Aktivister, anarkister och andra polacker från vänsterhåll är kritiska till den polska regeringens benhårda migrationspolitik. Medvetna om riskerna det innebär bistår de fortsatt människor på flykt, som kommer in i landet via Belarus, med humanitär nödhjälp. Detta trots att militariseringen hårdnar och allt fler trakasseras, anmäls och åtalas.

I början av sommaren 2021 förändrades livet i ett slag för polska Marianna Kuraks och hennes familj.

– Helt plötsligt en dag såg vi bönder jaga efter och skrika på personer på fälten inte långt från vårt hus, inleder Marianna Kurak, när vi sitter ner på Hard Rock Café vid Centralstationen i Warszawa.

Medan jag är på väg till gränsen och hem till henne är hon på väg till ett internationellt läger anordnat av ”No borders” i Nantes i Frankrike.

Hon fortsätter:

– Då förstod vi att något ovanligt var i görningen. 

Kurak bor i en liten by i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza i östra Polen, bara kilometer från den belarusiska gränsen. Snart skulle det visa sig att det bara var de första av tusentals personer på flykt från Afghanistan, Irak, Syrien och många andra länder i Mellanöstern och Afrika, som via Belarus kom till den polska gränsen och in i landet genom det Unesco-klassade nationalparksområdet Bialowieza.

Undantagstillstånd för att få bort asylaktivisterna

Kort efter att de första personerna setts på flykt stoppades en grupp med 32 afghanska flyktingar av polska gränsvakter. Av dem trycktes 17 tillbaka i en så kallad push-back medan den andra hälften blev fast på ett majsfält, i Usnarz Górny, på den polska sidan av gränsen, inte långt från familjen Kuraks hem. Medan militären försökte trycka tillbaka personerna över gränsen kämpade de för att hålla sig kvar med hjälp av tillresta volontärer, något som internationella medier rapporterade om.

Marianna Kurak och hennes familj hade helt plötsligt hamnat mitt i vad som sågs som en europeisk flyktingkris eftersom Polens gräns till diktatorn Alexander Lukasjenkas Belarus också är EU:s gräns mot diktaturen där. Till en början bidrog Kuraks familj med förnödenheter, eftersom det uppstod akuta behov av mat och vatten, kläder samt mediciner och sjukvård. Men behoven ökade.

– Det kom jättemånga tillresta under en kort tid: organisationsmänniskor, kunniga på asylrätt och migrationsfrågor, journalister och volontärer. Och eftersom det inte finns någonting här i princip så uppstod stora behov även hos dem. Att ha någonstans att sova och äta, så då öppnade vi upp vårt hem för dem, berättar Marianna Kurak.

Flyktingar frös ihjäl under vintern

Den polska regeringen utfärdade kort efteråt undantagstillstånd för att få bort asylaktivister och volontärer från området. Amnesty International och andra människorättsorganisationer vädjade till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att flyktingarna inte skulle skickas tillbaka till Belarus, eftersom de hade rätt att söka asyl och riskerade att utsättas för våld och att skickas hem till länder där de riskerade sina liv.

Marianna Kurak säger att det bara fortsatte. Att personerna på flykt fortsatte komma. Det var unga och gamla, kvinnor och män, barn, personer med funktionsnedsättningar och gravida kvinnor. På vintern, när temperaturen sjönk och kylan satte in, blev situationen extra svår. Det var också under vintern som ett av de första dödsfallen inträffade. En nigeriansk man, Ganiyu Olashile Raji, hittades ihjälfrusen bara några meter från ett hus i en av byarna i området. 

Kuraks familjs hus fylldes av förnödenheter, mat, mediciner och volontärer som kom och gick. 

– Vi jobbade dygnet runt. Våra små barn hjälpte till att packa små kit med förnödenheter vid köksbordet. Vi körde aktivisterna fram och tillbaka. Vi sov knappt.

– Vi trodde att det var något tillfälligt, en akut situationen, att det skulle ta slut, säger hon.

Vittnesmål i dokumentären Green Border

I dag, fyra år senare, är behoven i princip lika stora, om inte större, hos människorna på flykt som lyckas ta sig in i Polen. Och Marianna Kurak har, trots böter, flera polisanmälningar och en rättegång mot sig, inte gett upp. 

De många vittnesmål från personer på flykt som Marianna och Tomasz Kurak har tagit del av under åren låg till grund för Agnieszka Hollands drama Green Border som gick på biograferna hösten 2024 och som Arbetaren har skrivit om.

Hon pratar fort och tittar ofta på telefonen för att ha koll på när det är dags att möta upp bilen med de andra aktivisterna som hon ska resa med till Frankrike. Det är fredag 1 augusti och runt tågstationen finns stånd där det säljs polska flaggor och många unga män utklädda i militärkläder rör sig bland turister och semesterresenärer. Senare samma eftermiddag klockan fem kommer en tyst minut att, precis som varje år, hållas till minne av Warszawaupproret 1944. Ett uppror som ledde till att tyskarna dödade 200 000 personer när Stalin underlät att stötta de polska motståndsmännen.

• #74/2024
• Film

Green Border – våldets ansikte i Europa

Polska myndigheter motarbetar aktivisterna

Marianne Kuraks engagemang är imponerande, men samtidigt är pressen på henne stor. Just nu har hon ett pågående rättsärende, i vilket hon står anklagad för våld mot en gränspolis. Detta efter att hon ingripit för att förhindra att en man från Etiopien tillfångatogs för att skickas tillbaka till Belarus. Det var förra hösten, när asylrätten gällde. I mars i år stoppade den polska regeringen rätten att söka asyl i landet.

– Mannen, som hade ringt till larmtelefonen i området, skrek ”jag vill söka asyl”, och jag sprang för att hinna fram till honom innan gränsvakterna. Sedan ställde jag mig på ett sätt för att skydda honom så han kunde skriva under asylansökan innan de tog honom, eftersom de då hade skickat tillbaka honom över gränsen till Belarus på en gång, berättar hon och fortsätter:

– Då ramlade jag och när jag låg ner ställde sig vakterna på mina armar. I flera minuter stod de så, och det är därför jag tror att jag har chans att gå vinnande ur den här rättegången, även om de har överklagat efter det första domstolsbeslutet till min fördel.

Men det är inte bara Marianna Kurak som de polska myndigheterna har försökt få att sluta genom att skrämmas.

#h5poland: Fem aktivister friades

Måndagen den 10 september friades fem aktivister, #h5poland, som sedan 2022 stod åtalade för att ha bistått med humanitär hjälp till flyktingar vid gränsen. De riskerade fem års fängelse.

– Äntligen, efter tre år kan nu både de fem, #h5poland, och hela ”gränsrörelsen” få lite andrum. Även om vår kamp fortsätter, säger frilansjournalisten Bartek, som är med i den polska anarkiströrelsen och som på grund av sin nuvarande arbetssituation inte vill uppge sitt riktiga namn. 

Samma dag som domen egentligen skulle ha tillkännagivits, onsdag 3 september 2025, inleddes en liknande rättegång mot en annan aktivist i rättegångssalen bredvid i gränsstaden Bialystok. Bartek säger att det handlar om rena politiska rättegångar – sätt att försöka kriminalisera humanitära hjälparbetare. Men det kommer inte lyckas, menar han. 

– Det är anarkister, lokala invånare, vänstermänniskor och personer tillhörande olika sociala rörelser och civilsamhällesorganisationer som bistått med humanitär hjälp i solidaritet med flyktingarna sedan starten och utsatt sig själva för risker, och de kommer att fortsätta, säger Bartek övertygad.

Enligt honom arbetar de som bistår humanitärt vid gränsen under betydligt svårare förhållanden nu, under det nuvarande polska styret, än när partiet Lag och Rättvisa satt vid makten.

– Det är betydligt fler militärer i skogarna, gränsstaketet är farligare och staten har upphävt rätten att ansöka om asyl, säger Bartek och konstaterar att stödet bland den polska befolkningen i allmänhet inte är särskilt stort. Regeringen ledd av Donald Tusk har lyckats med sin propaganda: Att utmåla människorna på flykt som aggressiva unga män.

– Delvis stämmer bilden, det är mest unga män som kommer över gränsen i dag, säger Bartek.

• #68/2025
• Utrikes

Arbetarens Ottar­pristagare dödad av israelisk militär

Mur längst polsk-belarusiska gränsen

Detta eftersom Polen har byggt en mur med dubbla murväggar och taggtråd som man måste klättra över, där gränsen tidigare var öppen, och vilken vaktas av hårt beväpnade gränsvakter. De som försöker riskerar både att göra sig illa och att utsättas för våld. 

De anarkosyndikalistiska grupperna i landet är både aktiva och engagerade i protesterna mot den ”nya” liberala regeringens hårda flyktingpolitik. De sprider information och demonstrerar. Senast sista helgen i augusti anordnade de en stödmanifestation för de fem åtalade aktivisterna i Krakow. Bartek berättar att han var med och satte upp affischer och spred flygblad inför.

Men i fält är de flesta humanitära volontärer som är kvar än i dag kvinnor och queer. Två av dem är forskarna, Natalia Judzinska från Warszawa och Inga Hajdarowicz från Krakow, som är de som ger mig skjuts de tre och en halv timme som det tar att köra från huvudstaden till gränsen.

Europas andra larmtelefon för människor på flykt

Natalia Judzinska har rest till området en gång i månaden sedan oktober 2021. Hon var med och satte upp den larmtelefon som människor på flykt kan ringa till för att få just humanitär hjälp. Det är den andra larmtelefonen för flyktingar i Europa initierad av humanitära aktivister, efter den som startades på Medelhavet när de europeiska länderna inte ville ta ansvar för att hjälpa människor i nöd på havet.

Om någon larmar tar de sina ryggsäckar, som väger mellan 30 och 40 kilo, och letar sig fram till den punkt i skogen där personen befinner sig.

– Det handlar om att ge mat och vatten, och ibland är personerna så utmattade att de inte orkar få i sig något själv, och då hjälper vi till. Vi hjälper dem att byta ut genomblöta kläder och skor, att lugna rädda personer, lyssna och ge tröst genom handling och ord.

Natalia Judzinska beskriver det som ett i längden ganska monotont och utmattande arbete. Hon tror att det är förklaringen till att en majoritet av volontärerna, fyra år in i flyktingkrisen, är kvinnor.

Militär med 17 dagars utbildning

Natalia Judzinska har också grundat nätverket ”Forskare utan gränser”, som även Inga Hajdarowicz tillhör. Det innebär att de systematiskt bidrar till datainsamling kring flyktingsituationen. De kör runt mig i det enorma skogsområdet, ett av de få i världen där den europeiska bisonoxen – visenten – lever, och som i dag är tungt militariserat. Soldater är numera en nästan lika vanlig syn som turister. 

– De kallar in soldater från hela landet. Många som aldrig tidigare har varit här, eller i en skog för den delen. Det är både utbildade yrkesmilitärer och beväpnade soldater som tillhör den så kallade territoriella försvarsstyrkan. De killarna har bara 17 dagars utbildning innan de skickas till gränsen, berättar Inga Hadarowicz medan vi promenerar så nära muren det går att komma.

En mur som den polska regeringen byggde upp på sex månader, inte långt efter att människor på flykt börjat komma via Belarus.

Det har kallats för hybridkrig, att Lukasjenka har underlättat för människor på flykt att ta sig in i Europa för att destabilisera EU – en bild som aktivisterna vill nyansera. 

– Människorna på flykt är långt ifrån passiva åskådare som har använts av Lukasjenka. 

Inga Hajdarowicz har själv varit i Libanon och Syrien och bland annat sett de resebyråer som sålt paket till Europa, de flesta med flyg via Minsk, och transport till gränsen. 

– Det är sant att Lukasjenka gjorde det lättare för människor att flyga till landet. Men de som har köpt resorna har varit människor som sett ett fönster – en möjlighet att lämna en hopplös framtid i hemlandet utan att ha en aning om att de därmed har använts som brickor i ett politiskt spel, säger hon.

Militariserad zon och upptrappning

Det är också sant att belarusiska soldater tvingar tillbaka dem som försökt ta sig över gränsen men inte lyckats, utan tagits av polsk militär och skickats tillbaka.

En del tillbringar upp till flera veckor i den militariserade zonen på belarusisk sida. Natalia Judzinska säger att de har träffat personer som har skickats tillbaka i så kallade push backs upp till ett tjugotal gånger innan de lyckats ta sig in i Polen och vidare bort från gränsområdet.

Den polska regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk har under parollen East shield (Östra skölden) gett sig ut på missionen att bygga Europas ledande militär. Det är ledstjärnan i den militära upprustning som nu sker. Ett av de senaste besluten i juni var att minera gränsmarken. Förutom fysiska hinder handlar det om avancerad AI-utrustning som ska hjälpa till att spåra upp personer i rörelse.

– Allt är business och nya sätt att tjäna pengar, säger Inga Hajdarowicz och tillägger: 

– Militariseringen är en jätteindustri i sig, men det har också blivit ett sätt att tjäna pengar på dem som flyr. 

Risk att bli upptäckt – rädsla att larma

Samma dag som vi kommer till skogsområdet vid gränsen börjar deras skift kopplat till larmtelefonen. Med oss är även sjuksköterskan Aleksandra Gnap. Hon berättar att de försöker ta upp så detaljerad information som möjligt när någon larmar. Storlek på skor inte minst. Träskmarken i skogen är förödande för dem som tvingas röra sig i den under mer än ett par dagar.

– Värst är det att få skyttegravsfot, det vill säga skador på fötterna efter att ha gått i vatten och blöta skor under flera dygn, ibland veckor, i den oländiga terräng som skogen utgör. Nästan alla som tillbringar många dagar i skogen drabbas av det, säger Aleksandra Gnap och tillägger att på vintern handlar det om frysskador.

Många lider dock i tysthet, eftersom det innebär stora risker för personerna på flykt att larma på hjälp. Ibland ringer de och stänger sedan av mobilen för att inte bli upptäckta. Militärerna följer nämligen mobilsignalerna. Och den som måste vänta på hjälp måste gömma sig väl i skogen. Militären har kameror och mörkerkameror, drönare och hundar. 

Även aktivisterna måste vara försiktiga. 

– Framför allt måste vi göra allt vi kan för att inte sätta personerna på flykt i en farlig situation, att de inte råkar bli upptäckta. Vi går långa sträckor till fots i skogen, och gömmer oss när vi behöver, i samband med att vi rycker ut, berättar Inga Hajdarowicz.

Besök av gränspolisen hemma hos familjen Kurak

De måste också tänka på att inte riskera repressalier själva. De ska till exempel inte gå tillsammans med personerna på flykt, då kan de anklagas för medhjälp till människosmuggling. Så de har sina strategier.

– Vi försöker låtsas att vi är turister så långt det är möjligt, även om vi vet att en del militärer mycket väl vet vilka vi är efter så här lång tid. När de stoppar oss blir det därför som en lek när de frågar och vi svarar vad vi gör där, säger Inga Hajdarowicz.

Även familjen Kurak har fått sin beskärda del av skrämseltaktik. Hemma i huset har familjen nyligen fått påhälsning av gränspolisen – efter att den asylsökande man som Marianna Kurak försökte skydda, när hon ramlade på fältet, besökte dem innan en rättegång. 

I köket sitter en tv-skärm uppsatt med kameror riktade mot byns enda gata. 

– Vi satte upp den efter att polisen varit här, säger Tomasz Kurak, när jag kommer hem till familjens gemytliga trähus.

– Badrummet är tyvärr under renovering på grund av slitage, säger han, och visar runt i det lilla huset där halva undervåningen är fylld av varma filtar, kängor, mediciner och termosar. Övervåningen är fylld med madrasser. Ute finns en barack med förnödenheter och på gården står två demolerade bilar. Han öppnar bagageluckan på en av dem och visar hur familjebilen kördes sönder på ett par år.

Skolar om sig till sjuksköterska

Men mest har det slitit på den mentala hälsan. Särskilt för Tomasz Kurak har engagemanget sugit ur mer livslust än han fått tillbaka. Han berättar hur den ekonomiska situationen kraschat: först tvingades de professionalisera nödhjälpsarbetet när det var som mest. Nu när bidragen från de större nationella och internationella civilsamhällesorganisationerna har sinat, står de med obetalda räkningar och en massa formulär som han känner sig oförmögen att fylla i. Samtidigt som det fortfarande är människor på flykt i skogen runtom.

Marianna Kurak säger att de har betalat ett högt pris som familj, men att hon själv får tillbaka energi på något sätt genom medmänskligheten. Hon har också påbörjat en utbildning för att bli sjuksköterska, eftersom de medicinska behoven hos flyktingarna är stora och de sjukvårdskunniga i området få. 

– Jag kände att min akademiska utbildning inte räckte till i den här turbulenta tiden vi lever i. Och upptäckte nog också att jag hade läggning för yrket, säger hon med ett leende. 

Varken hon, Natalia eller Inga vill säga att de ”hjälper” någon eller räddar liv.

– Det handlar mer om medmänsklighet, säger Marianna Kurak.

• #68/2025
• Utrikes

Franska syndikalister mobiliserar för generalstrejk

Annons

Ytterligare en israelisk drönarattack mot ett av de tjugotal fartygen i den internationella solidaritetsflottan Global Sumud Flotilla, GSF, ska ha skett under natten mot onsdagen. Det menar åtminstone aktivister ombord som trots det fortsätter att segla mot Gaza i hopp om att bryta blockaden.

Enligt GSF är det den andra israeliska attacken på bara något dygn. Under natten mot onsdagen ska ett av fartygen ha beskjutits av en misstänkt drönare. Också det på tunisiskt vatten i södra Medelhavet. Dock utan att någon kom till skada. Ombord finns bland annat flera amerikanska medborgare. 

• #67/2025
• Utrikes

Spanskt syndikalist­fack: ”Behövs fler direkta aktioner mot Israel”

Flottan, som består av 22 båtar med människorättsaktivister från 44 olika länder, kommer trots det inträffade fortsätta sin seglats mot Gaza med målet att uppmärksamma Israels pågående folkmord och bryta den olagliga ockupationen av Gaza.

Med i konvojen finns bland annat Greta Thunberg och den avhoppade vänsterpartisten Lorena Delgado Varas. 

• #68/2025
• Utrikes

Arbetarens Ottar­pristagare dödad av israelisk militär