Maria Johanssons memoarer – del 6

4.

Men än så länge är det bara den nittonde november.

Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem.

Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna.

Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så att man inte behöver tvätta varje dag, lagom stora kastruller, en skön säng, favorittofflor. Av detta har Maria Johansson nu intet.

Hon saknar sina saker ibland. Och det känns konstigt att barnen bara är … borta. Men saknaden är inte omöjlig att bära, hon har så mycket nytt som upptar hennes tankar. Och hon har köpt på sig en del nya saker, det nödvändigaste. Hon har tänkt och tänkt men kan inte kunnat komma på vad hon absolut skulle behöva hämta hemifrån. Allt där är ju bara minnen. Oviktiga minnen av ett tråkigt liv.
Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls.
Förutom barnen då, de är väl inte direkt oviktiga. De är ju nya människor som för Johanssonstatistiken vidare.

För ett par dagar sedan förmådde hon sig att ringa till dem. Ville på något sätt säga något avslutande, sammanfattande, få dem att förstå att det är bäst så här just nu.

Eller, hon försökte ringa. Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls. Det ville däremot Emma, som efter ett tag hade börjat viska konspiratoriskt om att hon ville träffas, hon kunde smyga iväg, ta med lite av mammas saker, bli hennes medbrottsling. Men mamma var också konspiratorisk. Litar inte på någon nu för tiden. Hon svarade något halvt i stil med ”kanske lite senare”.

Maria inser att allt det här nog är lite traumatiskt för barnen. Men hon vet också att det är bäst så här just nu. Hon har skrivit det med stora vackra bokstäver på en lapp och satt upp ovanför sin säng: DET ÄR BÄST SÅ HÄR JUST NU OCH FRAMTIDEN KAN BARA BLI BÄTTRE.

Det är som om Den Nya Maria aldrig har fött några barn. Fast det skulle nog inte barnen förstå, om hon sa det till dem. Ja, de har det verkligen bäst i sitt hem, med sin normale far. De kommer må bra med stadige Mikael vid sin sida.

 

Maria vrider lite på sig i sängen när hon kommer att tänka på sin make. Han har återigen slutat ringa. Han försökte där på måndagskvällen, efter att hon flytt barfota från honom, och tidigt på tisdag morgon. Då tog sig Maria samman och sms:ade: Att han inte kunde tvinga henne tillbaka, att han kunde polisanmäla henne som försvunnen om han ville, men att polisen knappast skulle lägga resurser på en levande hustru som tagit en frivillig paus. PS, la hon till, passa dig för en motanmälan i så fall.

Efter det har mobilen varit mycket tystare.

Inte har hon ringt sina föräldrar heller. Fortfarande inte haft lust, fast det gått snart en vecka.
Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det.
Filip har hon däremot sms:at med ett par gånger. Han åkte hem till Falun i tisdags. Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det. Och vill hon knulla så får hon det.

Maria sträcker ut sig på de stora kuddarna, fingrar på sitt hår. Det slutar inte förundra henne. Blont, som starkt solblekt, men ändå mjukt som silke. Ned över brösten rinner det.

Hon fixade det i går. Egentligen hade facket velat träffa henne i går förmiddag, men hon sa att hon var sjuk. I stället gick hon ut på stan och köpte nytt smink, lite nya kläder. Bland annat en klarröd kappa. Dyr, men hon kunde ju inte trava omkring i Filips kavaj för all framtid. Tittade sig i provrumsspeglarna, hoppades att det nyinköpta skulle hjälpa, sudda ut den alldagliga Maria.

Och sedan, som en vink från ovan på hemvägen, hade hon gått förbi salongen som erbjöd hårförlängning.

Vad vill jag?

Jag vill ha det hår jag alltid ville ha som ung, men som aldrig blev som jag ville. Svallande långt, blekt bort från råttonen, men inte risigt och slitet.

Så då fixade Maria det. För 2 299 kronor.

 

Hon reser sig långsamt ur sängen, måste titta sig i helfigursspegeln i hallen igen. Tassar över den slitna svala parketten.

Kvinnan i spegeln är naken så när som på ett par tights. Bröstvårtorna är styva, en av dem tittar fram mellan två slingrande slingor. Som en korallmålad liten pussmun.

Maria ryser till. Hjälp, det känns som jag blir upphetsad av att se mig själv. Vad ska det betyda?

Känslan viker inte när hon låter fingrarna rinna längs med slingorna, snudda vid bröstvårtorna. Tvärtom.

Hon knycker bak håret så att brösten blottas helt. Betraktar sig själv mycket nöjt. Otroligt, vad en så pass enkel förändring kan göra.

Hon är som … finns det inte någon saga. Hon som rider naken på en häst, med bara sitt långa hår om sig.

Maria kränger av sig tightsen där hon står, och sedan drar hon fram håret igen. Inte för att det når riktigt ned och skyler allt, men ändå. Kontrasten mellan det blonda svallet och det mörka könshåret är slående.

Eller var det en get? Sedan kommer prinsen på en häst. Och klättrar upp. Vad hette hon?

Äsch. Och inte har hon internet så hon kan kolla. Det borde hon fixa.

Böckerna! Var har hon gjort av dem?
Hon ser sin reflex i de mörka rutorna.
Biblioteksböckerna, aldrig förr lånade. De ligger inte kvar i hallen där hon tror sig minnas att hon packade upp dem. Maria fortsätter mot köket.

Nej, inte i köket, och vad fan skulle de vara där för.

Vardagsrummet. Hon ser sin reflex i de mörka rutorna. I dem lyser en vit kropp med långt vitt hår, brösten hänger lite framåt där hon går lätt framåtlutad.

En association till bilder hon sett som barn. Den där konstnären, han med älvorna. Vita kroppar mot svart bakgrund. Vet inte vad han heter heller. Ja, Den Nya Maria behöver nog skaffa sig lite allmänbildning, tänker hon en aning missnöjt.

Men, skitsamma, alldeles oavsett det: Om någon skulle titta på henne nu, utifrån den blöta mörka Kungsholmengatan eller från en varm trygg lägenhet mittemot, så är det så hon ser ut. Som en älva som vuxit upp.

Maria sträcker nöjt på ryggen, och hoppas att någon ser.

 

Då får hon syn på böckerna. De ligger ju på stolen bredvid sängen, som gjorda för att läsas.

Maria kryper upp i sängen igen, sveper täcket om sig, full av ny energi. Nu ska här läsas.

En vinröd bok med massa tejp runt. Främmande lyror. Låter exotiskt. Jaha, tysk lyrik. Låter mindre spännande. I svensk tolkning av Adolf Brun, herregud. Maria fnittrar till. Håller jag i Hitlers okända extraknäck? Tryckt 1929. Ja, kanske.

Sluta fåna dig nu. Ta in poesin.

Maria läser.

 Gläds vill jag i dag och fröjda mig,

 vill ej höra talas om skick och seder …

Hon får läsa om en gång för att fatta innebörden.

Men ja, det lät ju rätt bra. Inte fan vill Den Nya Maria höra talas om skick och seder!

Efter ett par sidor börjar hon läsa snabbare, sedan bläddra otåligt. Allt mynnar bara ut i någon slags naturhyllning, oavsett hur det börjar. Ärligt talat är det mördande tråkigt.

En sida på måfå, 37. Där står något om lasten och dygden, men språket har spårat ur i en snårskog som Maria inte är intresserad av att plöja igenom. Obegripligt.

Hon hoppar fram ett långt stycke. EN LAMPA, heter dikten där.

 I ostörd ro, du vackra lampa, smyckar du,

 vid lätta kedjor sirligt upphängd, taket här …

Kan det vara sant. En jävla lampa. Tog naturen slut? Hon läser igenom men nej, det händer inget mer. Det hänger bara en rund, vit lampskärm i ett gemak, den är ”tjusande” men ändå ”allvarlig”. Lampan alltså.

Maria slår hårt ihop boken.

Tja, vad hade hon trott. Hoppats på att finna dolda skatter. Men det finns väl en anledning till att ingen jävel någonsin lånat boken.

Nästa bok, de uppländska sägnerna. Den har snyggare omslag i alla fall, slingrande blommor och blad.

Det första som möter henne är en ilsken, sned stämpel: ”Anteckningar och förstrykningar betraktas som skadegörelse och medföra ersättningsskyldighet.”

Var har jag pennan?

Nä skärp dig nu. Är det så här du tänker dig att du ska utvecklas intellektuellt?

Hon slår upp en sida mitt i.

”Brännvins-Lena var då en tjuguårig ungmö, som fördes till altaret av en av socknens präktigaste gossar. Efter några år hade mannen dött …” Detta lät lite mer lovande.

Marias ögon dras ned till sidnumret. 37 igen! En kall kåre.

Tanken kommer objuden: Om hon hade internet och sökte på det, skulle hon säkert finna att just sidan 37 är den vanligaste att råka slå upp på måfå i en bok, av någon outgrundlig kosmisk anledning.

Fy fan.

Nej. Låt dig inte begränsas av sådant.
Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.
Maria bläddrar tillbaka till början, väljer ut historien ”Skogsfruns hämnd” och börjar läsa. Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.

Äsch.

Vad vill jag?

 Ej höra talas om skick och seder …

Nä, just det. Jag vill … jag vill äta choklad och titta på tv.

 

*

 

Rrrrinng-rrring skräller det. Maria vaknar, mungiporna är stela av kakaodregel.

Numret tillhör facket.

– Väckte jag dig? säger en pigg röst.

– Nä, skrovlar Maria men ångrar sig:

– … Jo, faktiskt. Vad är klockan?

– Lite över tio, säger luren. Är du mycket dålig?

– Hurså?

Hjärnan försöker vakna. En seg manet nere i det grumliga, måste upp till ytan. Vadå dålig?

– Ja, eftersom du var sjuk …

Visst fan, det var ju gårdagens ursäkt.

– Jo, säger Maria och försöker hosta lite, jo. Det är nog influensa.

– Usch då, säger Kommunal-Karin. Ja, vi får väl ses nästa vecka. Men det är ett par saker jag skulle vilja fråga dig om.

– Nu?

Maria blinkar. Hon måste ha sovit länge, hela natten. Teven står fortfarande på. När hon vrider på huvudet knastrar nacken så högt att det lär spraka i luren hos den andra.

– Hallå? säger Kommunal-Karin.

– Ja. Ursäkta. Jag är lite borta. Feber och så. Vad sa du?

– Jo, vi vill få ett par uppgifter bekräftade av dig. Vi kan ta det nästa vecka, men det vore bäst för processen att få veta det redan nu. Lövfeldt har hört av sig igen nämligen.

– Rövfeldt, säger Maria och känner att hon börjar vakna till. Rövfett.

– Va? säger Kommunal-Karin gällt men Maria kan svära på att hon undertrycker ett skratt.

– Alla på jobbet kallar henne Rövfeldt, ljuger Maria glatt.

Jo, där kom det, skrattet. Kommunal-Karin är mänsklig.

– Okej, jag förstår. Men ja, sånt kan du ju inte säga offentligt till henne …

– Nej, så klart inte, säger Maria tvärt och sträcker sig efter den kvarvarande chokladen. Vad ville du fråga om?

– Jo, det har att göra med just hur du uttryckt dig. För det första så … Maria, du ska ha sagt något sexuellt kränkande till en patient.

Handen stannar halvvägs, munnen öppen.

– Va?

– Nej, jag förstod att du skulle förneka det, avvärjer Kommunal-Karin snabbt. Men … vi måste förekomma såna här försök till svartmålning. Höra din version innan vi diskuterar mer med din arbetsgivare.

– Min version av … vad?

Maria har kastat sig upp ur sängen. Den nakna kroppen darrar lätt.

– Av en händelse som ska ha inträffat förra veckan, tisdagen tror jag …

Papper prasslar hos Kommunal. Marias hår kliar lite. Hon stryker bort det ur ansiktet. Helvete, intorkad choklad där också. Några av de nästan vita slingorna är smutsigt bruna.

Det har blivit tyst borta hos Kommunal.

– Hallå, säger Maria.

– Jo, svarar Kommunal-Karin och låter med ens lite mer avlägsen, förra tisdagen var det. Minns du något som var … ovanligt då?

Tisdag. Ovanligt. Allt var ovanligt förra veckan, eller nej, allt var vanligt utanför, men annorlunda inuti Maria. Men det är väl inte det de vill veta. Hur fan ska hon minnas detaljer ur alla dessa arbetsveckor som är så lika varandra?

– En äldre kvinna? säger Kommunal-Karin hjälpsamt.

– En äldre kvinna! fräser Maria. Bara ungefär nittio procent av patienterna då. Nej, har du inga fler detaljer så är det ju ännu mer uppenbart att det är påhittat.

– Jo, fortsätter Kommunal-Karin, jag har detaljer-

– Jamen säg då!

Harkel.

– Okej. Enligt en kollega till dig så sa en äldre dam att hennes kateter gjorde ont och skavde, och då ska du ha svarat, jag citerar, ”det är för att du är så gammal och torr. Om du ger mig en slant så kan jag köpa en porrtidning till tant, så ska du se att …” Hrm. Ja, nåt sånt.

– Det är ju inte ens rätt hål!

Maria stirrar oseende ut genom fönstret. En gubbe med hund stirrar tillbaka.

– Va? säger Kommunal-Karin.

Maria vänder tvärt in mot rummet igen.

– Jag menar … Vad fan! Så klart har jag inte sagt så. Helt påhittat.

– Okej, säger Kommunal-Karin med en röst som är en aning mindre spänd än nyss. Nä, det låter ju helt galet. Men en kollega har tydligen berättat detta för enhetschefen …

Enhetschefen Ewa! Alltid är hon med på något hörn. Men vem kan ha sagt det till henne? Kanske Marja, hon är lite knäpp. Fast hon avskyr å andra sidan Ewa. Susanne? Maria jobbade mycket med henne förra veckan. Tror hon. De sista dagarna är så dimmiga. Men nej, snälla prydliga Susanne …

Ja, är inte det hela för bra för att vara påhittat? Vem på jobbet utom Den Nya Maria skulle slänga iväg en sådan kommentar. Knappast de vanliga torrfittorna. Maria kväver en fnissning.

– Hallå? säger luren.

Fan, hon måste sluta försvinna bort så här. Människan kanske säger något viktigt.

Maria sjunker ned i en fåtölj.

– Eh ja, hallå. Ursäkta, jag är lite chockad, säger Maria och griper tag i tankekedjans början igen. Du, ta en extra titt på Ewa, enhetschefen. Hon har haft något emot mig länge. Det skulle inte förvåna mig om hon hittat på alltihop, hon är inte riktigt klok.

Kommunal-Karin är tyst några sekunder.

– Okej, säger hon sedan. Jo, det får vi lov att titta på. Sedan är det förstås det här med Adam Egréus-

– Nä, vet du, säger Maria, jag orkar inte. Jag känner mig svimfärdig. Av de här sjuka lögnerna. Jag orkar inte mer.

– Men det är viktigt för …

– NEJ!

Tystnaden ekar lång. När Kommunal-Karins röst återkommer har den en ny klang.

– Okej Maria. Men du får komma hit och prata med oss på måndag. Klockan tio?

– Visst visst, bara jag är frisk.

– Ja, krya på dig då.

Klick.

Vad är det som händer?

Jag måste ut härifrån. Göra något roligt.

Vad vill jag?

Jag vill ha ett glas vin.
Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.
Grus knastrar under de nya skorna. Det är svårt att gå fort och argt i högklackat, märker Maria Johansson. Hon är inte så van.

Saktar farten för att inte snubbla. Rundar ett hörn. Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.

Hårbotten känns däremot inte skön, utan spänd och lite stel. Hon har svept upp svallet i en knut på huvudet för att dölja de stela chockladstrimmorna.

Hon drar försiktigt i några av hårslingorna, och spänningen lättar en aning.

Har facket vänt sig emot henne nu också? På grund av Ewas jävla lögner. Hon är ju helt sjuk, pervers, att hitta på något sådant. Undrar vad hon hittat på om Adam?

Kanske skulle jag ha lyssnat klart på vad Kommunal-Karin hade att säga.

Nä. Jag ville inte.

Tunga droppar börjar falla.

Undrar om regn är farligt för håret.

Maria svänger så att sörjan stänker om klackarna, in på något som ser ut att vara en korsning mellan matkafé och kvarterskrog.

 

Två tysta jobbare sitter med tomma tallrikar och halvfulla kaffekoppar i ett hörn. Annars är det tomt, för de flesta har lunchtimmen inte börjat.

Maria sätter sig vid ett litet fönsterbord, stirrar ut i regnet. Himlen har blivit svart som natten därute. Efter några sekunder märker hon att någon står vid hennes sida.

Vin var det, ja.

– Ett glas vitt, tack.

– Ursäkta?

– Ett glas vitt vin.

– Eh, vi serverar inte det än …

Maria vänder blicken från regnet, mot flickan. Detta jävla land.

– När börjar ni servera det då? Får folk inte ta ett glas vin till lunchen?

– Aaeh jo, efter klockan tolv, men det är inte så vanligt att folk vill …

Maria suckar högt. Tycker att hon hör jobbarna säga något långt i bakgrunden.

Hade det varit en man så hade jag charmat honom.

Eller om det varit den där Tina.

– Okej, säger hon och far runt med blicken i lokalen, jag tar …

Blicken fastnar på en liten griffeltavla där det står ”Vi har hemmgjord glögg!”

Fast det bara är november.

– Glögg och en pepparkaka. Så blir jag snäll.

Flickans mun har fastnat halvöppen.

– Det måste väl räknas som fika? säger Maria.

Flickan försvinner med en halv nick.

Maria skickar en betvingande tanke efter henne och vänder blicken ut i regnet igen. Försöker se reflexerna av männen i fönsterrutan, men det är svårt.

Äsch, vill jag titta på dem så ska jag väl göra det.

Maria vrider huvudet – lite tungt är det, med allt hår – men då är hörnet plötsligt tomt. Hon inser att de är bakom henne, på väg mot dörren, säkert måste de tillbaka till jobbet redan. I regnet. Stackars satar.

Hon låter huvudet rulla runt, den ene av dem har redan handen på dörrhandtaget, på väg ut. Hon fångar den andres blå blick. Han ler snett och blinkar. Maria blir glad. Hinner precis le tillbaka, sedan kommer flickan med brickan.

Flickan säger något medan ut-klockan pinglar, och en av jobbarna skrattar till och svarar något, och det är inte på svenska.

Glögg och två pepparkakor placeras framför Maria, men hennes ansikte har mörknat, som himlen.

– Så där, säger flickan.

– Vad sa ni?

– Ursäkta?

– Nej, jag ursäktar inte! Ni sa nåt om mig på ett annat språk, jag vill veta vad.

– Nej men nä, mummel mummel, säger flickan och avlägsnar sig snabbt.
Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.
Marias humör har störtdykt igen. Hon tar en klunk glögg för att liva upp sig, stirrar hårt ut i regnet. Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.

Jaha. Här sitter man ensam och dricker igen. Jag får akta mig lite.

På flera sätt. Det finns så många som vill det ska gå illa för mig.

Hon ruskar på huvudet för att klara tankarna. Aj, håret.

Jag måste sluta låta alla idioter påverka mig. Jag ska göra vad jag vill, leva som jag vill, som jag aldrig gjort. En servitris är ingenting. Kommunal-Karin är ingenting. Vill facket inte hjälpa mig, så kan jag fan hjälpa mig själv. De ingick inte ens i planen från början.

Så vad var planen?

Huvudet känns märkligt tomt. Maria sväljer en pepparkaka och sedan tar hon fram papper och penna ur väskan.

Det var ju en sådan massa saker hon ville. Den där kvällen när hon satt bredvid Mikael i soffan men inte märkte ett ord av vad han sa, eller av vad som pågick på teverutan.

Tänk, det är bara två veckor sedan. Otroligt.

Få se nu. Vad var det hon tänkte på … Knulla Adam. Tja, det kan hon fortfarande tänka sig.

Över huvud taget så borde hon ta kontakt med honom, reda ut det här missförståndet. Kanske förföra honom samtidigt.

Det blir en punkt på papperet. Sedan då? Pissa i Ewas vattenflaska, punkt två. Fast det kan ju bli svårt nu när hon inte jobbar där.

Med ens rusar minnena fram: Jag vill inte jobba, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig.

Ja, allt det där har hon ju tagit itu med!

Nästan som om en osynlig hand lett henne.

Tanken föder en association. Ja, just det, det ville hon – att Statistiska Centralbyrån skulle ta bort den där sjuka jävla pdf:en om medelkvinnan Maria Johansson.

Det ska Den Nya Maria se till att de gör.

Ny punkt. Och en ny idé: Hon vill byta namn, så klart. Bli av med det förhatliga Johansson, som styrt hennes liv sedan innan hon ens föddes. Namnet som länkar henne både till oräkneliga andra svenskar, och till hennes gamla familj.

Och Facebook! Kontot med namnet som tillhör Den Gamla Maria. Den nya har inte överhuvudtaget loggat in sedan den där dagen hon började söka på genomsnittliga saker.

Det är drygt tio dagar sedan. Känns som en evighet. Redan det är ett steg i rätt riktning. Maria minns: Över 80 procent av kvinnorna i hennes ålder har Facebook och de loggar in i genomsnitt varannan dag.

Men, kontot bör ändå destrueras. För utomstående måste hennes profil se nästan lika illa ut som SCB-pdf:en, inser hon och huttrar till.

 

Okej. Fem punkter. Inget fel med dem, men det måste ha funnits något mer. Något större.

Jag ville att andra skulle se upp till mig.

Det vill jag fortfarande.

Jag måste se till att de inte har något val.

Punkt sex.

 

 

*

 

– Yahem.

– Ursäkta?

– Va? Vem är det?

– Har jag kommit till … Z … Zhabrickrück?

– Öh, ja.

– Jag undrar ifall du vill gifta dig med mig?

– Pappaaa!

Slammer, mummel.

– Hallå?

– Hej! Jag heter Maria Johansson. Jag vill gärna ha ett nytt efternamn så enkelt som möjligt. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig med mig?

Paus.

– Hallå? Jag är helt seriös.

– Hrm. Det är inte roligt det här. Du låter som en vuxen människa, vad menar du-

– Nej, jag håller fan med om att det inte är roligt! Du är inte den första jag ringer, kan jag säga. Vad är det med er utlänningar, blir ni lika trångsynta som alla andra så fort ni sätter era små fötter på svensk jord? Ni ska vara glada att ni får vara här, dela med er lite.

Skratt.

– Är det ett sånt där radioprogram?

– Va? Jag vill gifta mig med dig, kom igen, svara på frågan!

– Öh, jag är svensk, det är min frus efternamn. Så hon har redan delat med sig, och jag är upptagen, tack så mycket.

– Äh men jag kan ta din fru-

Klick.

 

*

 

– Patent- och registreringsverket.

– Hallihallå, jag vill byta namn, visst är det ni som håller i det?

– Eh, ja. Jag kopplar dig vidare.

– Det gör du ja!

Knaster.

– Ingela.

– Maria Johansson.

– Hej Maria.

Tystnad.

– Ja, det är sant, jag heter Maria Johansson. Vad fan tror du jag vill?

Harkel.

– Ja, jag antar att du vill göra någon ändring i ditt namn eftersom du ringer hit.

– Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag vill.

– He he, hrm. Ja vad har du tänkt dig då?

Ingela låter misstänkt vänlig.

– Jag vill heta något som ingen annan heter, säger Maria enkelt.

– Jaha ja. Ja, vi har blanketter att fylla i …

Där kom det.

– Inga jävla blanketter! Ingen byråkrati. Jag vill ha svar direkt.

– Vi har så klart en handläggningstid …

Ingelas röst har börjat hårdna. Maria viftar otåligt med en hårslinga.

– Ja ja, jag vill ändå ha svar av dig först! Så jag inte gör massa pappersarbete i onödan.

– Ja, fråga då så ska jag svara så gott jag kan.

– Jag har ju redan sagt att jag vill heta något som ingen annan heter.

Tystnad igen, och den är liksom tystare den här gången, mer mållös.

– Ja-ha, säger Ingela sedan. Det är ju ingen fråga?

– Spela inte smart! Jag vet att ni har statistik.

– Nä men … över de vanligaste namnen kanske, men inte över de ovanligaste. Det finns ju tusentals ovanliga namn som bara en person heter.

Maria blundar hårt. Helvete, hon kunde lika gärna vara tillbaka på biblioteket igen.

– Men de som ingen heter då!

– Det skulle i så fall vara de som redan fått avslag. Och ja, då är det ju ingen idé att du ansöker om dem.

– Okej, jag vill heta, säger Maria irriterat men samtidigt gudomligt inspirerad, ööh … Arnold … nä Anal-Arnold Belzebub Casanova, initialer ABC. Det blir snyggt.

Ett kvävt ljud ur luren.

– Ja, säger Ingela ansträngt, det kan jag ju säga med en gång att du inte får godkänt. Inget som kan väcka anstöt. Och vad gäller efternamn så måste du ha anknytning till det.

– Va?

Maria vandrar i små cirklar, regnet trummar mot fönsterblecket.

– Ja, alltså du får inte ta ett existerande efternamn. Bara om det är ett gammalt släktnamn. Din släkt alltså.

– Du skämtar?

– Jag skämtar?

Maria stannar mitt i rummet.

– Va, hörde jag lite mänsklighet där, PRV-kvinna? Bra, du kan ju! Kom igen då och godkänn nåt kul namn åt mig.

Luren suckar.

– Det är inte jag som godkänner. Du ansöker, du betalar, myndigheten gör en bedömning enligt vissa regler, och det tar åtminstone ett par månader. Du kan sätta ihop ett helt nytt efternamn, som ingen annan har, men nej det får inte heller vara stötande och nej vi kan inte garantera något i förväg. Om du inte bara vill ändra stavningen förstås, tillägger Ingela lite gladare.

Maria har lagt sig raklång på den slitna parketten, blundar.

– Stavning?

– Ja, stavning som inte ändrar uttalet är okej. Som att stava Johansson med z, det är ganska vanligt, om man vill skilja sig lite från mängden.

Ingela nästan kvittrar, så glad verkar hon plötsligt vara över att få hjälpa till. Lättad, antagligen.

Maria känner sig tvärtom.

– Så, säger hon sakta, du menar att jag kan få byta till typ Airam Yohanzzon om jag betalar ett par tusen och snällt väntar ett par månader för att se om jag får något för pengarna?

– Mh, säger Ingela.

Det låter som att hon fått något i halsen.

– Och det skulle vara ganska … vanligt?

– Ja det blir vanligare och vanligare att byta namn. Jag tror vi slår rekord i år!

– Jag hatar dig, säger Maria Johansson och klickar bort PRV.

 

5.

Det blev kväll. Fredagskväll. Min andra fria fredag.

Jag var upprymd och lite yr. Dagen kändes på ett sätt som en berg-och-dalbana. Min tur och mitt humör hade åkt upp och ned så många gånger att jag tappat räkningen. Men sedan hade det slutat på upp, och nu skulle jag bara vidare, upp upp.

 

Helgens lockande möjligheter låg framför mig, och jag var på det stora hela mycket nöjd med vad jag tagit mig för sedan morgonen: Ringt upp ett gäng idioter – de fick vad de tålde, jag fick några nya insikter.

Och den största idioten hade jag sparat jag till sist. SCB. Blev runtskickad ett tag, men gav inte upp. (Innan jag började ringa såg jag till att knappa in en kod jag tagit reda på, som gjorde att mottagaren inte såg mitt nummer.)

Killen i växeln hade fått skrämselhicka, men till slut hade jag kopplats något högre upp i hierarkin.

Nej men inte handlar sammanställningen om dig, hade kärringen sagt. Det är bara statistik.

Jag sa att jag sket i det. Kom inte här och försök diskutera hönor och ägg med mig, ni har skapat statistiken och statistiken är jag, och ta bort skiten för annars kommer monstret ni skapat att förgöra er.

Ungefär så. Då lade hon på.

Jag ringde upp igen, försökte lägga band på mig. Berättade lugnt och sansat om min advokat som skulle stämma dem för psykiskt lidande, brott mot PUL och ärekränkning.

Till slut lovade de att ta bort den.

Jag hade lagt på med en ilande känsla i kroppen. Den började i magen och strålade ut i kroppens alla knutpunkter. Jag insåg vad det var; en navelsträng som kletat fast vid Den Gamla Maria hade klippts av.
Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna.
Fri. Fredag.

Jag kände mig inte direkt hungrig, och alltså åt jag inte middag. I stället, samtidigt som solen sjönk, sjönk jag själv ned i ett bad. Använde det nya dyra specialschampot, i mitt nya rena badkar (ja, jag hade skrubbat bort all gulnad gammelmanslukt det första jag gjorde).

Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna. En historia handlade om en strömkarl som kom på besök, jag tyckte den kunde vara passande, kanske upphetsande. Men efter att ha hastat igenom ett par sidor insåg jag att det bara stod om tråkiga fioler.

Jag bläddrade vidare och fastnade för ett intressantare stycke. Den som lyssnar för länge till strömkarlens sång, stod det, den blir dårad, är ej längre herre över sina egna sinnen, dras oemotståndligt ned i det våta elementet. Där slutade jag läsa och började tänka på att det inte vore helt fel att bli dårad av strömkarlen, trots allt. Sedan tänkte jag att det inte heller vore fel att dåra andra, att dra ned dem i det våta elementet. Slog lite i boken och kom fram till att den kvinnliga motsvarigheten verkade heta sjörå. Sedan var boken blöt, jag kände mig lagom bildad och huden började bli uppluckrad. Sköljde ur schampot medan jag sjöng som ett sjörå.

En timme senare var jag på väg mot de outforskade gränstrakterna mellan Vasastan och Östermalm. Jag hade – som vanligt under denna period – frågat mig själv: Vad vill jag? Svaret blev: Det hade varit kul att träffa hon Tina igen. Okej, svarade jag mig själv.

När 62:an skumpat i drygt fem minuter började årets första riktiga snö falla. Stora, tunga flingor. Precis som ett julkort.

Jag irrade ett tag, men så såg jag statyn av Den Gamla Maria och visste att jag var nära. Hon hade fått en kysk hätta av vit snö på sitt böjda huvud. Jag blinkade åt henne när jag gick förbi.

 

Krogen var inte lika öde nu, och klientelet kändes finare än vad jag skulle ha trott utifrån mitt besök för en vecka sedan. Välklädda par i trettioårsåldern och uppåt, vissa med väluppfostrade barn, som åt väl utvalda råvaror i välkomponerade middagar. Är detta det vackra folket, tänkte jag.

Tittade förgäves efter Tina.

Satte mig i baren.

– Hej!

Jag ryckte till, där var plötsligt de mörka lockarna och de intensiva ögonen. Hon måste ha varit dold i någon mysbelyst vrå när jag kom in, serverat kanske.

– Hej, sa jag självsäkert, fast en märklig nervositet pirrade till.

(Äsch, jag håller inte på med omskrivningar längre. Är ni inte helt bakom flötet, kära läsare, så fattar ni precis var det pirrade till.)

Jag drack en drink. Jag drack två. Tina tittade regelbundet förbi, sa några ord, såg mig i ögonen. Hon tog inte betalt för den andra drinken. Varken då eller senare.

När den väl var uppdrucken stannade hon lite längre hos mig vid bardisken. Gästerna sinade, maten var uppäten. Detta var inte en fyllekrog. Tina log snett, ögonen höll fast mina längre. Jag såg in i hennes, blänkande kopparmynt på botten av en damm. Önskebrunn.

Vad vill jag?

Jag vill bli en erfarenhet rikare.

Den tredje drinken drack vi tillsammans på ett lite mer högljutt ställe på Birger Jarlsgatan, sedan åkte vi hem till mig.
En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol.
Redan när vi lämnade Tinas jobb tillsammans hade det där pirret spritt sig till hela kroppen. En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol. Så klart hade jag aldrig legat med en annan kvinna förr (det är ju bara några få procent som har det, enligt statistiken) så ja, jag var rent tekniskt nervös. Hur fan gör man egentligen? Men, jag litade på att hon skulle vara mer erfaren, och jag litade på självsäkerheten som trots allt bubblade runt i min egen kropp.

Hon var över mig innan jag hunnit stänga dörren om oss. Bara detta var en ny, eller nygammal, erfarenhet – detta galna hånglande som jag inte kan minnas att jag upplevt på många år, eller någonsin. Det började bra, alltså.

När kläderna började falla gjorde sig nervositeten dock påmind igen. Vi hamnade i soffan. Tina försvann nedåt, började kyssa mina bröst. Jag tittade lite olyckligt över hennes axel, ut i den kolsvarta natten, som för att söka svar.

Och tänk, jag fann det. Blixtrande som i eldskrift över Stockholmshimlen:

Vad vill jag?

Det var ju inte svårare än så. Jag vet vad jag vill, jag visar vad jag vill, jag gör samma sak mot henne som jag själv skulle vilja. Så olika kunde vi knappast vara.

Det gick bra.

 

Och nu vill jag inte höra några jävla invändningar. Eller se några överseende småleenden. Framförallt vill jag inte höra kommentaren: Aha, stackars Maria Johansson var en undertryckt lesbian hela livet, det förklarar allt.

För det första: Det är inte synd om mig. Inte längre. Kom ihåg det.

För det andra: Jag är inte lesbisk. Det kan ni bara glömma. Den Gamla Maria kände sig aldrig attraherad av kvinnor. Den Nya Maria gör bara vad hon vill. Hon går utanför era jävla definitioner.

Långt utanför.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan
Ejub Lemes som skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Fotograf Lena
Ejub Lemes skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Foto: Lena Israelsson.

Kolonilotten – en anti­kapitalistisk grogrund

Är det på våra koloniområden som vi hittar den anarkistiska och antikapitalistiska visionen i praktiken? Arbetaren lämnar över pennan till det nystartade Stockholmsnätverket Kolonistas.

Den brittiska anarkisten, Colin Ward, menar det. Han skrev en hel bok om livet på koloniområden, The Allotment (med D. Crouch, nyutgåva 2023 med introduktion av Olivia Laing). Här fanns det självstyre i små grupper som han såg som motkraften till auktoritära hierarkier, folkliga landskap. Där det är folket som skapar landskapet med sina händer. I Sverige har vi folkliga landskap framförallt på områden som består av odlingslotter utan stugor. Odlingskolonister är alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla, skapa och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte alltid på det sätt som staden bestämt. Som självstyrande enheter vårdar vi kollektivt stora arealer mark samtidigt som vi inte ger upp våra individuella drömmar. 

I Stockholm är det något antikapitalistiskt över formen för ett koloniområde. Kommunen äger marken och den har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser och priset på stugorna bestäms centralt. Alla har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Tänk om kommunen i stället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Tyvärr är det en utveckling som skett i övriga Sverige i områden med stugor. 

Kolonistas och rätten att rota sig

Kolonistas har bildats för att fortsätta undersöka det som Colin Ward var på jakt efter. Ett annat sätt att bygga städer där folket ges större frihet och där våra händer skapar platser som tillåter oss att bygga relationer till både jorden och andra människor på ett sätt som ingen stadspark någonsin kan göra. Detta behövs eftersom vi ser hur politiker och tjänstepersoner inte längre vill skapa nya koloniområden. Vi ser ett behov av en rörelse som arbetar för mark till folket: alla ska kunna ha en plats i staden att kunna göra till sin egen. Vi arbetar för rätten att rota sig. Genom blommor och grönsaker kan vi odla kultur, hem och hemmahörighet. Vi står för allas rätt att känna sig hemma, och hyllar mångfalden i våra koloniområden.

Vi arbetar också för att förbjuda torv inom fritidsodling. I dag bryts det torv till odling vilket innebär stora utsläpp av växthusgaser. Flera andra europeiska länder agerar och att odla torvfritt har blivit en självklarhet. Men i Sverige är det torvföretagen som äger frågan och politikerna agerar inte. Klimatkollapsen väntar inte, därför driver vi frågan om torvfri odling. 

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
SAC Turné lantbruk
Fackmedlemmar besöker svenska gårdar för att informera lantarbetare om deras rättigheter. Foto: Vendela Engström

Lantarbetar­praktikant: ”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

Under en helg i oktober rullade en buss lastad med syndikalister genom mellersta och södra Sverige för att informera lantarbetare och JUF-praktikanter om deras rättigheter på gårdarna.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC.

På Centralstationen i Stockholm står det ”SAC” på en av skärmarna över avgångar. Det är morgonen den 9 oktober och drygt tio syndikalister har samlats för att hoppa på en inhyrd buss som under helgen ska åka till 16 lantbruksgårdar mellan Stockholm och Skåne. Längs vägen söderut kommer fler medlemmar att tillkomma. 

Syftet med ”turnén”, som SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson kallar den för, är att informera lantarbetare om deras rättigheter och hur de kan hävda dem – på plats på gårdarna. 

– Vi vill att de ska veta att vi är redo att ta emot dem om de vill gå med i facket, säger han.  

Pelle Sunvisson, en av SAC:s två migrantorganisatörer. Foto: Vendela Engström

Ett annat syfte med resan är att få en bättre bild över hur JUF:s, Jordbrukare-ungdomens förbund, program med lantarbetarpraktikanter används. 

– Vi har hittills inte träffat på någon enda gård som sköter sig, säger Pelle Sunvisson. 

Hotfull bonde i golfbil

Det första stoppet är en mjölkgård utanför Flen, i Gnesta kommun. Regnet vräker ner. Det är gråmulet och lerigt. Alla trär på plastskydd om skorna och går ut för att hitta personer som arbetar på gården. I bostadshuset invid gården träffar gruppen en ukrainsk arbetare som berättar att det även finns ett flertal praktikanter från afrikanska länder på gården. Annars är det tomt, utöver korna som råmar inifrån ladugården. 

– Är ni djurrättsaktivister? säger ägaren, som möter upp i en golfbil.  

Några av fackets medlemmar som deltog under helgens lantbrukarturné. Foto: Vendela Engström

Pelle Sunvisson, som även är regionalt skyddsombud, berättar att de kommer från facket och att de besöker gården då de tidigare haft en medlem där.

– Ni har ingen rätt att vara här om ni inte har någon medlem här just nu, säger hon. 

Det stämmer inte. Ett regionalt skyddsombud har rätt att besöka en arbetsplats såvida facket har haft medlemmar där, berättar Pelle Sunvisson. 

Ägaren hotar med polisanmälan, och en anställd på gården startar en traktor och kör hotfullt fram och tillbaka framför fackmedlemmarna med skopan skrapandes i marken, samtidigt som han filmar bussen. 

Lön från 47 kronor i timmen

Facket Stockholms LS av SAC har på senare år fått in allt fler ärenden från personer som arbetar inom svenskt jordbruk. Det kan vara allt från personer som arbetar med djurhållning till odling av diverse grödor. En gemensam nämnare för de som facket kommit i kontakt med är att de har migrantbakgrund, låga löner och att många av dem kommit hit som praktikanter via jordbrukare-ungdomens förbunds, JUF:s, internationella praktikantprogram.  

Detta program har funnits sedan 1966 och riktar sig till ungdomar mellan 18–29 år som vill arbeta på gårdar i Sverige eller utomlands. Ersättningen ska täcka kost, logi samt ge fickpengar och enligt JUF:s kollektivavtal ska praktikanterna inte arbeta mer än åtta timmar om dagen. 

Enligt JUF:s avtal, som har sämre praktikantvillkor jämfört med ramavtalet för lantbruk, får praktikanterna en reducerad lön under det första året. De första sex månaderna får de 50 procent av minimilönen, därefter höjs lönen till 70 procent. Först efter ett år får de full lägstalön. 

Minimilöner för JUF:s praktikanter från 1/7 2022 till och med 30/6 2023. Under det första halvåret, då lönen är 50 procent av minimilönen för lantarbetare, har personer över 19 år en lön på 63,24 kronor i timmen. Källa: JUF:s kollektivavtal för 2022 och 2023

Facket menar att avtalet allt oftare används för att få högutbildad och kvalificerad arbetskraft till Sverige från länder utanför EU.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna. För oss framstår det här helt och hållet som diskriminerande. Enda anledningen till att de har lägre lön är att arbetarna kommer från Afrika och Asien, säger Pelle Sunvisson. 

Max två praktikanter per gård

Enligt JUF:s informationsbroschyr till de gårdar, eller ”värdar”, som tar emot praktikanter får en gård endast ta emot två praktikanter och sedan en praktikant per var femte anställd. ”Exempel: Det arbetar fem anställda på gården. Då får värden ta emot tre praktikanter”, står det i broschyren.

Arbetaren har tagit del av uppgifter från Migrationsverket om vilka gårdar som tagit emot praktikanter, samt hur många praktikanter gårdarna tagit emot. Enligt dessa uppgifter ser det ut som att ett flertal gårdar bryter mot regeln om antalet praktikanter.

När Arbetaren ringer JUF för att ställa frågor om praktikantprogrammet svarar de att de inte hinner svara på frågor om det just nu, eller kommande vecka. Däremot ber de att få frågorna via mejl:

I broschyren till gårdsvärdarna står att de får ta in två praktikanter och sedan ytterligare en per fem anställda. Men i vissa fall tycks det vara så att praktikanterna är hela arbetsstyrkan på gårdarna, eller att praktikanterna är betydligt fler än den angivna regeln. Är det här något ni känner till? 

– Det är inget vi känner igen. Våra regler för hur många praktikanter en gård får ta emot är tydliga. Begränsningen finns för att varje praktikant ska kunna få den introduktion och handledning som behövs och för att praktikanter inte ska ersätta ordinarie arbetskraft, skriver Magdalena Birgersdotter, JUF:s vikarierande förbundssekreterare, till Arbetaren via mejl och tillägger:

– En verksamhet där praktikanterna skulle utgöra hela arbetsstyrkan är därför inte förenlig med hur vårt program ska fungera. Om vi skulle få kännedom om att en gård inte följer våra regler följer vi upp och åtgärdar.

Hur kontrollerar ni att gårdsvärdarna följer era riktlinjer?

– Fokus för JUF är att ungdomarna som deltar i programmet får möjlighet till internationellt utbyte, lära sig nytt och utvecklas inom sitt yrke. Därför följer vi upp gårdarna på flera sätt; genom rapporter från både praktikant och värd, praktikantträffar och gårdsbesök. Innan en gård blir värd tar vi in information om verksamheten, boendet och förutsättningarna för praktiken samt två referenser. Vi begär också bilder på boendet och så ofta som möjligt genomförs gårdsbesök, hos nya värdar och spontana besök hos befintliga värdar, skriver hon.

Hon berättar även att praktikanten under praktikperioden lämnar in två rapporter om sin upplevelser av praktiken, en efter den första tiden och en i samband med att praktiken avslutas. Hon berättar även att de träffar praktikanterna vid återkommande praktikantträffar och är tydliga med att de ska kunna vända sig till JUF om något inte fungerar.

– Dåliga arbetsförhållanden ska inte förekomma. Därför följer vi upp lön, arbetstid, boende och praktikantens upplevelse, och agerar om något inte skulle fungera.

Hur många JUF-praktikanter finns i Sverige för tillfället? 

– Under oktober finns 176 praktikanter i Sverige. Totalt tar vi emot omkring 250 unga praktikanter från Europa, Nordamerika, Afrika och Asien varje år. 

Mjölkkor. Foto: Vendela Engström

Gröna arbetsgivare och Livs parter i JUF:s avtal

Kritiken från facken riktas framför allt mot att praktikanterna utnyttjas av vissa gårdsägare för att för att få billig arbetskraft, trots att de så kallade ”praktikanterna” i själva verket utför fullt, tungt och kvalificerat ordinarie arbete – ofta under bristfälliga villkor. 

Pelle Sunvisson berättar att de lantarbetare han har kommit i kontakt med har bland de sämsta arbetsvillkor han har sett. 

– Det är den absoluta botten, och då tycker jag att jag sett mycket dåliga villkor.

Varför är de här villkoren så mycket sämre än andra?

– Villkor blir dåliga om det finns en maktbalans som tillåter det. Just inom jordbrukssektorn är den särskilt skev eftersom där finns arbetare som inte bara är beroende av sin arbetsgivare för mat och pengar, utan också för boendet och sin framtid i Sverige. Personen är ofta bunden till gården under hela anställningen och isoleringen på gården gör det svårt att träffa andra och exempelvis ta sig till ett fackmöte, säger han. 

Han tillägger att beroendeställningen fortsätter efter att anställningen på gården upphört, då många av gårdsarbetarna är beroende av böndernas rekommendationsbrev för att kunna få nya jobb.

– Vi har stött på flera fall där bönderna straffar arbetare som ställt krav genom att inte skriva sådana rekommendationsbrev.

Livsmedelsarbetareförbundet och Gröna arbetsgivare är parter i JUF:s kollektivavtal. När arbetaren söker dem ges samma svar som från JUF: Skicka frågorna via mejl. Livs svarar, men inte på frågorna:

”JUF är en egen organisation med en egen styrelse och Livsmedelsarbetareförbundet har framfört att de företag där det förmedlas praktikplatser ska omfattas av kollektivavtal för att minska risken för oseriösa aktörer och eventuellt utnyttjande av arbetstagare.”

Gröna arbetsgivares förhandlingschef Anna Vargö skriver i ett mejl till Arbetaren att ”om en praktikant upplever att praktiken inte följer utlovat upplägg ska denne vända sig till JUF, som ansvarar för att hantera situationen.” 

Under de första sex månaderna när de får 50 procent av minimilön, vilket blir mellan 50 och 70 kronor i timmen enligt avtalet. Hur kommer det sig att praktiklönen är lägre än i ramavtalet för lantbruk, djurpark och vattenbruk arbetare?

–  För JUF:s utbytesprogram har ett särskilt praktikantavtal förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter. Avtalet bygger på att det är ett internationellt utbyte med praktikanter som inte har praktisk erfarenhet från svenskt lantbruk och som därför kräver handledning. 

”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

På flera av gårdarna ekar det tomt. Trots att det ska finnas flera praktikanter och anställda på gården. På några ställen tycks det nästan som att ägarna står och väntar. Under lördagen är det en lantarbetare som berättar att bönderna ”varnats” om att facket är på väg.

”Joe Hill är vår hjälte. Han var en fackligt aktiv migrantarbetare som emigrerat till USA”, berättar Pelle Sunvisson till en av deltagarna som frågar vem det är. Foto: Vendela Engström

På en mjölkgård får korna trängas i en lutande inhägnad, några har sår på benen och de är täckta av lera. Här träffar facket en JUF-praktikant som berättar att han utför ett tungt, självständigt och monotont arbete utan något egentligt utbildningsmoment, samt att han inte får betalt för övertiden. 

Facket lämnar över en broschyr och berättar att han gärna får höra av sig, att han har rätt att få ut ob-ersättning och att han har rättigheter som alla andra arbetare i Sverige. Han oroar sig för vad ägaren ska säga om de får veta att han pratat med facket.

– Jag visste inte att vi har rättigheter i Sverige, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Älg på ett kalhygge
Över 60 procent av den svenska produktiva skogen har kalhuggits sedan 1950-talet. Foto: Johan Gunséus/TT

Skogsstyrelsen: Allvarligt läge för den svenska skogen

Det går dåligt för Sveriges miljömål. Enligt den senaste utvärderingen klarar vi bara 1 av 16 mål, och när det kommer till målet Levande skogar ser det riktigt illa ut. Nu föreslår Skogsstyrelsen att regeringen ska ge dem i uppdrag att återigen börja inventera skogar med höga natur- och kulturvärden för att kunna skydda dessa från avverkning.

–  Det är ett allvarligt läge för skogens biologiska mångfald, säger Johan Åberg, områdesskyddsspecialist på Skogsstyrelsen.

Han är en av författarna till Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålet Levande skogar, som publicerades den 1 oktober 2026. 

I den skriver myndigheten att ”det behövs skyndsamma insatser för att vända den negativa utvecklingen av miljötillståndet i Sveriges skogar” samt att det saknas ”tillräckliga styrmedel, resurser och åtgärder för att bevara kulturlämningar och biologisk mångfald, samt för att tillgodose att skogens alla ekosystemtjänster vidmakthålls över tid. Utvecklingen i miljön är negativ.”

– Anledningen till detta är flera, bland annat att vi har en liten andel skog med höga naturvärden och att det avverkas i dessa skogar, vilka behövs för att bevara biologisk mångfald. En annan anledning är att miljöhänsynen som lämnas vid skogsåtgärder inte är tillräckligt bra.

Sverige ser ut att missa 15 av 16 miljömål

Johan Åberg, specialist på områdesskydd inom Skogsstyrelsen. Foto: Camilla Zilo, Skogsstyrelsen

Naturvårdsverket har gjort en ny bedömning av Sveriges miljömål – de 16 miljökvalitetsmålen som ska vara uppnådda fram till 2030. Av dessa är det bara en, ”Skyddande ozonskikt”, som hittills uppnåtts. Två andra mål kan delvis uppnås till 2030, men för resterande 13 mål ser det sämre ut. Ett av dessa är just ”Levande skogar”, som Skogsstyrelsen ansvarar för. 

Skogsstyrelsen pekar ut flera åtgärder för att bryta utvecklingen, varav ett förslag är att regeringen återigen ska ge myndigheten i uppdrag att fältinventera skogar med höga natur- och kulturvärden. 

– Anledningen till att vi lägger det här förslaget är att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att veta vilka områden som ska undantas från avverkning. Myndigheter, men framförallt markägare och andra aktörer, exempelvis entreprenörer i skogsbruket, behöver ett sånt underlag för att lättare kunna identifiera de här speciella miljöerna och ta hänsyn till arternas behov där, säger Johan Åberg.

Skogsstyrelsen har inventerat och registrerat så kallade nyckelbiotoper i de svenska skogarna sedan 1990-talet. En nyckelbiotop markerar ett område med ett högt naturvärde och med stor betydelse för skogens flora och fauna och syftet har varit att skydda dem från avverkning. Efter att ett sådant område identifierats har Skogsstyrelsen registrerat detta i ett officiellt register. 

Men den 21 december 2021 slutade myndigheten att inventera och registrera dessa skogsområden. Arbetaren har skrivit om skogsbruket utifrån nyckelbiotopsinventeringen i flera tidigare texter och granskningar.

Skulle den föreslagna fältinventeringen innebära att nyckelbiotopsinventeringen återinförs?

– Nej, inte precis så som den var utformad. Det vi lärde oss av den var att vi behövde mer uppföljningsbara kriterier vid inventeringen, som är tydligare för exempelvis skogsägaren. Då var det ibland ganska svårt för en utomstående att förstå varför vi bedömde att ett skogsområde hade ett högt naturvärde.

Såhär bedömer Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att det går för miljömålet Levande skogar enligt den senaste rapporten.

Över 60 procent av skogen kalhuggen – 6 procent skyddad

Enligt Skogsstyrelsens rapport sker en ”betydande avverkning i skogar med höga biologiska värden” vilket innebär en ”förlust av livsmiljöer som har väsentlig betydelse för biologisk mångfald.”  

Myndigheten pekar ut det storskaliga skogsbruket som en grundorsak.

”En grundläggande orsak till flera av de centrala problemen är den långsiktiga omvandlingen av skogslandskapet genom intensivt och storskaligt skogsbruk”, skriver de i rapporten.

Kalhyggesbruk, även kallat trakthyggesbruk, är den dominerande formen av skogsbruk i Sverige. Det innebär att man avverkar alla, eller nästan alla, träd inom ett specifikt område samtidigt. Sedan 1950-talet har över 60 procent av Sveriges skogar kalhuggits.

Efter avverkningen bereds marken genom att det översta markskiktet rörs om innan man planterar nya trädplantor av samma slag. Oftast gran eller tall. Metoden skapar skogsbestånd där alla träd är av samma art och lika gamla, vilket ökar sårbarheten för den nya skogen om den utsätts för exempelvis insektsangrepp eller stormar.

Skogsbruksmetoden medför också stora risker för den biologiska mångfalden och arter som är beroende av äldre, varierande skogar som stått länge riskerar att försvinna från området. Enligt bland annat en bedömning av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är hundratals arter utrotningshotade på grund av kalhyggesbruk.

Ett annat problem med kalavverkningen är att avverkningsmetoden leder till ökade koldioxidutsläpp, då skogen börjar läcka ut koldioxid när träden plockats bort – i stället för att lagra koldioxid som skogen gör annars. 

Färre fridlysta arter och snabbare avverkning

Knärotens blad. Foto: Vendela Engström

Den 1 november införs Tidöregeringens ändring av den nationella fridlysningen. Ändringen betyder att listan på nationellt fridlysta arter minskar från 300 till 230. Den nya listan innehåller fler insekter, lavar och svampar, men färre växter.

– Dagens situation har i vissa fall medfört orimliga inskränkningar för markägare. Med de nya reglerna blir artskyddet mer träffsäkert och förutsebart. Bara de mest skyddsbehövande arterna ska kunna få ett mer ingripande skydd, och fridlysningen ska inte i onödan försvåra jord- och skogsbruk eller annan pågående markanvändning, sade dåvarande landsbygdsminister Peter Kullgren i ett pressmeddelande den 14 juli i år.

En art som får ett ändrat skydd är den omtalade orkidén knärot, en art Arbetaren skrivit om tidigare. Arten är rödlistad som sårbar och en signalart. Det indikerar skyddsvärd, äldre skog med hög biologisk mångfald och områden där den hittats har kunnat hindra avverkning. Men från den 1 november ändras det.

Dåvarande regering skriver i pressmeddelandet att den kommer att vara ”fortsatt fridlyst men med ett grundläggande skydd, vilket innebär att den inte kommer hindra skogsbruksåtgärder på det sätt den tidigare har gjort.”

En annan möjlig förändring för skogsbruket, på förslag från dåvarande Tidöregering, är att göra det snabbare för en skogsägare att få avverka skog.

I nuläget krävs inget tillstånd för att avverka skog, men en anmälan måste göras till Skogsstyrelsen om skogsägaren ska avverka mer än 0,5 hektar nedanför fjällnära gränsen. Efter sex veckor får ägaren avverka, såvida myndigheten inte sagt något. Men från årsskiftet kan tidsfristen komma att kortas från sex till tre veckor.

Den 1 november tas flera arter bort från den nationella fridlysningslistan och regeringen har bedömt att tidsfristen för avverkningsanmälningar föreslås kortas ner. Hur kan det här komma att påverka målet Levande skogar? 

– När det kommer till avverkningsanmälningarna så tror jag inte att den kortare tiden från anmälan lämnats in till dess avverkningen kan utföras kommer ha så stor betydelse, eftersom Skogsstyrelsen av resursskäl granskar en så liten del av de avverkningsanmälningar som kommer in, och mycket sköts automatiskt. Gällande listan på fridlysta arter så kommer det kanske avverkas vissa områden med exempelvis knärot, men å andra sidan kommer kanske områden med några av de nya arternas miljöer att skyddas i stället, säger Johan Åberg.

Något han tror kommer ha större effekt framöver är en kommande förordning om samråd enligt Miljöbalken 12§6, som handlar om ”åtgärder som väsentligen kan förändra naturmiljön”. Skogsstyrelsen har just nu i uppdrag att precisera vilka åtgärder och miljöer som enligt Miljöbalken ska anmälas till samråd. 

– Den kommer nog ha större betydelse när det kommer till möjligheten att påverka vilka miljöer som ska lämnas, säger Johan Åberg.

Är den förväntade konsekvensen av förordningen att fler områden ska skyddas?

– Nej, men förhoppningen är att bättre hänsyn ska tas till dessa områden i samband med en planerad åtgärden, som exempelvis avverkning eller kvävegödsling.   

Örebro kommun slutar bruka skogen

Majoriteten av den svenska skogsmarken (49 procent) ägs av enskilda ägare, såsom fysiska personer och enkla bolag. Därefter kommer privatägda aktiebolag (25 procent) och sedan statliga bolag (13 procent). 

En mindre del av den produktiva skogen ägs av kommuner och i september meddelade Örebro kommun att de fattat beslut om att de helt slutar med kommersiellt skogsbruk. Skogen ska i stället skötas för att gynna biologisk mångfald, öka kolinlagringen och förbättra förutsättningarna för rekreation och friluftsliv. 

Kommunen har som mål att vara klimatneutrala till 2030 och tidningen Nerikes Allehanda, som var först med att rapportera om detta, skriver att att en analys gjord av SLU visar att om kommunens skog lämnas i fred kommer den kunna lagra omkring en tredjedel av kommunkoncernens utsläpp från 2024.  

Johan Åberg berättar att det inte är helt ovanligt att kommuner fattar liknande beslut gällande sitt skogsinnehav, för att göra naturen mer friluftsvänlig för invånarna.

– Det har resulterat i att flera kommuner valt att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk, vilket innebär att man successivt tar ut skogens träd i stället för att vid ett kalhugga skogen. 

Åter till målet om ”Levande skogar”. Vad krävs för att nå dit? 

– Att avverkning av skogar med lång skoglig kontinent (skogar som inte avverkats tidigare, reds. anm) upphör, att miljöhänsynen blir mer omfattande och precis, att i ökad utsträckning börja använda de mer hyggesfria skogsbruksmetoderna samt att säkerställa att skogarna som undantas från skogsbruk i ökad utsträckning sköts enligt de fyra benen: att de betas med tamboskap, blötläggs, bränns eller att de bevaras utan åtgärder.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad