I maj i år var det återigen dags för en grupp icke ont anande rymdresenärer att möta ett av film­­­­-
historiens mest ikoniska monster: den alien som gett namn åt ett kult­förklarat franchise och som först injagade kalla kårar hos publiken när den numera klassiska Alien med Sigourney Weaver i huvudrollen hade premiär 1979.

ATT LÄSA:

MONSTER
Bo Eriksson
Natur och Kultur, 2016

BÅRTÄCKEN ÖVER JORDENS LIKRUM: SVENSK SKRÄCKLITTERATUR FRÅN MEDELTID TILL 1850-TAL
Mattias Fyhr
Ellerströms, 2017

MONSTRET I MIG: MYTER OM GRÄNSER OCH VILDDJUR
Johan Tralau
Atlantis, 2015

”MOT EN FÖRKROPPSLIGAD POETIK”
Kira Josefsson
Kritiker, nr 41–42, december 2016

SKIN SHOWS: GOTHIC HORROR AND THE TECHNOLOGY OF MONSTERS
Judith (numera Jack) Halberstam
Duke University Press, 1995

Alien, eller xenomorfen som varelsen egentligen kallas, är på många sätt ett perfekt monster. Ordet ”alien” betyder ju på engelska ”främmande” eller ”obekant”, och den märkliga xenomorfen är på många sätt maximalt främmande.

Men det som gör den så otäck är kanske ändå att den trots allt har vissa drag vi känner igen hos människan, men förvridna och förvanskade. Den är åtminstone delvis upprätt gående, med fyra lemmar, torso och huvud, men dess dödligt snabba kropp tycks bara bestå av senor, muskler och ben. Den har en mun, men pratar inte. Munnen är i stället enbart en plats för skrämmande rovdjurständer i flera uppsättningar (den falliska tungan är i sig en mun med en egen sylvass tandrad).

Xenomorfen tycks inte heller ha några ögon: det finns ingenting att spegla sig i hos den renodlade mördarmaskinen. Dessutom är dess sätt att reproducera sig genom att parasitera på människor och sedan ”födas” genom att spränga sig ur bröstbenet en grym parodi på graviditet och födande.

Ytterst främmande men samtidigt bekant alltså. Detta var vad Sigmund Freud i sin studie av vad som skrämmer oss benämnde unheimlich.  Begreppet inne­bär i korthet att det som väcker fasa hos oss är sådant som i grunden är välbekant (”heimlich”) när det uppträder i en obekant och förvanskad form.

Ordet ”monster” är i sin tur besläktat med latinets monstrare, som betyder ”att visa”, och monere, ungefär ”påminna om” eller ”varna”. Precis som Johan Tralau och Bo Eriksson har påpekat i sina monsterstudier visar det på äldre tiders förståelse av monstret som ett tecken, en varning eller ett förebud.

Implicit i begreppet monster har ock­så kommit att ingå att monstret ska fram­­­mana en känsla av skräck och/eller äckel. Vad är det då som framkallar sådana känslor? Kulturantroplogen Mary Douglas med flera har pekat på hur oli­­ka typer av hybriditet (till exempel vissa verkliga djur som uppfattades som blandningar av land- och havslevande arter) ända sedan Bibelns tillkomst har belagts med tabu, vilket till exempel kan ha inneburit att de inte fick ätas.

Men abjektion kan också projiceras på företeelser eller kroppar som i en mer överförd mening hotar det, enligt idealet, vita, manliga, rationella subjektet.

Lingvisten, filosofen och psyko­analytikern Julia Kristeva, å sin sida, skriver i Powers of horror: An essay on abjection om det abjekta. Med detta avses sådant som individen, och även kollektivet, upplever ett behov av att stöta ifrån sig eftersom det hotar individen/kollektivet med upplösning. Av det följer att det som uppfattas som abjekt enligt Kristeva är sådant som pekar på upplösning av kroppens gränser, såsom blod eller avföring. Men abjektion kan också projiceras på företeelser eller kroppar som i en mer överförd mening hotar det, enligt idealet, vita, manliga, rationella subjektet.

De senaste åren har det kommit en del böcker på svenska som tagit sig an monster och skräck. Förra året kom historikern Bo Erikssons mycket heltäckande och överskådliga Monster, som precis som titeln utlovar går igenom monstrets historia och betydelse från den första grottmålningen föreställande en människa med ett lejonhuvud till dagens aliens.

Eriksson tar visserligen avstamp i evolutionsteori och menar att rädslan för monster, det vill säga för det okända och från normen avvikande, kan ha tjänat forntida människor och hjälpt dem att vara på sin vakt – men han anser samtidigt, liksom flertalet som studerar ämnet, att de former olika tiders monster tar sig är knutet till kulturella och ideologiska föreställningar och tabun.

Ett tabu som har hängt med under nästan hela människans historia och varit relativt universellt är givetvis incesttabut. I Monstret i mig: om gränser och vilddjur som kom för ett par år sedan fokuserar professorn i statsvetenskap och kulturdebattören och skribenten Johan Tralau på myten om ett tidigt och ikoniskt hybridmonster: människotjuren minotauren.

Denna människoätande varelse i den grekiska mytologin, som kom till då hans mor hade samlag med en tjur, hävdar Tralau i själva verket ska förstås som en varning för incest snarare än för tidelag. Genom ett ganska invecklat men fängslande resonemang kring det antika Greklands symbolvärld driver han tesen att tjuren som drottningen i myten har samlag med i själva verket ska förstås som en symbol för hennes egen far, solguden.

Och visst går det att känna att vissa läsningar av monster och skräck som ut­tryck för olika mer eller mindre under­tryckta sexuella begär tangerar det slentrianmässiga.

Litteraturforskaren Mattias Fyhr, som tidigare skrivit en avhandling om gotiken, uttrycker i sin nyligen utkomna bok Bårtäcken över jordens likrum: svensk skräcklitteratur från medeltid till 1850-tal en viss skepsis inför dylika tolkningar, vilka han anser lägger alltför stor vikt vid skräckens symboliska dimensioner. I stället fokuserar han på att ge en diger översikt över svensk skräcklitteratur från medeltiden fram till mitten av 1800-talet (den andra delen som kommer att ta vid därefter är ännu inte utgiven).

Och visst går det att känna att vissa läsningar av monster och skräck som ut­tryck för olika mer eller mindre under­tryckta sexuella begär tangerar det slentrianmässiga. Men de riktigt intressanta studierna som gjorts i ämnet, som Jack Halberstams Skin shows: Gothic horror and the technology of monsters, vill inte låsa fast skräckkulturen och dess monster i specifika tolkningar eller erbjuda något facit över symboler, utan visa på vissa aspekter av deras funktioner.

I Skin shows är Halberstam mer intresserad av vad de texter han studerar gör än vad de till sin essens är. I 1800-talets gotiska och skräckromantiska litteratur, som intar en central plats i boken, är de trauman som det monstruösa enligt Halberstam med flera kan härledas till mer förankrade i en specifik tid än det incesttabu som Tralau diskuterar.

Ur ett genus-, queer- och postkolonialt perspektiv visar Halberstam hur till exempel Bram Stokers världsberömda vampyr Dracula kan kopplas till tanke­gods från engelskt 1800-tal, som var starkt präglat av bland annat imperialism och gryende rasbiologi. Den rumänska greven Dracula, menar han, förkroppsligar på samma gång den hotfulla Andra i det brittiska imperiets utkanter och den degenererade Andra inom dess gränser, som hotar den engelska rasen inifrån med sin blodsmitta.

Den sistnämnda kan förstås både bokstavligt och bildligt, i och med att syfilis vid denna tid var en stor skräck – samtidigt som ”blod” också förstods i rasbiologiska termer.

Jack Halberstam pekar på att Dracula bär många av den antisemitiska nidbilden av det judiskas tecken. Detta pekar också mot synen på vissa kategorier av människor som i sig monstruösa – inte bara deras handlingar, som till exempel den incest som även de mest högtstående av antikens gestalter, som kung Oidipus, kunde begå.

Mattias Fyhr menar att skräcklitteratur till sin natur är intertextuell – att den alltid står i dialog med andra skräcktexter.

I sitt resonemang om det abjekta menar Julia Kristeva som sagt att vissa kroppar per definition ses som gränsupp­lösande och därmed abjekta. Kvinnan, som förknippas med menstruation och barnafödande (företeelser som påminner om den hotfulla sexualitet som patriarkatet har tagit på sig att kontrollera), tilldelas sålunda hos Kristeva rollen som abjekt i det pat­ri­arkala samhället.

Och precis som Bo Eriksson med flera påpekat finns det gott om kvinnliga monster, från Medusa och Tolkiens gigantiska honspindel till mänskliga kvinnor som framställs som monstruösa, som drottningen i Minotaurosmyten med sin gränsöverskridande sexualitet och ”den galna kvinnan på vinden” i Charlotte Brontës Jane Eyre.

Men också andra typer av annanhet – i relation till den vita, heterosexuella cis-mannen – beskrivs inte sällan i termer av monstrositet. I tidskriften Kritiker nr 41–42, i essän ”Mot en förkroppsligad poetik”, skriver Kira Josefsson: ”Darren Wilson, den vita polisman som sköt Michael Brown, sa i sitt vittnesmål att den obeväpnade artonåringen såg ut som ’en demon’.”

Mattias Fyhr menar att skräcklitteratur till sin natur är intertextuell – att den alltid står i dialog med andra skräcktexter. Men detta är extra tydligt i samtida litteratur med gotiska inslag, som på ett mycket tydligt sätt använder sig av troper från äldre litteratur utifrån samma förståelse av det monstruösa – detta som förkroppsligande av annanhet som bland andra Halberstam gett uttryck för, men utifrån ett delvis nytt perspektiv.

Både den nobelprisbelönade amerikanska för­fattaren Toni Morrisons Älskade och Joyce Carol Oates mer pastischartade skräckberättelse De fördömda innehåller till exempel övernaturliga monster och spöken, men det råder aldrig något tvivel om att det verkligt monstruösa är det amerikanska slaveriet som skildras i båda böckerna.

Titelns Älskade hos Morrison kan läsas som ett spöke som förkroppsligar slaveriets fasor, vilka hemsöker hu­vud­­personen, en före detta slav. Lik­nande exempel ur populär­kulturen är vampyrserien True Blood, där vampy­rerna framstår i betydligt bättre dager än de rasistiska och homofoba sydstatsborna i den lilla staden, och 1990-talsskräckfilmen Candyman, som handlar om en vålnad som med en krok mördar alla som säger hans namn fem gånger framför en spegel. Han visar sig vara spöket efter en man som lynchades bestialiskt på 1800-talet för att ha förälskat sig i en vit kvinna, och är således liksom Älskade ett ”monster” som pekar på rasismens monstrositet.

De tolkningar som Mattias Fyhr i sin senaste bok förhåller sig något skep­tisk till när det gäller äldre litteratur har med andra ord nästan blivit en självuppfyllande profetia i och med att nutida kulturyttringar öppet – en del skulle nog säga i typisk postmodern anda – går i dialog med just dem.

Förändringen är dock inte helt entydig. Med sin blodtörst efter vita kvinnor och sin skrämmande, våldsamma gestalt reproducerar trots allt fortfarande Can­dy­man bilden av ”den våldsamma svarte mannen”, den som Michael Browns mördare kunde hänvisa till.

Det skulle också gå att hävda att detta sätt att använda monster för att peka ut något monstruöst hos oss människor eller i vår samhällsordning ingalunda är nytt. Såsom många påpekat har monster i kultur- och litteraturhistorien både vak­tat gränser och visat på möjligheten att överskrida dem.