Kvinnorörelsen har under 1900-talet kämpat för lika lön för lika arbete – mot arbetsmarknadens parter, där arbetsköpare och fackföreningar genom avtal i samförstånd fastställt löneskillnader mellan könen. Avtalen avskaffades under 1960-talet, men löneskillnaderna finns fortfarande kvar – även om de tillfälligt minskade från 1960 fram till 1980-talet, för att därefter åter öka.

Könsarbetsordningen har bestått och under 2000-talet arbetar kvinnor och män fortfarande med olika uppgifter under olika villkor. Kvinnor arbetar oftare deltid, har lägre lön och sämre villkor i yrken som vårdbiträden, undersköterskor, butikskassörskor, städare, köks- och restaurangbiträden samt inom andra områden där bara kort utbildning krävs, vilket gör kvinnors arbete till en klassfråga. Könsarbetsdelningen fortsätter att reproduceras med stöd av etablerade normer och strukturer, vilket ger kvinnor en svagare ställning som försörjare, samt mindre makt.
Mellan åren 1960 och 1979 fördubblades antalet förvärvsarbetande kvinnor från en till två miljoner.
Den svenska socialpolitiken på 1960-talet bidrog till att göra det lättare för kvinnor att arbeta – även om en del kvinnor ansåg att den var otillräcklig. Expansionen av den offentliga sektorn, där kvinnor hade omsorgs- och service­ansvar för barn och vuxna män, ökade deras sysselsättningsgrad kraftigt. Mellan åren 1960 och 1979 fördubblades antalet förvärvsarbetande kvinnor från en till två miljoner. De flesta arbetade deltid i kvinnodominerade lågavlönade yrken. Detta innebar att kvinnor i underordnade positioner kom att utföra liknande uppgifter mot betalning som de tidigare utfört som obetalt hemarbete.

Forskaren Joan Acker belyser hur könsegregationen sker i parallella processer på samhälls- och individnivå i relationen mellan marknad, politiska organisationer och individuella valmöjligheter. En av de processer som delar upp arbetsmarknaden och bygger in olika utvecklings- och valmöjligheter har att göra med den sortering som sker utifrån kön, klass och etnicitet. Det är därmed nödvändigt att gå från att studera mönster på en övergripande strukturell nivå till mekanismer och beslutsprocesser på organisations- och individnivå för att kunna förklara segregationen på arbetsmarknaden.

Joan Acker har studerat detta, och i sin analys pekar hon på att de aktiviteter och verksamheter som individer utför leder till könsuppdelningar, hierarkiska könsordningar samt konstruktion av gränser. Hon belyser vidare hur symboler, föreställningar och medvetandeformer rättfärdigar och legitimerar befintliga könsmaktsrelationer som naturliga.

Könsordningen som präglar en arbetsplats utifrån könsmärkning av arbetsuppgifter innebär att kvalifikationer och egenskaper sammankopplas utifrån kön. Den strukturellt ojämlika könsordningen gör att kvinnor oavsett utbildning finns i underordnade positioner och generellt har sämre hälsa och villkor än män. För äldre lågutbildade kvinnliga arbetare mellan 45 och 64 år är det fyra gånger vanligare att ha en långvarig sjukdom än bland manliga högre tjänstemän.

På många arbetsplatser bedrivs inget jämställdhetsarbete eftersom man menar att det inte behövs, och ofta anses lönerna vara rättvisa även om skillnaderna är stora. Uppfattningen är att kompetensen styr lönesättningen. Sällan reflekteras det över att den manliga kompetensen är normsättande och att kvinnodominerade yrken generellt har lägre löner. Det finns en syn på den rådande könsarbetsdelningen som ”naturlig” och att biologiska skillnader mellan kvinnor och män styr valet av yrke.
I de fall där kvinnlig närvaro på ett markant sätt påverkar ett yrkesområde så har det oftast varit med minskad social status och lägre lön.
Kvinnor som vill ha tillträde till ett manligt dominerat område måste först bryta ett starkt motstånd med maktspel om revir och positioner – och om de ska kunna stanna krävs en anpassning till rådande manliga ideal. Något som innebär att kvinnor ska kunna eller vilja dela de manliga ramarna för arbetslivets villkor. I de fall där kvinnlig närvaro på ett markant sätt påverkar ett yrkesområde så har det oftast varit med minskad social status och lägre lön.

Männen sätter ramarna inom arbets­livet, där männens villkor och behov är normen – manlighet i sig ses som en kompetens. Eftersom kompetensen utgår från det manliga perspektivet tillskrivs jämlikhetsproblematiken kvinnor. De ska anpassa sig till den manliga normen och manliga värden medan männen redan innehar de kompetenser som krävs enbart genom att vara män.

Kön blir en organiserande princip som får strukturella effekter beroende på olika förväntningar på kvinnor respektive män.

I studien Mångfaldens marknad och arbetets villkor beskriver arbetslivsforskaren Annette Thörnquist hur LOV, Lagen om valfrihet, påverkat arbetsvillkoren inom hemtjänsten. Studiens resultat pekar på att kundvalsmodellen, men framför allt hur ersättningssystemet till utförarna är uppbyggt, bidrar till otrygga anställningar med visstid, dåliga arbetsvillkor som deltider, samt låg lön, obekväma arbetstider, eftersatt arbetsmiljö, låg bemanning och svagt socialt skydd som a-kassa och sjukförsäkring. I ersättningsmodellen till hemtjänstföretagen är priskonkurrensen satt ur spel, eftersom utförarna erbjuds samma timpris av kommunerna. Detta gör att vinst i princip enbart kan skapas genom att skära ned personalkostnaderna, något som starkt bidrar till att skapa osäkra anställningar, dåliga arbetsförhållanden och stress. De strukturellt inbyggda riskerna som skapar osäkra anställnings- och arbetsvillkor är omfattande på grund av konkurrensutsättningen.

Systemet med LOV har även ökat kontrollen av personalen. I bland annat Uppsala kommun har man infört digital kontroll av tiden som personalen är hos brukaren med hjälp av mobiltelefonen, som där fungerar som ett slags stämpelklocka.

Genom konkurrensutsättningen ökar detaljplanering, digital registrering och dokumentation samt standardiserade och tidsstyrda moment i arbetet. Samtidigt har arbetet med människor i deras egna hem blivit mer oförutsägbart, emotionellt krävande och komplext – bland eftersom allt fler av de som beviljas hemtjänst blivit äldre samt fysiskt och psykiskt sjukare. Pressen på personalen har ökat och arbetet riskerar att utarmas genom detaljstyrningen, då de politiska beslut som är avgörande för hemtjänstarbetets förutsättningar fattas långt från den verklighet och personal som de berör. Frågan om utarmade arbeten handlar i huvudsak om maktförhållanden, och därmed om relationen mellan arbete och kapital.
Kvinnors ohälsotal är 45 procent högre än mäns och fler kvinnor tvingas sluta arbeta i förtid på grund av arbets­relaterade besvär.
Inom Kommunal var 28 procent visstidsanställda år 2010, av dem var 70 procent det oönskat, 70 procent var kvinnor. Av vårdbiträden inom äldreomsorgen var 43 procent visstidsanställda. Arbetsköparna kräver flexibilitet genom visstid och deltid, de vill ha en arbetskraftsreserv eftersom verksamheten bedrivs affärsmässigt, något som drabbar de arbetandes trygghet.

Arbetsmiljöverket visar att den arbetsrelaterade sjukfrånvaron samt långtidssjukskrivningar ökat och är störst bland kvinnor. Kvinnors ohälsotal är 45 procent högre än mäns och fler kvinnor tvingas sluta arbeta i förtid på grund av arbets­relaterade besvär. Tydliga köns- och klassdimensioner går att se i ohälsotalen. Arbetarkvinnor och lägre kvinnliga tjänstemän inom vård och omsorg är mest utsatta för arbetsrelaterade stressjukdomar. Totalt anmäldes under perioden 2005–2010 35 procent av arbetssjukdomarna från yrken inom vård och omsorg samt sociala tjänster, särskilt från äldreomsorgen, där också flest arbetsolyckor inträffade.

Kundvalssystemets logik skapar dessutom en press på de arbetande att göra det lilla extra för att i förlängningen få behålla sina jobb. På grund av att tidspressen och spridningen av brukarna ökat hinner personalen många gånger inte till enhetslokalen vare sig för raster eller för toalettbesök. De informella strategier där anställda pressar sig för att kunna utföra sitt arbete på ett bra sätt inom omöjliga ekonomiska, arbetsorganisatoriska och avtalsmässiga ramar skapar en form av självexploatering – något som krävs för att utföra arbetet på ett bra sätt inom givna ramar för att kunna känna sig nöjd med sin arbetsinsats.

Genom att kommunerna lägger ut bland annat hemtjänsten på entreprenad avsäger de sig ansvaret för arbetsförhållanden och anställningsvillkor . Dessa präglas av låga löner, ökad kontroll, detaljstyrning, osäkra anställningar, ökade prestationskrav, stress, arbetsrelaterade besvär och minskat handlingsutrymme.

Exemplet från hemtjänsten visar att den ekonomiska politikens inriktning är avgörande för kvinnors arbetsvillkor. Statsvetaren Katharina Tollin redogör i sin doktorsavhandling Sida vid sida för hur jämställdhetspolitiken sedan 1970-talet fram till år 2006 exploaterats och samverkat med etablerandet av en nyliberal ekonomisk politik och samhällsmodell. En samhällsmodell som bygger på individuella rättigheter, individuell lönesättning, avregleringar av arbets- och valutamarknaden samt nedskärningar och privatiseringar i den offentliga sektorn. Något som skett på bekostnad av målet med social jämlikhet.

Då jämställdhetslagen infördes och senare införlivades i en diskrimineringslag bidrog det till att jämställdhetsfrågan isolerades och individualiserades, då den hölls åtskild från mer övergripande frågor om social rättvisa och jämlikhet. Med andra ord avlägsnades jämställdhetspolitiken från konflikten mellan höger och vänster för att hanteras som en individuell juridisk klagan mot till exempel en arbetsköpare. Detta avförde frågan om dåliga arbetsvillkor som ideologisk, genom att den inte relaterades till både klass och kön, och den kunde lyftas bort från den politiska nivån, vilket delvis uteslöt kollektiv mobilisering och kamp som motståndsalternativ.
Jämställdhetspolitiken från höger framställdes som att den inte hade något att göra med andra konflikter, som den mellan arbete och kapital.
Den nyliberala retoriken på 1990-talet framfördes på ett sätt som gjorde att det verkade som att hänsyn togs till jämställdhet mellan könen – oavsett om man skar ned i offentlig sektor eller byggde ut föräldraförsäkringen, om klyftorna minskade eller om individuell valfrihet och konkurrens ökade. Jämställdhetspolitiken från höger framställdes som att den inte hade något att göra med andra konflikter, som den mellan arbete och kapital.

Eftersom det borgerliga perspektivet för jämställdhet blev dominerande kom de övergripande kvinnofrågorna att handla om rätt till ledande positioner, rätten att göra karriär och ökat kvinnligt företagande – och skiktningar i samhället legitimerades. Individuell lönesättning som metod att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män vann gehör och etablerades i avtalsrörelserna under 1980-talet med samtycke från fackligt håll. Men metoden med individualiserade löneförhandlingar kom i stället att öka löneskillnaderna mellan könen, detta trots att kvinnors utbildningsnivå ökat. De individualiserade lönerna gav marknadskrafterna större spelrum och raderade i princip ut den tidigare solidariska lönepolitiken, som byggde på lön utifrån arbetsuppgift, inte dess individuella utförande.

Många forskare har visat att en nyliberal agenda vunnit mark genom att exploatera och problematisera feminismen för att legitimera privatiseringar, konkurrens och ökade klyftor. Genom de borgerligas exploatering av en feministisk retorik kom de att framstå som mer radikala och som att de i högre grad än till exempel Socialdemokraterna främjade kvinnors frigörelse.

Något som är avgörande för hur jämställdhetspolitiken ska förstås är att den borgerliga strävan att hålla isär den från ideologiska konfliktlinjer fick ett blocköverskridande genomslag – vilket innebar att även Socialdemokraterna fasade ut klassperspektivet och en politik för social jämlikhet ur jämställdhetspolitiken. Detta uttrycktes genom att könsmaktsperspektivet lyftes fram och att maktutövning som kränkningar, exkludering och diskriminering politiserades, medan den makt som skapar hierarkier genom exploatering och värdeackumulation gjordes irrelevant för jämställdheten.

Maktperspektivet möjliggör en inriktning på medvetandehöjning där kunskap genom ”jämställdhetsglasögon” dominerar och det renodlade könsperspektivets bidrar till ett förnekande av strukturernas existens. Feminismens fokus förändrades på ett sätt som sammanföll med ”kapitalismens nya anda” i skiftet från statskapitalism till nyliberalism. Kraven på omfördelning av ekonomiska resurser ersattes av krav på kulturellt och politiskt erkännande av identitetskategorin kvinnor. De politiska uttalanden och krav som ställts är att den patriarkala maktordningen ska stoppas, upphävas och brytas genom att synliggöra och analysera kvinnoförtryck och underordning. Dock stannade detta oftast vid att bli moraliserande principuttalanden och konkreta förslag på samhällsreformer saknades.

Kvinnokampen har alltså inte skett isolerad från övrig politik utan tvärtom så har det politiska skeendet inom jämställdhetspolitiken utvecklats i nära samröre med en annan våg – en högervåg.