DET FJORTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Det stod en svart bil på gatan, det kunde vara en kund till den kinesiska restaurangen, det kunde vara en underhuggare till Daniel Abdollah också. Vädret var en läckande påse sopor som bildat en pöl i botten av en hink. Grått på himlen, ingen fågel någonstans, bara ett vått surr från bilar och smuts. Jag backade för att se om han var inne. Kastade ett gruskorn på fönstret. Bam. Fönstret var släckt. Jag smög upp i trappuppgången. En stark lukt av tonfisk och allmänt uppvärmda matrester i en mikro. Jag tänkte på något Bita, Lilly och jag hade skrivit upp på ett gudmöte: Vägra vara mannens medbrottsling! Det kom från Simone de Beauvoir, vi hade alla enats om att boken var sjukt svår och konstig, att den typ handlade om piss, att det hade fått oss att må illa.

Varför ska jag lära mig om hur jag kissade när jag var liten, för att veta vilka friheter som står på spel i mitt liv?

Weird that bitch.

Jag kikade in genom nyckelhålet. Ingen lampa tänd. Nu var det min tur att stå utanför Daniel Abdollahs dörr och be om nåd. Hade jag tänkt igenom saken? Det var blandningen av nypullad, groggy, HPV-traumatiserad och ensam aktivist som skapat en livsfarlig cocktail i min hjärna. Men jag måste se honom störtad, ansiktet släckt, energierna bortkollrade, hårdheten under attack.

”Är det någon?” frågade en dov röst. Det var mörkt i nyckelhålet. Så tändes en lampa inifrån.

”Ja, det är någon”, sa jag.

”Vem?” kom det snabbt.

Det var inte Daniel Abdollahs röst.

”Jag. Lillys bästis.” Jag darrade på läppen. ”Janne.”

”Johanna?”

”JANNE”, tryckte jag upp från magen. Det räckte för att få någon att smälla upp dörren. Daniel Abdollah stod bakom killen i hallen. I jämförelse såg han så liten ut, som en plutt. En cykel med boxerstyre stod lutad mot väggen bakom.

Jag såg upp på maffiakillen. Oh My God. Det var han. Grodan. Våldtäktsmannen på cykeln. En mörk chockvåg av paranoia drog förbi i mig. Cyklopet hade han bytt ut mot vanliga glasögon, men det var han. Allting var alltså en del av en större plan, och det här kunde betyda slutet. Feminist gang bang, en timmes centrifugering mellan manskroppar.

Det var sjukt keff stämning i hallen.

”Jag pratar inte med dig, om du tror det”, sa Daniel Abdollah. Den långe maffiakillen steppade åt sidan.

”Han går DO on your ass. Tro mig”, väste maffiakillen.

”DO?”

Jag kom inte ihåg vad det betydde.

”Diskrimineringsombudsmannen.”

Det rös till i mig.

”Och dig ska jag grilla hos polisen”, sa Daniel. ”Fucking tjuv.”

”Kom igen”, sa jag och försökte vädja med en medlande gest. Som värsta ambassadören som reser runt och knackar dörr.

”Jag skojar inte, Janne. Dom haffar dig. Du kommer ihåg hon som frågade dig om sambakarnevalen?”

Jag nickade svagt.

”Hon. Precis hon. Jag gör så hon tar dig.”

En känsla av nedbrutet samhällsbygge tumlade runt i mig. Allt var som förbytt. Jag, en decent dotter av Tierp, skulle kunna tillbringa resten av min tonårstid inne i en trång cell på Torggatan.

”All cops are bastards”, mumlade jag.

Maffiakillen hasade ut i köket och öppnade kylen.

”All Swedes are bastards”, rättade Daniel Abdollah mig. Han reste lite på överkroppen. Över bröstmusklerna spände en vit t-shirt. På benen mjuka, mörkgrå adidas-byxor. ”All Swedes are hypocrites”, fortsatte han när han märkte att jag lyssnade.

”Hippo?” sa jag.

Jag visste att det betydde flodhäst.

”HYCKLARE, Janne. Det betyder hycklare.” Han började räkna med fingrarna. ”Sen jag började hänga med er alltså … Lilly. Amor. Du …” Han gjorde ett hånskratt, för att visa hur jävla menlös jag var.

Som om jag inte redan visste.

”Ni vill ju nita mig. Är ni en liga? Ett team?”

Jag skakade sorgset på huvudet.

”Amor.” Daniel Abdollah drog mig i armen, förde in mig i lägenheten. Stängde dörren bakom oss. Han skrattade.

”Amor. Den killen. Han läser så jävla mycket böcker.” Vi satte oss mitt emot varandra i lädersofforna. Jag såg framför mig Lilly i rummet: vild, och vacker, och flämtande. Den kvinnliga motpolen till Daniels energi. Snygg som ett as och därför dangerous, särskilt i Tierp, detta Sverige i miniatyr, livsfarlig för diverse uttolkare av jantelagen.

Han skrattade fram en känsla av samförstånd mellan oss.

”Du vet?”

”Ja!” Jag nickade med hela överkroppen. Daniel reste sig. Jag trodde att jag precis hade fått till en stabil känsla. Men Daniel Abdollah sa fientligt att jag inte skulle tro att Amor bara läser böcker. Han ställde sig så nära mig att låren trycktes mot mina knän.

”Vad ska jag tro då?” frågade jag och tänkte på vårtan mellan mina ben. Som om den syntes hela vägen ut när han kom så nära.

”Julien Blanc, fattar du inte att Amor Lindgren gillar Julien Blanc? Du tror att han gillar svennebananer som du och vaniljsex och hela skiten. Han gillar hårt.” Daniel gick bort från mig, satte sig i lädersoffan mitt emot. ”Han vill bli fett hård den killen. Kompenserar sin bögness.”

”Jag käkar pizzan nu”, ropade maffiakillen från köket. En tung, söt lukt av deg och ost som smälter.

”Vem är Julien Blanc?”

”Julien Blanc. Favoriten. Amor Lindgren har gått en nätkurs. Den har lärt honom att man ska ta tjejer som en bitch.”

”Vad menar du som en bitch, snälla prata vanligt.”

”Jag menar ta dom dåligt. Riktigt dåligt. Kolla. Julien Blanc är raggningsproffs. Han portas från PK-Sverige, fattar du. Typ ta strypgrepp på bruden, typ hota, typ filma. Amor lär sig. Han läser inte bara böcker.” Hånskrattet kom igen. Jag vek mig dubbel över magen, som ett papper med räfflor på, en flik att riva av, snart skulle jag ligga på golvet i två Jannehalvor. Det kändes som om jag skulle behöva fylla hundra år innan jag vågade ställa mig upp inför den här versionen av Daniel Abdollah igen.

”Och du då?” sa jag, för jag tänkte på: Vägra vara mannens medbrottsling!

”Vad menar du?”

”Varför skyller du på Amor? Liksom, okej, jag ska hänga Amor i pungen, jag ska, men varför låtsas du som att du inte har gjort något själv? Du har ju misshandlat Lilly.”

Daniel Abdollah nollställdes.

”Du HAR.”
Hur komplicerat får gudars liv ens vara? Bara för att de inte har det lika lätt som Håkan Hellström en solig dag i maj? JÄVLA KAMP SOM FAN ALDRIG FÅR VARA ENS EGEN KAMP!
Maffiakillen kom in med pizza i munnen och en slice hängande i handen.

”Allt okej här?” sa han misstänksamt.

Daniel Abdollah viftade bort honom som ett proffs. Jag kände mig som i en film med Al Pacino. Som den som får träffa knarkbossen i den failade teveserien Breaking Bad.

Sedan började han faktiskt berätta.

”Lilly … jag älskade henne. Hon älskade mig. Vad rår jag för att det är komplicerat. Vad rår jag för att hon älskade att vara min lilla bitch.”

Daniel Abdollah hade fått en sötbugg på rösten, som om det här var en audition till en Broadway-musikal och jag satt i juryn.

Min mage kurrade. Det lät som varje gång den gamle, vise orangutangen är i bild i Apornas planet: KTPRR-KTPRR-­KTPRR.

Jag knäppte händerna över knät.

”Träna på din familjerådgivning nu, Janne. Träna hårt.”

”Berätta”, sa jag.

Han böjde sig framåt mot mig.

”Det spelar ingen roll vad ni kommer göra. Ni kan ringa polisen. Ni kan visa mobilen med filmen. Ni kan få oss häktade båda två, mig och Amor Lindgren. Ni kan fortsätta med er feminazi-kampanj gymnasiet ut. Men vet du vad?”

”Nej.”

”Jag har sett brudar som Lilly förut.”

Jag försökte göra en kritisk min.

”Den typen. Du ska prata med henne nån gång om att vara offer. Vi har till och med skrivit kontrakt.” Daniel Abdollah reste sig, spände överkroppen för att gå igenom ett rum och hämta ett papper ur en pärm. Som en liten catwalk av power and fame, bara för mig. Utvaldheten brände i min kropp. Att vara så vild och fri, som Lilly. Att våga något.

Jag avbröt:

”Men jag har sett resterna av Lillys och ditt våld på hennes kropp. Jag har tagit hand om en gråtande ynklig brud efter att du bara knullat och gått.”

Daniel Abdollah log och svingade fram pappret.

Typ hundra punkter av övervåld.

Det finns sekunder, och så finns det sekunder när en gud läser ett våldskontrakt och Härskaren framför henne vet exakt vad som står i det. Jag svalde, svalde hårt. Jag ville inte tro på det där.

”Du ser ju. Lilly har gått med på allting.”

Han vände på pappret. En kolsvart bläckpenna hade nitat ut Lilly Karlssons signatur. En kråka för allt det som inte är möjligt för en Janne att förstå. Jag blundade. Det kunde inte vara samma Lilly, min fullblodsfeminist. Som gjort Hundbladet. Hur komplicerat får gudars liv ens vara? Bara för att de inte har det lika lätt som Håkan Hellström en solig dag i maj? JÄVLA KAMP SOM FAN ALDRIG FÅR VARA ENS EGEN KAMP!

Det spände inom mig som efter mensvärk. En evighetsloop. Hur många gånger man än släpper ut blodet kommer det tillbaka. En panisk skräck i livmodern för alltid. Hur mycket man än vill befria sig från manlighetens bojor – vägra vara mannens medbrottsling! – så halkar man rätt in i finkan igen. I den lilla toalettkvadraten, som jag just sprängt mig ur. Jag hade inte märkt att lite snor hade börjat dra sig ner från näsan och över läppen.

”Du har något där.”

Daniel gav mig en pappersbit från fickan.

Jag drog bort snoret med tröjärmen. Det enda förmildrande med reglerna var detta: Att en punkt löd ”Jag avgudar min Härskares kuk, ollonet och dess skaft samt pung”.

Lol.

Och att jag äntligen kände mig befriad från den gnagande skulden jag haft till Daniel Abdollah.

Det där med HYCKLARE. Med att jag var vegetarian med Bita ibland, att jag var Jane med rektorn, att jag var bror och syster med Daniel Abdollah, att jag var filosofisk med Amor, att jag var alkad slampa med alkis-Danne.

Han hade rätt. Jag hade gått igenom mitt liv som en svensk flodhäst. Djungelns farligaste djur, men med den beskedligaste looken. Det var dags för mig att ta ställning. Nå ut i mitt grymmaste mode.

Och nu väntade mina Doctor Martens i hallen. ”Tack för kukinformationen”, sa jag med hjärtat bankande och kastade mig på dörren med skorna i handen. Sprang i kalla strumpor genom trapphuset och ut i friheten.
Det fanns ingen normalitet kvar i mig. Jag var ett totalt toalett-getingbo-instagram-­hata-pappa-Daniel-Härskare-fuck-it-yolo-mish-mash.
Att andas luften var som att bita i en kall skumgummimadrass några ungar kissat lite för många gånger i. Bitas tambur var varm som en bastu. Jag sparkade av mig skorna, det kändes som om jag var fem år och hade allvädersstövlar.

Undrar just vad mamma gjorde nu.

Allt utom harkla bort all gråt jag hade i bröstet.

Jag passerade köket, där satt Mahmoud. Han läste en tidning.

”Hej, är du hemma?” frågade jag ynkligt.

”Hej kompis. Faktiskt. Bita har tränat. Hon är i sitt rum.”

Av någon anledning stod jag kvar. Mahmoud log varmt. På armen hade han en bred armbandsklocka i silver. Han slog ner blicken på den.

”Faktiskt, jag är färdig med mina klienter idag.” Han slog ihop tidningen. ”Det gäller att vila ut! Hjärnan klarar inte allt. Alla relationer … Människor har ångest. Mycket ångest.”

Han uttalade ångest med ett ljudande G. Det kändes som att det var precis så det skulle uttalas.

Jag nickade.

”Så hur mår Janne idag?”

Jag hörde en duns från övervåningen. Bita skulle kanske inte gilla att jag stod här och pratade loss med hennes baba. Jag saknade bara spärrar. Det fanns ingen normalitet kvar i mig. Jag var ett totalt toalett-getingbo-instagram-­hata-pappa-Daniel-Härskare-fuck-it-yolo-mish-mash. Jag var ett foto som mamma bar runt i fickan någonstans. Som om jag inte riktigt fanns för henne, i verkligheten.

Bara i teorin.

Jag höll tillbaka ett kilo briserande sorg. En kvarglömd prickig korv-macka som någon injicerat i mitt blod.

”Jag mår … Jag mår …”

Tiden stod stilla. Bitas pappa blickade ut från ett stort, vitt skägg som skymde kinderna, hakan och munnen. Jag tänkte: vad fint det vore att ha ansiktet gömt just så. En total betäckning av ansiktsdragen. Chansen att kunna artikulera vad som helst, allt är ändå höljt i skugga.

”Jag mår … bra.”

Det är aldrig en fråga som ska besvaras. Det står nog i en svensk lagbok någonstans. Ingen vill höra dig falla, ingen vill höra klapprandet av inre glasbitar som faller till marken. Svälj dem. Ta livet av dig. Men besvara aldrig frågan.

Jag frös. Ville att ett stort, varmt regn skulle komma och skölja över oss. Befria asfalten från snön. Men regn skulle inte komma på evigheter.

”Det är lite svårt för mig att inte ha några pengar”, huttrade jag.

Mahmoud nickade hyggligt.

”Faktiskt, pengar är problem om man inte har dom.”

Han pekade upp mot övervåningen.

”Fick inga pengar från aktionen? Faktiskt, Bita sa att ni blivit rika.”

Jag kände mig förtappad. En tom spargris. Pizzaost som smälter i ugnen, utan att ha varit riktig ost från början. En syntetisk fettmolekyl.

”Det kom väl inte så mycket.”

”Bita kanske har en idé?”

”Bita har alltid idéer”, log jag och tog trappan i tre kliv.

Hon låg på mage på golvet och gjorde stretchövningar.

”Jag går inte tillbaka till skolan idag”, sa Bita med hakan hoptryckt mot halsen. ”Tror jag har blivit sjuk.”

”Jag med”, sa jag och satte mig bredvid henne på golvet. Strök handen över hennes uppstickande neonrumpa. ”Amor gav mig kondylom.”

Hon flög upp.

”Du skojar.”

”Nej.”

”Anmälningsplikt! Är det inte sån där … smittskyddsplikt? Du måste informera dina buksystrar. Berätta för Linn!”

Jag ryckte på axlarna.

”Janne, säg inte att du är nästa offer vi måste heala like an Oprah Winfrey-show. Kom, ge mig ditt värsta Oprah-ugly-cry.”

Jag slöts in i hennes famn. Hårt, som om vi var elva år och åhörare av världens häftigaste tryckarlåt.

”Kan det inte bara börja regna”, sa jag med gråten i halsen och kinden mot hennes svettiga lår. ”Och april komma. Kan det inte bara bli vår. Kan vi få supa sönder våra dödsdömda skallar på sista april nån jävla gång. Kan vi få bränna upp den här fittvårtan. I en majbrasa.”

”Det kanske vi kan”, sa Bita trösterikt. ”Det är en allmänt beprövad medicinsk metod. Man fixar bort vårtor med eld.”

Mahmoud bankade på dörren.

”Går det bra för er?”

”Ja, Janne är lite ledsen bara”, hojtade Bita.

”Får jag hjälpa?”

Vi såg på varandra. Huvudet kändes tjockt som en flodhästs. Hjärnloberna tumlade runt där inuti.

”Ja, det får du”, sa jag.

Mahmoud öppnade dörren, gled in som den äkta helande proffspsykolog från kommunen han är.

”Faktiskt, vi har kampanj för unga tjejer på mottagningen. Men, ingen fara. Jag kan hjälpa. Säg till om ni behöver hjälp med vad som helst.”

Mahmoud, så stor och stark och hederlig.

När Fariba kom hem låg jag och skakade av gråt på Bitas sängöverkast. Mahmoud satt på ena kortsidan och strök mig över håret, strök flera gånger tills det kändes som om någon hade kammat mig. Bita smög runt och låtsades plocka med saker i sitt rum. Min mun och näsa hade blött ner hennes kudde med ett världshav. Som om jag gång på gång hade försökt korsa ett övergångsställe och blivit påkörd av samma bil. Som om kroppen inte hade muskler, men ändå måste resa sig och slåss.

Han strök mig över ryggen så att jag skulle sluta skaka.

”Faktiskt hon har ångest”, sa Mahmoud till Fariba som uppenbarat sig i dörren.

Bita sa:

”Det är inte så himla lätt att vara en gud.”

Fortsättning följer…