Sedan begreppet ”post-sanning” gjorde inträde i det officiella ordförrådet i slutet av förra året har det i medierna åter blivit populärt att tala om postmodernism. Flera skribenter har försökt göra fenomenet och dess påstådda relativism ansvarigt för den ”faktaresistenta” högerpopulismens uppsving i västvärlden.
Men kunskapen om vad postmodernismen egentligen är tycks inte vara särskilt djup, vilket gör att diskussionerna snarare bidrar till den förvirring som många skribenter i sanningens namn säger sig vilja bekämpa.
Postmodernism har sedan det populariserades av Jean-François Lyotard 1979 i Det postmoderna tillståndet varit ett så hett omstritt begrepp att någon konsensus om vad det faktiskt betyder aldrig riktigt har etablerats. Lyotard använde ordet för att beskriva vad han såg som ett skifte i vetenskapernas förhållande till kunskap.
Mot slutet av 1970-talet hade de ideologiska och epistemologiska ”berättelserna” som vetenskaperna hade vilat på under 1900-talet börjat upplösas. Såväl upplysningstraditionens löfte om frigörelse av det rationella subjektet som den hegelianska marxismens förkunnelse att historien obönhörligt rörde sig mot det klasslösa samhället hade förlorat sin dragningskraft. Gemensamt för de här tankeströmningarna var att de gjorde totala anspråk på att förklara världen, varför Lyotard kallade dem för ”stora berättelser” (grands récits).
Under andra hälften av 1900-talet hade omfattningen av seklets katastrofer gjort att dessa berättelser börjat förlora sin auktoritet, hävdade han. I stället såg han hur de ersattes av en mångfald av lokalt förankrade ”små narrativ” som inte gjorde anspråk på att förklara världen utifrån en övergripande princip. Denna emfas på en pluralitet av teoretiska perspektiv är det som i regel brukar anses utgöra postmodernismens huvuddrag.
I stället för enhet, framåtskridande, mening, djup och frigörelse förlades tonvikten på fragmentering, upplösning, spel, yta och likgiltighet.
Ungefär samtidigt som Lyotard beskrev förskjutningarna inom vetenskaperna skedde även stora förändringar på det kulturella området. Inom konst, litteratur, film och arkitektur började ett markant brott med den modernistiska traditionen att utkristallisera sig. I stället för enhet, framåtskridande, mening, djup och frigörelse förlades tonvikten på fragmentering, upplösning, spel, yta och likgiltighet. Om modernismen var utopisk i sin syn på historien som en progression mot allt större mänsklig frigörelse var postmodernismen snarare självreflexiv och tillbakablickande.
Men detta tillbakablickande var samtidigt märkligt frånkopplat från historien. Den framåtblickande modernismen var väl förankrad i historien som den samtidigt sökte göra ett brott med i frigörelsens namn medan den tillbakablickande postmodernismen flätade samman olika aspekter av det förflutna i olika konstellationer helt befriade från en historisk förståelsehorisont. Kulturkritikern Fredric Jameson har beskrivit postmodernismen som ”ett försök att tänka nutiden historiskt i en tid som har glömt hur man tänker historiskt från början”. Den emblematiska formen i postmodern konst är kollaget: byggnader och konstverk som kombinerar stilar och drag från helt olika historiska epoker, romaner med en kombination av stilgrepp och avsaknad av narrativ struktur, filmer utan tydligt subjekt eller linjär handling. Denna historielösa historicitet där vad som helst kan kombineras med vad som helst i total brist på historiskt eller kulturellt sammanhang är utmärkande för postmodern kultur.
Flera teoretiker har analyserat dessa förändringar mot bakgrund av de förändringar som ägde rum på det ekonomiska planet under samma tid. Under 1970-talet började man för första gången tala om det ”postindustriella” samhället. En accelererande ackumulationsprocess och stigande löner hade gjort det nödvändigt att flytta industriproduktionen till låglöneländer. Samtidigt blev kapitalet flytande i och med begynnande finansialiseringen och var inte längre fjättrat till enskilda länder eller marknader. I västvärlden ersattes industrisamhället så småningom av ”tjänstesamhället”.
Denna nya ekonomi bröt kraftigt med det fordistiska produktionssätt som hade dominerat västvärlden under första halvan av 1900-talet. Arbetare förväntades inte längre vara knutna till en plats och en uppgift som vid det rullande bandet. I stället blev de flytande subjekt som, på samma sätt som kapitalet rörde sig mellan länder och marknader, förväntades röra sig sömlöst mellan arbeten och uppgifter. Denna ekonomi beskrevs tidigt som ”senkapitalism” eller ”flexibel ackumulation” men har på senare tid kommit att kallas nyliberalism. Enligt teoretiker som David Harvey, Perry Anderson och nämnde Jameson speglas dessa ekonomiska förändringar i de kulturella förskjutningar som sedermera gav upphov till begreppet postmodernism. De argumenterar därför för att postmodernismen bör förstås som nyliberalismens kulturella logik, på samma sätt som modernismen förhöll sig till fordismen.
Postmodern kultur bröt även tydligt med modernismen i det att den tenderade att motståndslöst inordna sig i den kapitalistiska marknadsekonomin. Medan modernismens konstsyn antingen baserades på en romantisk föreställning om konsten som höjd över världsliga politiska och ekonomiska spörsmål eller på en politisk föreställning som såg som konstens roll att kritisera och demaskera den rådande sociala ordningen, präglades postmodernismens konstsyn av en brist på ideologiskt innehåll och metafysiskt värde. Den var därmed fullt kompatibel med en kapitalistisk marknadsekonomi som tidigare ofta hade uppfattats som konstens samhälleliga motpol.
Det är svårt att se hur denna självreflexiva och ytlighetsbejakande kulturella logik skulle utgöra ett hot mot samhällsordningen.
Postmodernismen brukar ofta anklagas för att utgöra en intellektuell och kulturell återvändsgränd. Avsaknaden av fasta värden och mångfalden av teoretiska perspektiv har ansetts ge upphov till kulturell och moralisk kollaps. Men det är svårt att se hur denna självreflexiva och ytlighetsbejakande kulturella logik skulle utgöra ett hot mot samhällsordningen. Det som upplevs som hotfullt verkar i stället komma någon annanstans ifrån.
Vad de flesta kritiker menar när de nedlåtande talar om postmodernism tycks i regel vara en grupp franska tänkare som i själva verket har lite med fenomenet att göra. Filosofer som Michel Foucault och Jaques Derrida, som vanligtvis brukar nämnas i detta sammanhang, tillhör snarare en strömning som brukar betecknas som poststrukturalistisk (en etikett som de säkerligen också skulle värja sig mot). Gemensamt för dem är att deras grundliga kritik av den västerländska politiska och filosofiska traditionen har blivit till ett rött skynke för skribenter som söker värna om vad de uppfattar som en rationell och ”sanningsbejakande” upplysningstradition.
Foucaults projekt gick enligt egen utsago ut på att ”historisera sanningen”, det vill säga att utforska på vilka historiska villkor sanning har etablerats under olika epoker. Derridas språkfilosofiska dekonstruktion visade i sin tur på inneboende motsägelser i alla sanningsutsagor.
Vad dessa filosofers kritiker dock bortser ifrån är att de verkade inom en kontinentalfilosofisk tradition som sträcker sig tillbaka till just upplysningen. I stället tenderar de att göra dem ansvariga för en påstått farlig relativism som i förlängningen riskerar att leda till ett civilisatoriskt sammanbrott. Men relativismen uppfanns inte på 1970-talet och ifrågasättandet av vad som kan anses vara sant har i sekler varit filosofins och det kritiska tänkandets själva grunduppdrag.
Att denna spretiga filosofiska strömning, som slarvigt klumpas ihop med postmodernism, skulle ha något med dagens ”postfaktiska” tillstånd att göra är inte lätt att förstå. Det är nog få som på allvar ser ett samband mellan Foucaults syn på historisk sanning och Derridas kritik av den västerländska metafysiska traditionen å ena sidan och faktaresistenta nättroll å den andra. I Donald Trumps fall påminner synen på fakta och sanning snarare om den i 1900-talets totalitära staters propagandabyråer. Om det finns någon anledning att ta upp postmodernismen i detta sammanhang skulle det möjligtvis vara i förhållande till högerpopulisternas syn på den egna nationen. I likhet med postmodern kultursyn karaktäriseras den nämligen ofta av ett högst selektivt och historielöst hopkok av aspekter och tendenser som snarast kan beskrivas som kitsch.
Men även bortsett från de krystade försöken att koppla ihop post-sanning med postmodernism finns det anledning att förhålla sig skeptisk till förra årets ledord. Det problematiska i att hävda att vi har trätt in i ett medialt postfaktiskt tillstånd är att det implicerar att det tidigare rådde konsensus om vad som var sant och falskt i medias rapportering.
Det problematiska i att hävda att vi har trätt in i ett medialt postfaktiskt tillstånd är att det implicerar att det tidigare rådde konsensus om vad som var sant och falskt i medias rapportering.
Som de flesta tidningsläsare vet är så dock inte alltid fallet. Krympande spaltutrymme och accelererande publiceringsintervaller gör att nyhetsrapporteringen förenklas ibland intill det felaktigas gräns. Till exempel har orsakerna till Greklandskrisen i svensk rapportering i regel lyst med sin frånvaro. Ibland har även politiska kampanjer tillåtits sätta agendan för sanningsproduktionen i media, såsom i fallet Iraks massförstörelsevapen. I viss mån är sådana misstag oundvikliga och de understryker snarare sanningens politiska natur. Finanskrisen avslöjade på så sätt att de ekonomiska dogmer som i media ofta refereras till som naturlagar i själva verket är uttryck för en viss politisk ideologi.
Därmed inte sagt att den senaste tidens våg av falska nyheter och alternativa fakta inte bör ses som ett samhällsproblem. Uppenbarligen befinner vi oss i en kris och det krävs nu en grundlig och öppen debatt om vad som har lett fram till den.
Men en sådan debatt bör inte börja med att utse en förvirrad idé om postmodernism till roten till problemet. Den växande efterfrågan på alternativa fakta bör snarare ses mot bakgrund av den institutionella förtroendekris som har varit groende i de västerländska samhällena de senaste årtiondena och som utan en djupgående politisk och kulturell förändring sannolikt kommer att växa ännu djupare framöver.
