones in the Rastafari movement is ethnic nationalism and the desire to see all blacks return to their motherland. That is to say, that blacks belong where they ethnically descend from, exactly like ethnopluralism means that you believe Europe should be European, etc.” (s. 79)

Liksom de nazistiska rasrevolutionärerna anser man att kulturell identitet inte kan separeras från genetik.

”Etnopluralism” är ett av de grundläggande identitära begreppen. Liksom de nazistiska rasrevolutionärerna anser man att kulturell identitet inte kan separeras från genetik; däremot är man enligt egen utsago ointresserade av att hävda den ena rasens överlägsenhet över den andra. Tanken är snarare att separera olika ”kulturer” och låta dem odla sin påstådda särart i fred, varför svart nationalism för vissa identitärer kan vara lika eftersträvansvärd som vit nationalism.

Så långt i boken har Teitelbaum huvudsakligen behandlat manliga musiker. Sveriges största fascistiska musikexport är dock en kvinna. Hon kallar sig för Saga, är en av världens mest framgångsrika nationalistiska artister och tillägnas i Lions of the North ett helt kapitel. Med sin melankoliska gitarrpop – ”frihetspop”, som hon själv kallar den – och låtar som ”One Nation Arise” och ”Ode to a Dying People” uppbär Saga en unik position på den nationella musikscenen. Eller uppbar, åtminstone – sedan Anders Behring Breivik hyllade henne i sitt manifest har hon dragit sig tillbaka från offentligheten.

För den som vill studera uppfattningar om kön inom den nationella rörelsen är Sagas texter och artistpersona högintressanta. Saga spelar rollen av den vackra, oskyldiga och autentiska nordiska kvinnan som får betala priset för mångkulturalismen. Det är mig ni – männen – slåss för, tycks hon vilja förmedla. ”If this is the way my race ends/I can’t bear to witness”, klagar hon i ”Ode to a Dying People”. Och i ”Valkyrian” cementerar hon sin plats som fältsjuksköterska i det heliga raskriget: ”Jag är valkyrian/som ska ta dig hem/krigare, skänk din styrka till de som kämpar än”.

Teitelbaum nämner honom inte, men själv kommer jag att tänka på den tyska sociologen Klaus Theweleit, som i tvåbandsverket Mansfantasier (1977–78) gör en lysande studie av de paramilitära frikårer som verkade i Tyskland efter första världskriget. Frikårerna bestod av antikommunistiska krigsveteraner som var förbittrade över krigets utgång och ville återupprätta det tyska folkets heder. Genom läsningar av dagböcker, anteckningar och romaner skrivna av dessa protonazistiska soldater bedriver Theweleit ett slags psykoanalytiskt färgad ideologikritik där han försöker lyfta fram deras undermedvetna föreställningar om kön och sexualitet.

Den röda kvinnan hotar soldatens fasta identitet, att översvämma marken han sedan generationer står på.

För frikårssoldaterna finns det två slags kvinnor, menar Theweleit: den vita – germanska, orörda, omvårdande – och den röda, den kommunistiska horan. Den senare hatar man, men inte bara det: man är fullständigt livrädd för henne. Theweleit kopplar elegant denna kvinnodikotomi till det sexuellt laddade metaforparet fast/flytande, och visar hur kommunismen beskrivs i termer av en flodvåg, en ström, något flytande, svallande. Den röda kvinnan hotar soldatens fasta identitet, att översvämma marken han sedan generationer står på. Visst känns det bekant?

Jämför med de metaforer som används för att beskriva de flyktingar som kommer till Europa i dag. Ordet ”flyktingström” är vi numera så vana vid att vi inte ens tänker på att det frammanar en högst tendentiös bild av massor som krälar över gränserna med sikte på den skandinaviska folksjälen. Så sammanfaller bilden av nationen med bilden av (den vita) kvinnan: båda ska skyddas från yttre angrepp.

Yttre angrepp, ja. Eftersom Teitelbaum är etnograf bygger hans forskning i hög grad på umgänge med studieobjekten. Det är en metod som kräver både fingertoppskänsla och en nästan övermänsklig självinsikt, eftersom forskaren oundvikligen utvecklar en viss sympati för de människor hen studerar. Metoden låter Teitelbaum komma åt information som han helt enkelt inte fått om han studerat den nationella rörelsen utifrån och med ett uttalat kritiskt perspektiv. Samtidigt grumlar den hans blick: har man som Teitelbaum haft några riktigt bra sena killkvällar med Mattias Karlsson, som beskrivs som en ”vän”, blir man naturligtvis partisk oavsett om man vill det eller inte.

Visserligen är det inte så konstigt att den salongsfähige Karlsson framstår som ett under av eftertanke och humanism bredvid nazister som Daniel Friberg och Vávra Suk, som också intervjuas i boken. Ändå tycker jag att Teitelbaum stundtals köper Sverigedemokraternas världsbild lite väl lättvindigt. Att de skulle vara något slags vänsterparti som värnar om välfärdsstaten är till exempel direkt felaktigt om man ser till hur de faktiskt röstar. Och att de skulle ha en flexibel och kulturorienterad syn på nationell identitet är minst sagt en sanning med modifikation. Minns bara härom månaden, när partisekreteraren Richard Jomshof sade att en moderat kommunpolitiker med rötter i Somalia inte var ”välkommen i Sverige” – det var inte första gången, om man säger så.

Som svensk läsare från en anti-fascistisk miljö är man alltså på sin vakt. Och trots att Teitelbaum uppenbarligen inte är fascist kan jag inte låta bli att bli illa till mods när han redovisar hur mycket han genuint kommit att tycka om några av sina intervjuobjekt. Från hans amerikanska och skandinavofila perspektiv är de förstås exotiska på gränsen till ofarliga. Men för oss som lever bland dem, som har vänner och släktingar som blivit misshandlade, hotade och rent av mördade av deras kamrater, är det inte lika spännande.

När jag hör Ultima Thule tänker jag inte på tafflig pubrock; jag tänker på min judiska släkt, på mina vänner vars politiska aktivism tvingar dem att leva med skyddade personuppgifter och ständigt se sig över axeln.

Med det sagt: Lions of the North är en alldeles enastående studie. Jag tror inte att den hade varit det om inte Teitelbaum kunnat se förbi sin vämjelse, en vämjelse som han trots allt verkar känna. Kanske är jag mest olycklig över att det fascistiska hotet inte längre består i gymnasiekillar med Torshammare runt halsen. Oavsett om man vill drömma sig tillbaka till denna förlovade tid eller bara lära känna fienden bättre är Lions of the North en utmärkt utgångspunkt.