Maria Johanssons memoarer – del 6

4.

Men än så länge är det bara den nittonde november.

Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem.

Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna.

Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så att man inte behöver tvätta varje dag, lagom stora kastruller, en skön säng, favorittofflor. Av detta har Maria Johansson nu intet.

Hon saknar sina saker ibland. Och det känns konstigt att barnen bara är … borta. Men saknaden är inte omöjlig att bära, hon har så mycket nytt som upptar hennes tankar. Och hon har köpt på sig en del nya saker, det nödvändigaste. Hon har tänkt och tänkt men kan inte kunnat komma på vad hon absolut skulle behöva hämta hemifrån. Allt där är ju bara minnen. Oviktiga minnen av ett tråkigt liv.
Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls.
Förutom barnen då, de är väl inte direkt oviktiga. De är ju nya människor som för Johanssonstatistiken vidare.

För ett par dagar sedan förmådde hon sig att ringa till dem. Ville på något sätt säga något avslutande, sammanfattande, få dem att förstå att det är bäst så här just nu.

Eller, hon försökte ringa. Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls. Det ville däremot Emma, som efter ett tag hade börjat viska konspiratoriskt om att hon ville träffas, hon kunde smyga iväg, ta med lite av mammas saker, bli hennes medbrottsling. Men mamma var också konspiratorisk. Litar inte på någon nu för tiden. Hon svarade något halvt i stil med ”kanske lite senare”.

Maria inser att allt det här nog är lite traumatiskt för barnen. Men hon vet också att det är bäst så här just nu. Hon har skrivit det med stora vackra bokstäver på en lapp och satt upp ovanför sin säng: DET ÄR BÄST SÅ HÄR JUST NU OCH FRAMTIDEN KAN BARA BLI BÄTTRE.

Det är som om Den Nya Maria aldrig har fött några barn. Fast det skulle nog inte barnen förstå, om hon sa det till dem. Ja, de har det verkligen bäst i sitt hem, med sin normale far. De kommer må bra med stadige Mikael vid sin sida.

 

Maria vrider lite på sig i sängen när hon kommer att tänka på sin make. Han har återigen slutat ringa. Han försökte där på måndagskvällen, efter att hon flytt barfota från honom, och tidigt på tisdag morgon. Då tog sig Maria samman och sms:ade: Att han inte kunde tvinga henne tillbaka, att han kunde polisanmäla henne som försvunnen om han ville, men att polisen knappast skulle lägga resurser på en levande hustru som tagit en frivillig paus. PS, la hon till, passa dig för en motanmälan i så fall.

Efter det har mobilen varit mycket tystare.

Inte har hon ringt sina föräldrar heller. Fortfarande inte haft lust, fast det gått snart en vecka.
Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det.
Filip har hon däremot sms:at med ett par gånger. Han åkte hem till Falun i tisdags. Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det. Och vill hon knulla så får hon det.

Maria sträcker ut sig på de stora kuddarna, fingrar på sitt hår. Det slutar inte förundra henne. Blont, som starkt solblekt, men ändå mjukt som silke. Ned över brösten rinner det.

Hon fixade det i går. Egentligen hade facket velat träffa henne i går förmiddag, men hon sa att hon var sjuk. I stället gick hon ut på stan och köpte nytt smink, lite nya kläder. Bland annat en klarröd kappa. Dyr, men hon kunde ju inte trava omkring i Filips kavaj för all framtid. Tittade sig i provrumsspeglarna, hoppades att det nyinköpta skulle hjälpa, sudda ut den alldagliga Maria.

Och sedan, som en vink från ovan på hemvägen, hade hon gått förbi salongen som erbjöd hårförlängning.

Vad vill jag?

Jag vill ha det hår jag alltid ville ha som ung, men som aldrig blev som jag ville. Svallande långt, blekt bort från råttonen, men inte risigt och slitet.

Så då fixade Maria det. För 2 299 kronor.

 

Hon reser sig långsamt ur sängen, måste titta sig i helfigursspegeln i hallen igen. Tassar över den slitna svala parketten.

Kvinnan i spegeln är naken så när som på ett par tights. Bröstvårtorna är styva, en av dem tittar fram mellan två slingrande slingor. Som en korallmålad liten pussmun.

Maria ryser till. Hjälp, det känns som jag blir upphetsad av att se mig själv. Vad ska det betyda?

Känslan viker inte när hon låter fingrarna rinna längs med slingorna, snudda vid bröstvårtorna. Tvärtom.

Hon knycker bak håret så att brösten blottas helt. Betraktar sig själv mycket nöjt. Otroligt, vad en så pass enkel förändring kan göra.

Hon är som … finns det inte någon saga. Hon som rider naken på en häst, med bara sitt långa hår om sig.

Maria kränger av sig tightsen där hon står, och sedan drar hon fram håret igen. Inte för att det når riktigt ned och skyler allt, men ändå. Kontrasten mellan det blonda svallet och det mörka könshåret är slående.

Eller var det en get? Sedan kommer prinsen på en häst. Och klättrar upp. Vad hette hon?

Äsch. Och inte har hon internet så hon kan kolla. Det borde hon fixa.

Böckerna! Var har hon gjort av dem?
Hon ser sin reflex i de mörka rutorna.
Biblioteksböckerna, aldrig förr lånade. De ligger inte kvar i hallen där hon tror sig minnas att hon packade upp dem. Maria fortsätter mot köket.

Nej, inte i köket, och vad fan skulle de vara där för.

Vardagsrummet. Hon ser sin reflex i de mörka rutorna. I dem lyser en vit kropp med långt vitt hår, brösten hänger lite framåt där hon går lätt framåtlutad.

En association till bilder hon sett som barn. Den där konstnären, han med älvorna. Vita kroppar mot svart bakgrund. Vet inte vad han heter heller. Ja, Den Nya Maria behöver nog skaffa sig lite allmänbildning, tänker hon en aning missnöjt.

Men, skitsamma, alldeles oavsett det: Om någon skulle titta på henne nu, utifrån den blöta mörka Kungsholmengatan eller från en varm trygg lägenhet mittemot, så är det så hon ser ut. Som en älva som vuxit upp.

Maria sträcker nöjt på ryggen, och hoppas att någon ser.

 

Då får hon syn på böckerna. De ligger ju på stolen bredvid sängen, som gjorda för att läsas.

Maria kryper upp i sängen igen, sveper täcket om sig, full av ny energi. Nu ska här läsas.

En vinröd bok med massa tejp runt. Främmande lyror. Låter exotiskt. Jaha, tysk lyrik. Låter mindre spännande. I svensk tolkning av Adolf Brun, herregud. Maria fnittrar till. Håller jag i Hitlers okända extraknäck? Tryckt 1929. Ja, kanske.

Sluta fåna dig nu. Ta in poesin.

Maria läser.

 Gläds vill jag i dag och fröjda mig,

 vill ej höra talas om skick och seder …

Hon får läsa om en gång för att fatta innebörden.

Men ja, det lät ju rätt bra. Inte fan vill Den Nya Maria höra talas om skick och seder!

Efter ett par sidor börjar hon läsa snabbare, sedan bläddra otåligt. Allt mynnar bara ut i någon slags naturhyllning, oavsett hur det börjar. Ärligt talat är det mördande tråkigt.

En sida på måfå, 37. Där står något om lasten och dygden, men språket har spårat ur i en snårskog som Maria inte är intresserad av att plöja igenom. Obegripligt.

Hon hoppar fram ett långt stycke. EN LAMPA, heter dikten där.

 I ostörd ro, du vackra lampa, smyckar du,

 vid lätta kedjor sirligt upphängd, taket här …

Kan det vara sant. En jävla lampa. Tog naturen slut? Hon läser igenom men nej, det händer inget mer. Det hänger bara en rund, vit lampskärm i ett gemak, den är ”tjusande” men ändå ”allvarlig”. Lampan alltså.

Maria slår hårt ihop boken.

Tja, vad hade hon trott. Hoppats på att finna dolda skatter. Men det finns väl en anledning till att ingen jävel någonsin lånat boken.

Nästa bok, de uppländska sägnerna. Den har snyggare omslag i alla fall, slingrande blommor och blad.

Det första som möter henne är en ilsken, sned stämpel: ”Anteckningar och förstrykningar betraktas som skadegörelse och medföra ersättningsskyldighet.”

Var har jag pennan?

Nä skärp dig nu. Är det så här du tänker dig att du ska utvecklas intellektuellt?

Hon slår upp en sida mitt i.

”Brännvins-Lena var då en tjuguårig ungmö, som fördes till altaret av en av socknens präktigaste gossar. Efter några år hade mannen dött …” Detta lät lite mer lovande.

Marias ögon dras ned till sidnumret. 37 igen! En kall kåre.

Tanken kommer objuden: Om hon hade internet och sökte på det, skulle hon säkert finna att just sidan 37 är den vanligaste att råka slå upp på måfå i en bok, av någon outgrundlig kosmisk anledning.

Fy fan.

Nej. Låt dig inte begränsas av sådant.
Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.
Maria bläddrar tillbaka till början, väljer ut historien ”Skogsfruns hämnd” och börjar läsa. Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.

Äsch.

Vad vill jag?

 Ej höra talas om skick och seder …

Nä, just det. Jag vill … jag vill äta choklad och titta på tv.

 

*

 

Rrrrinng-rrring skräller det. Maria vaknar, mungiporna är stela av kakaodregel.

Numret tillhör facket.

– Väckte jag dig? säger en pigg röst.

– Nä, skrovlar Maria men ångrar sig:

– … Jo, faktiskt. Vad är klockan?

– Lite över tio, säger luren. Är du mycket dålig?

– Hurså?

Hjärnan försöker vakna. En seg manet nere i det grumliga, måste upp till ytan. Vadå dålig?

– Ja, eftersom du var sjuk …

Visst fan, det var ju gårdagens ursäkt.

– Jo, säger Maria och försöker hosta lite, jo. Det är nog influensa.

– Usch då, säger Kommunal-Karin. Ja, vi får väl ses nästa vecka. Men det är ett par saker jag skulle vilja fråga dig om.

– Nu?

Maria blinkar. Hon måste ha sovit länge, hela natten. Teven står fortfarande på. När hon vrider på huvudet knastrar nacken så högt att det lär spraka i luren hos den andra.

– Hallå? säger Kommunal-Karin.

– Ja. Ursäkta. Jag är lite borta. Feber och så. Vad sa du?

– Jo, vi vill få ett par uppgifter bekräftade av dig. Vi kan ta det nästa vecka, men det vore bäst för processen att få veta det redan nu. Lövfeldt har hört av sig igen nämligen.

– Rövfeldt, säger Maria och känner att hon börjar vakna till. Rövfett.

– Va? säger Kommunal-Karin gällt men Maria kan svära på att hon undertrycker ett skratt.

– Alla på jobbet kallar henne Rövfeldt, ljuger Maria glatt.

Jo, där kom det, skrattet. Kommunal-Karin är mänsklig.

– Okej, jag förstår. Men ja, sånt kan du ju inte säga offentligt till henne …

– Nej, så klart inte, säger Maria tvärt och sträcker sig efter den kvarvarande chokladen. Vad ville du fråga om?

– Jo, det har att göra med just hur du uttryckt dig. För det första så … Maria, du ska ha sagt något sexuellt kränkande till en patient.

Handen stannar halvvägs, munnen öppen.

– Va?

– Nej, jag förstod att du skulle förneka det, avvärjer Kommunal-Karin snabbt. Men … vi måste förekomma såna här försök till svartmålning. Höra din version innan vi diskuterar mer med din arbetsgivare.

– Min version av … vad?

Maria har kastat sig upp ur sängen. Den nakna kroppen darrar lätt.

– Av en händelse som ska ha inträffat förra veckan, tisdagen tror jag …

Papper prasslar hos Kommunal. Marias hår kliar lite. Hon stryker bort det ur ansiktet. Helvete, intorkad choklad där också. Några av de nästan vita slingorna är smutsigt bruna.

Det har blivit tyst borta hos Kommunal.

– Hallå, säger Maria.

– Jo, svarar Kommunal-Karin och låter med ens lite mer avlägsen, förra tisdagen var det. Minns du något som var … ovanligt då?

Tisdag. Ovanligt. Allt var ovanligt förra veckan, eller nej, allt var vanligt utanför, men annorlunda inuti Maria. Men det är väl inte det de vill veta. Hur fan ska hon minnas detaljer ur alla dessa arbetsveckor som är så lika varandra?

– En äldre kvinna? säger Kommunal-Karin hjälpsamt.

– En äldre kvinna! fräser Maria. Bara ungefär nittio procent av patienterna då. Nej, har du inga fler detaljer så är det ju ännu mer uppenbart att det är påhittat.

– Jo, fortsätter Kommunal-Karin, jag har detaljer-

– Jamen säg då!

Harkel.

– Okej. Enligt en kollega till dig så sa en äldre dam att hennes kateter gjorde ont och skavde, och då ska du ha svarat, jag citerar, ”det är för att du är så gammal och torr. Om du ger mig en slant så kan jag köpa en porrtidning till tant, så ska du se att …” Hrm. Ja, nåt sånt.

– Det är ju inte ens rätt hål!

Maria stirrar oseende ut genom fönstret. En gubbe med hund stirrar tillbaka.

– Va? säger Kommunal-Karin.

Maria vänder tvärt in mot rummet igen.

– Jag menar … Vad fan! Så klart har jag inte sagt så. Helt påhittat.

– Okej, säger Kommunal-Karin med en röst som är en aning mindre spänd än nyss. Nä, det låter ju helt galet. Men en kollega har tydligen berättat detta för enhetschefen …

Enhetschefen Ewa! Alltid är hon med på något hörn. Men vem kan ha sagt det till henne? Kanske Marja, hon är lite knäpp. Fast hon avskyr å andra sidan Ewa. Susanne? Maria jobbade mycket med henne förra veckan. Tror hon. De sista dagarna är så dimmiga. Men nej, snälla prydliga Susanne …

Ja, är inte det hela för bra för att vara påhittat? Vem på jobbet utom Den Nya Maria skulle slänga iväg en sådan kommentar. Knappast de vanliga torrfittorna. Maria kväver en fnissning.

– Hallå? säger luren.

Fan, hon måste sluta försvinna bort så här. Människan kanske säger något viktigt.

Maria sjunker ned i en fåtölj.

– Eh ja, hallå. Ursäkta, jag är lite chockad, säger Maria och griper tag i tankekedjans början igen. Du, ta en extra titt på Ewa, enhetschefen. Hon har haft något emot mig länge. Det skulle inte förvåna mig om hon hittat på alltihop, hon är inte riktigt klok.

Kommunal-Karin är tyst några sekunder.

– Okej, säger hon sedan. Jo, det får vi lov att titta på. Sedan är det förstås det här med Adam Egréus-

– Nä, vet du, säger Maria, jag orkar inte. Jag känner mig svimfärdig. Av de här sjuka lögnerna. Jag orkar inte mer.

– Men det är viktigt för …

– NEJ!

Tystnaden ekar lång. När Kommunal-Karins röst återkommer har den en ny klang.

– Okej Maria. Men du får komma hit och prata med oss på måndag. Klockan tio?

– Visst visst, bara jag är frisk.

– Ja, krya på dig då.

Klick.

Vad är det som händer?

Jag måste ut härifrån. Göra något roligt.

Vad vill jag?

Jag vill ha ett glas vin.
Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.
Grus knastrar under de nya skorna. Det är svårt att gå fort och argt i högklackat, märker Maria Johansson. Hon är inte så van.

Saktar farten för att inte snubbla. Rundar ett hörn. Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.

Hårbotten känns däremot inte skön, utan spänd och lite stel. Hon har svept upp svallet i en knut på huvudet för att dölja de stela chockladstrimmorna.

Hon drar försiktigt i några av hårslingorna, och spänningen lättar en aning.

Har facket vänt sig emot henne nu också? På grund av Ewas jävla lögner. Hon är ju helt sjuk, pervers, att hitta på något sådant. Undrar vad hon hittat på om Adam?

Kanske skulle jag ha lyssnat klart på vad Kommunal-Karin hade att säga.

Nä. Jag ville inte.

Tunga droppar börjar falla.

Undrar om regn är farligt för håret.

Maria svänger så att sörjan stänker om klackarna, in på något som ser ut att vara en korsning mellan matkafé och kvarterskrog.

 

Två tysta jobbare sitter med tomma tallrikar och halvfulla kaffekoppar i ett hörn. Annars är det tomt, för de flesta har lunchtimmen inte börjat.

Maria sätter sig vid ett litet fönsterbord, stirrar ut i regnet. Himlen har blivit svart som natten därute. Efter några sekunder märker hon att någon står vid hennes sida.

Vin var det, ja.

– Ett glas vitt, tack.

– Ursäkta?

– Ett glas vitt vin.

– Eh, vi serverar inte det än …

Maria vänder blicken från regnet, mot flickan. Detta jävla land.

– När börjar ni servera det då? Får folk inte ta ett glas vin till lunchen?

– Aaeh jo, efter klockan tolv, men det är inte så vanligt att folk vill …

Maria suckar högt. Tycker att hon hör jobbarna säga något långt i bakgrunden.

Hade det varit en man så hade jag charmat honom.

Eller om det varit den där Tina.

– Okej, säger hon och far runt med blicken i lokalen, jag tar …

Blicken fastnar på en liten griffeltavla där det står ”Vi har hemmgjord glögg!”

Fast det bara är november.

– Glögg och en pepparkaka. Så blir jag snäll.

Flickans mun har fastnat halvöppen.

– Det måste väl räknas som fika? säger Maria.

Flickan försvinner med en halv nick.

Maria skickar en betvingande tanke efter henne och vänder blicken ut i regnet igen. Försöker se reflexerna av männen i fönsterrutan, men det är svårt.

Äsch, vill jag titta på dem så ska jag väl göra det.

Maria vrider huvudet – lite tungt är det, med allt hår – men då är hörnet plötsligt tomt. Hon inser att de är bakom henne, på väg mot dörren, säkert måste de tillbaka till jobbet redan. I regnet. Stackars satar.

Hon låter huvudet rulla runt, den ene av dem har redan handen på dörrhandtaget, på väg ut. Hon fångar den andres blå blick. Han ler snett och blinkar. Maria blir glad. Hinner precis le tillbaka, sedan kommer flickan med brickan.

Flickan säger något medan ut-klockan pinglar, och en av jobbarna skrattar till och svarar något, och det är inte på svenska.

Glögg och två pepparkakor placeras framför Maria, men hennes ansikte har mörknat, som himlen.

– Så där, säger flickan.

– Vad sa ni?

– Ursäkta?

– Nej, jag ursäktar inte! Ni sa nåt om mig på ett annat språk, jag vill veta vad.

– Nej men nä, mummel mummel, säger flickan och avlägsnar sig snabbt.
Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.
Marias humör har störtdykt igen. Hon tar en klunk glögg för att liva upp sig, stirrar hårt ut i regnet. Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.

Jaha. Här sitter man ensam och dricker igen. Jag får akta mig lite.

På flera sätt. Det finns så många som vill det ska gå illa för mig.

Hon ruskar på huvudet för att klara tankarna. Aj, håret.

Jag måste sluta låta alla idioter påverka mig. Jag ska göra vad jag vill, leva som jag vill, som jag aldrig gjort. En servitris är ingenting. Kommunal-Karin är ingenting. Vill facket inte hjälpa mig, så kan jag fan hjälpa mig själv. De ingick inte ens i planen från början.

Så vad var planen?

Huvudet känns märkligt tomt. Maria sväljer en pepparkaka och sedan tar hon fram papper och penna ur väskan.

Det var ju en sådan massa saker hon ville. Den där kvällen när hon satt bredvid Mikael i soffan men inte märkte ett ord av vad han sa, eller av vad som pågick på teverutan.

Tänk, det är bara två veckor sedan. Otroligt.

Få se nu. Vad var det hon tänkte på … Knulla Adam. Tja, det kan hon fortfarande tänka sig.

Över huvud taget så borde hon ta kontakt med honom, reda ut det här missförståndet. Kanske förföra honom samtidigt.

Det blir en punkt på papperet. Sedan då? Pissa i Ewas vattenflaska, punkt två. Fast det kan ju bli svårt nu när hon inte jobbar där.

Med ens rusar minnena fram: Jag vill inte jobba, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig.

Ja, allt det där har hon ju tagit itu med!

Nästan som om en osynlig hand lett henne.

Tanken föder en association. Ja, just det, det ville hon – att Statistiska Centralbyrån skulle ta bort den där sjuka jävla pdf:en om medelkvinnan Maria Johansson.

Det ska Den Nya Maria se till att de gör.

Ny punkt. Och en ny idé: Hon vill byta namn, så klart. Bli av med det förhatliga Johansson, som styrt hennes liv sedan innan hon ens föddes. Namnet som länkar henne både till oräkneliga andra svenskar, och till hennes gamla familj.

Och Facebook! Kontot med namnet som tillhör Den Gamla Maria. Den nya har inte överhuvudtaget loggat in sedan den där dagen hon började söka på genomsnittliga saker.

Det är drygt tio dagar sedan. Känns som en evighet. Redan det är ett steg i rätt riktning. Maria minns: Över 80 procent av kvinnorna i hennes ålder har Facebook och de loggar in i genomsnitt varannan dag.

Men, kontot bör ändå destrueras. För utomstående måste hennes profil se nästan lika illa ut som SCB-pdf:en, inser hon och huttrar till.

 

Okej. Fem punkter. Inget fel med dem, men det måste ha funnits något mer. Något större.

Jag ville att andra skulle se upp till mig.

Det vill jag fortfarande.

Jag måste se till att de inte har något val.

Punkt sex.

 

 

*

 

– Yahem.

– Ursäkta?

– Va? Vem är det?

– Har jag kommit till … Z … Zhabrickrück?

– Öh, ja.

– Jag undrar ifall du vill gifta dig med mig?

– Pappaaa!

Slammer, mummel.

– Hallå?

– Hej! Jag heter Maria Johansson. Jag vill gärna ha ett nytt efternamn så enkelt som möjligt. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig med mig?

Paus.

– Hallå? Jag är helt seriös.

– Hrm. Det är inte roligt det här. Du låter som en vuxen människa, vad menar du-

– Nej, jag håller fan med om att det inte är roligt! Du är inte den första jag ringer, kan jag säga. Vad är det med er utlänningar, blir ni lika trångsynta som alla andra så fort ni sätter era små fötter på svensk jord? Ni ska vara glada att ni får vara här, dela med er lite.

Skratt.

– Är det ett sånt där radioprogram?

– Va? Jag vill gifta mig med dig, kom igen, svara på frågan!

– Öh, jag är svensk, det är min frus efternamn. Så hon har redan delat med sig, och jag är upptagen, tack så mycket.

– Äh men jag kan ta din fru-

Klick.

 

*

 

– Patent- och registreringsverket.

– Hallihallå, jag vill byta namn, visst är det ni som håller i det?

– Eh, ja. Jag kopplar dig vidare.

– Det gör du ja!

Knaster.

– Ingela.

– Maria Johansson.

– Hej Maria.

Tystnad.

– Ja, det är sant, jag heter Maria Johansson. Vad fan tror du jag vill?

Harkel.

– Ja, jag antar att du vill göra någon ändring i ditt namn eftersom du ringer hit.

– Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag vill.

– He he, hrm. Ja vad har du tänkt dig då?

Ingela låter misstänkt vänlig.

– Jag vill heta något som ingen annan heter, säger Maria enkelt.

– Jaha ja. Ja, vi har blanketter att fylla i …

Där kom det.

– Inga jävla blanketter! Ingen byråkrati. Jag vill ha svar direkt.

– Vi har så klart en handläggningstid …

Ingelas röst har börjat hårdna. Maria viftar otåligt med en hårslinga.

– Ja ja, jag vill ändå ha svar av dig först! Så jag inte gör massa pappersarbete i onödan.

– Ja, fråga då så ska jag svara så gott jag kan.

– Jag har ju redan sagt att jag vill heta något som ingen annan heter.

Tystnad igen, och den är liksom tystare den här gången, mer mållös.

– Ja-ha, säger Ingela sedan. Det är ju ingen fråga?

– Spela inte smart! Jag vet att ni har statistik.

– Nä men … över de vanligaste namnen kanske, men inte över de ovanligaste. Det finns ju tusentals ovanliga namn som bara en person heter.

Maria blundar hårt. Helvete, hon kunde lika gärna vara tillbaka på biblioteket igen.

– Men de som ingen heter då!

– Det skulle i så fall vara de som redan fått avslag. Och ja, då är det ju ingen idé att du ansöker om dem.

– Okej, jag vill heta, säger Maria irriterat men samtidigt gudomligt inspirerad, ööh … Arnold … nä Anal-Arnold Belzebub Casanova, initialer ABC. Det blir snyggt.

Ett kvävt ljud ur luren.

– Ja, säger Ingela ansträngt, det kan jag ju säga med en gång att du inte får godkänt. Inget som kan väcka anstöt. Och vad gäller efternamn så måste du ha anknytning till det.

– Va?

Maria vandrar i små cirklar, regnet trummar mot fönsterblecket.

– Ja, alltså du får inte ta ett existerande efternamn. Bara om det är ett gammalt släktnamn. Din släkt alltså.

– Du skämtar?

– Jag skämtar?

Maria stannar mitt i rummet.

– Va, hörde jag lite mänsklighet där, PRV-kvinna? Bra, du kan ju! Kom igen då och godkänn nåt kul namn åt mig.

Luren suckar.

– Det är inte jag som godkänner. Du ansöker, du betalar, myndigheten gör en bedömning enligt vissa regler, och det tar åtminstone ett par månader. Du kan sätta ihop ett helt nytt efternamn, som ingen annan har, men nej det får inte heller vara stötande och nej vi kan inte garantera något i förväg. Om du inte bara vill ändra stavningen förstås, tillägger Ingela lite gladare.

Maria har lagt sig raklång på den slitna parketten, blundar.

– Stavning?

– Ja, stavning som inte ändrar uttalet är okej. Som att stava Johansson med z, det är ganska vanligt, om man vill skilja sig lite från mängden.

Ingela nästan kvittrar, så glad verkar hon plötsligt vara över att få hjälpa till. Lättad, antagligen.

Maria känner sig tvärtom.

– Så, säger hon sakta, du menar att jag kan få byta till typ Airam Yohanzzon om jag betalar ett par tusen och snällt väntar ett par månader för att se om jag får något för pengarna?

– Mh, säger Ingela.

Det låter som att hon fått något i halsen.

– Och det skulle vara ganska … vanligt?

– Ja det blir vanligare och vanligare att byta namn. Jag tror vi slår rekord i år!

– Jag hatar dig, säger Maria Johansson och klickar bort PRV.

 

5.

Det blev kväll. Fredagskväll. Min andra fria fredag.

Jag var upprymd och lite yr. Dagen kändes på ett sätt som en berg-och-dalbana. Min tur och mitt humör hade åkt upp och ned så många gånger att jag tappat räkningen. Men sedan hade det slutat på upp, och nu skulle jag bara vidare, upp upp.

 

Helgens lockande möjligheter låg framför mig, och jag var på det stora hela mycket nöjd med vad jag tagit mig för sedan morgonen: Ringt upp ett gäng idioter – de fick vad de tålde, jag fick några nya insikter.

Och den största idioten hade jag sparat jag till sist. SCB. Blev runtskickad ett tag, men gav inte upp. (Innan jag började ringa såg jag till att knappa in en kod jag tagit reda på, som gjorde att mottagaren inte såg mitt nummer.)

Killen i växeln hade fått skrämselhicka, men till slut hade jag kopplats något högre upp i hierarkin.

Nej men inte handlar sammanställningen om dig, hade kärringen sagt. Det är bara statistik.

Jag sa att jag sket i det. Kom inte här och försök diskutera hönor och ägg med mig, ni har skapat statistiken och statistiken är jag, och ta bort skiten för annars kommer monstret ni skapat att förgöra er.

Ungefär så. Då lade hon på.

Jag ringde upp igen, försökte lägga band på mig. Berättade lugnt och sansat om min advokat som skulle stämma dem för psykiskt lidande, brott mot PUL och ärekränkning.

Till slut lovade de att ta bort den.

Jag hade lagt på med en ilande känsla i kroppen. Den började i magen och strålade ut i kroppens alla knutpunkter. Jag insåg vad det var; en navelsträng som kletat fast vid Den Gamla Maria hade klippts av.
Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna.
Fri. Fredag.

Jag kände mig inte direkt hungrig, och alltså åt jag inte middag. I stället, samtidigt som solen sjönk, sjönk jag själv ned i ett bad. Använde det nya dyra specialschampot, i mitt nya rena badkar (ja, jag hade skrubbat bort all gulnad gammelmanslukt det första jag gjorde).

Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna. En historia handlade om en strömkarl som kom på besök, jag tyckte den kunde vara passande, kanske upphetsande. Men efter att ha hastat igenom ett par sidor insåg jag att det bara stod om tråkiga fioler.

Jag bläddrade vidare och fastnade för ett intressantare stycke. Den som lyssnar för länge till strömkarlens sång, stod det, den blir dårad, är ej längre herre över sina egna sinnen, dras oemotståndligt ned i det våta elementet. Där slutade jag läsa och började tänka på att det inte vore helt fel att bli dårad av strömkarlen, trots allt. Sedan tänkte jag att det inte heller vore fel att dåra andra, att dra ned dem i det våta elementet. Slog lite i boken och kom fram till att den kvinnliga motsvarigheten verkade heta sjörå. Sedan var boken blöt, jag kände mig lagom bildad och huden började bli uppluckrad. Sköljde ur schampot medan jag sjöng som ett sjörå.

En timme senare var jag på väg mot de outforskade gränstrakterna mellan Vasastan och Östermalm. Jag hade – som vanligt under denna period – frågat mig själv: Vad vill jag? Svaret blev: Det hade varit kul att träffa hon Tina igen. Okej, svarade jag mig själv.

När 62:an skumpat i drygt fem minuter började årets första riktiga snö falla. Stora, tunga flingor. Precis som ett julkort.

Jag irrade ett tag, men så såg jag statyn av Den Gamla Maria och visste att jag var nära. Hon hade fått en kysk hätta av vit snö på sitt böjda huvud. Jag blinkade åt henne när jag gick förbi.

 

Krogen var inte lika öde nu, och klientelet kändes finare än vad jag skulle ha trott utifrån mitt besök för en vecka sedan. Välklädda par i trettioårsåldern och uppåt, vissa med väluppfostrade barn, som åt väl utvalda råvaror i välkomponerade middagar. Är detta det vackra folket, tänkte jag.

Tittade förgäves efter Tina.

Satte mig i baren.

– Hej!

Jag ryckte till, där var plötsligt de mörka lockarna och de intensiva ögonen. Hon måste ha varit dold i någon mysbelyst vrå när jag kom in, serverat kanske.

– Hej, sa jag självsäkert, fast en märklig nervositet pirrade till.

(Äsch, jag håller inte på med omskrivningar längre. Är ni inte helt bakom flötet, kära läsare, så fattar ni precis var det pirrade till.)

Jag drack en drink. Jag drack två. Tina tittade regelbundet förbi, sa några ord, såg mig i ögonen. Hon tog inte betalt för den andra drinken. Varken då eller senare.

När den väl var uppdrucken stannade hon lite längre hos mig vid bardisken. Gästerna sinade, maten var uppäten. Detta var inte en fyllekrog. Tina log snett, ögonen höll fast mina längre. Jag såg in i hennes, blänkande kopparmynt på botten av en damm. Önskebrunn.

Vad vill jag?

Jag vill bli en erfarenhet rikare.

Den tredje drinken drack vi tillsammans på ett lite mer högljutt ställe på Birger Jarlsgatan, sedan åkte vi hem till mig.
En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol.
Redan när vi lämnade Tinas jobb tillsammans hade det där pirret spritt sig till hela kroppen. En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol. Så klart hade jag aldrig legat med en annan kvinna förr (det är ju bara några få procent som har det, enligt statistiken) så ja, jag var rent tekniskt nervös. Hur fan gör man egentligen? Men, jag litade på att hon skulle vara mer erfaren, och jag litade på självsäkerheten som trots allt bubblade runt i min egen kropp.

Hon var över mig innan jag hunnit stänga dörren om oss. Bara detta var en ny, eller nygammal, erfarenhet – detta galna hånglande som jag inte kan minnas att jag upplevt på många år, eller någonsin. Det började bra, alltså.

När kläderna började falla gjorde sig nervositeten dock påmind igen. Vi hamnade i soffan. Tina försvann nedåt, började kyssa mina bröst. Jag tittade lite olyckligt över hennes axel, ut i den kolsvarta natten, som för att söka svar.

Och tänk, jag fann det. Blixtrande som i eldskrift över Stockholmshimlen:

Vad vill jag?

Det var ju inte svårare än så. Jag vet vad jag vill, jag visar vad jag vill, jag gör samma sak mot henne som jag själv skulle vilja. Så olika kunde vi knappast vara.

Det gick bra.

 

Och nu vill jag inte höra några jävla invändningar. Eller se några överseende småleenden. Framförallt vill jag inte höra kommentaren: Aha, stackars Maria Johansson var en undertryckt lesbian hela livet, det förklarar allt.

För det första: Det är inte synd om mig. Inte längre. Kom ihåg det.

För det andra: Jag är inte lesbisk. Det kan ni bara glömma. Den Gamla Maria kände sig aldrig attraherad av kvinnor. Den Nya Maria gör bara vad hon vill. Hon går utanför era jävla definitioner.

Långt utanför.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer under hösten 2027 att få sex timmars arbetsdag.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad