Sommarföljetongen: Gudarna – del 14

DET FJORTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Det stod en svart bil på gatan, det kunde vara en kund till den kinesiska restaurangen, det kunde vara en underhuggare till Daniel Abdollah också. Vädret var en läckande påse sopor som bildat en pöl i botten av en hink. Grått på himlen, ingen fågel någonstans, bara ett vått surr från bilar och smuts. Jag backade för att se om han var inne. Kastade ett gruskorn på fönstret. Bam. Fönstret var släckt. Jag smög upp i trappuppgången. En stark lukt av tonfisk och allmänt uppvärmda matrester i en mikro. Jag tänkte på något Bita, Lilly och jag hade skrivit upp på ett gudmöte: Vägra vara mannens medbrottsling! Det kom från Simone de Beauvoir, vi hade alla enats om att boken var sjukt svår och konstig, att den typ handlade om piss, att det hade fått oss att må illa.

Varför ska jag lära mig om hur jag kissade när jag var liten, för att veta vilka friheter som står på spel i mitt liv?

Weird that bitch.

Jag kikade in genom nyckelhålet. Ingen lampa tänd. Nu var det min tur att stå utanför Daniel Abdollahs dörr och be om nåd. Hade jag tänkt igenom saken? Det var blandningen av nypullad, groggy, HPV-traumatiserad och ensam aktivist som skapat en livsfarlig cocktail i min hjärna. Men jag måste se honom störtad, ansiktet släckt, energierna bortkollrade, hårdheten under attack.

”Är det någon?” frågade en dov röst. Det var mörkt i nyckelhålet. Så tändes en lampa inifrån.

”Ja, det är någon”, sa jag.

”Vem?” kom det snabbt.

Det var inte Daniel Abdollahs röst.

”Jag. Lillys bästis.” Jag darrade på läppen. ”Janne.”

”Johanna?”

”JANNE”, tryckte jag upp från magen. Det räckte för att få någon att smälla upp dörren. Daniel Abdollah stod bakom killen i hallen. I jämförelse såg han så liten ut, som en plutt. En cykel med boxerstyre stod lutad mot väggen bakom.

Jag såg upp på maffiakillen. Oh My God. Det var han. Grodan. Våldtäktsmannen på cykeln. En mörk chockvåg av paranoia drog förbi i mig. Cyklopet hade han bytt ut mot vanliga glasögon, men det var han. Allting var alltså en del av en större plan, och det här kunde betyda slutet. Feminist gang bang, en timmes centrifugering mellan manskroppar.

Det var sjukt keff stämning i hallen.

”Jag pratar inte med dig, om du tror det”, sa Daniel Abdollah. Den långe maffiakillen steppade åt sidan.

”Han går DO on your ass. Tro mig”, väste maffiakillen.

”DO?”

Jag kom inte ihåg vad det betydde.

”Diskrimineringsombudsmannen.”

Det rös till i mig.

”Och dig ska jag grilla hos polisen”, sa Daniel. ”Fucking tjuv.”

”Kom igen”, sa jag och försökte vädja med en medlande gest. Som värsta ambassadören som reser runt och knackar dörr.

”Jag skojar inte, Janne. Dom haffar dig. Du kommer ihåg hon som frågade dig om sambakarnevalen?”

Jag nickade svagt.

”Hon. Precis hon. Jag gör så hon tar dig.”

En känsla av nedbrutet samhällsbygge tumlade runt i mig. Allt var som förbytt. Jag, en decent dotter av Tierp, skulle kunna tillbringa resten av min tonårstid inne i en trång cell på Torggatan.

”All cops are bastards”, mumlade jag.

Maffiakillen hasade ut i köket och öppnade kylen.

”All Swedes are bastards”, rättade Daniel Abdollah mig. Han reste lite på överkroppen. Över bröstmusklerna spände en vit t-shirt. På benen mjuka, mörkgrå adidas-byxor. ”All Swedes are hypocrites”, fortsatte han när han märkte att jag lyssnade.

”Hippo?” sa jag.

Jag visste att det betydde flodhäst.

”HYCKLARE, Janne. Det betyder hycklare.” Han började räkna med fingrarna. ”Sen jag började hänga med er alltså … Lilly. Amor. Du …” Han gjorde ett hånskratt, för att visa hur jävla menlös jag var.

Som om jag inte redan visste.

”Ni vill ju nita mig. Är ni en liga? Ett team?”

Jag skakade sorgset på huvudet.

”Amor.” Daniel Abdollah drog mig i armen, förde in mig i lägenheten. Stängde dörren bakom oss. Han skrattade.

”Amor. Den killen. Han läser så jävla mycket böcker.” Vi satte oss mitt emot varandra i lädersofforna. Jag såg framför mig Lilly i rummet: vild, och vacker, och flämtande. Den kvinnliga motpolen till Daniels energi. Snygg som ett as och därför dangerous, särskilt i Tierp, detta Sverige i miniatyr, livsfarlig för diverse uttolkare av jantelagen.

Han skrattade fram en känsla av samförstånd mellan oss.

”Du vet?”

”Ja!” Jag nickade med hela överkroppen. Daniel reste sig. Jag trodde att jag precis hade fått till en stabil känsla. Men Daniel Abdollah sa fientligt att jag inte skulle tro att Amor bara läser böcker. Han ställde sig så nära mig att låren trycktes mot mina knän.

”Vad ska jag tro då?” frågade jag och tänkte på vårtan mellan mina ben. Som om den syntes hela vägen ut när han kom så nära.

”Julien Blanc, fattar du inte att Amor Lindgren gillar Julien Blanc? Du tror att han gillar svennebananer som du och vaniljsex och hela skiten. Han gillar hårt.” Daniel gick bort från mig, satte sig i lädersoffan mitt emot. ”Han vill bli fett hård den killen. Kompenserar sin bögness.”

”Jag käkar pizzan nu”, ropade maffiakillen från köket. En tung, söt lukt av deg och ost som smälter.

”Vem är Julien Blanc?”

”Julien Blanc. Favoriten. Amor Lindgren har gått en nätkurs. Den har lärt honom att man ska ta tjejer som en bitch.”

”Vad menar du som en bitch, snälla prata vanligt.”

”Jag menar ta dom dåligt. Riktigt dåligt. Kolla. Julien Blanc är raggningsproffs. Han portas från PK-Sverige, fattar du. Typ ta strypgrepp på bruden, typ hota, typ filma. Amor lär sig. Han läser inte bara böcker.” Hånskrattet kom igen. Jag vek mig dubbel över magen, som ett papper med räfflor på, en flik att riva av, snart skulle jag ligga på golvet i två Jannehalvor. Det kändes som om jag skulle behöva fylla hundra år innan jag vågade ställa mig upp inför den här versionen av Daniel Abdollah igen.

”Och du då?” sa jag, för jag tänkte på: Vägra vara mannens medbrottsling!

”Vad menar du?”

”Varför skyller du på Amor? Liksom, okej, jag ska hänga Amor i pungen, jag ska, men varför låtsas du som att du inte har gjort något själv? Du har ju misshandlat Lilly.”

Daniel Abdollah nollställdes.

”Du HAR.”
Hur komplicerat får gudars liv ens vara? Bara för att de inte har det lika lätt som Håkan Hellström en solig dag i maj? JÄVLA KAMP SOM FAN ALDRIG FÅR VARA ENS EGEN KAMP!
Maffiakillen kom in med pizza i munnen och en slice hängande i handen.

”Allt okej här?” sa han misstänksamt.

Daniel Abdollah viftade bort honom som ett proffs. Jag kände mig som i en film med Al Pacino. Som den som får träffa knarkbossen i den failade teveserien Breaking Bad.

Sedan började han faktiskt berätta.

”Lilly … jag älskade henne. Hon älskade mig. Vad rår jag för att det är komplicerat. Vad rår jag för att hon älskade att vara min lilla bitch.”

Daniel Abdollah hade fått en sötbugg på rösten, som om det här var en audition till en Broadway-musikal och jag satt i juryn.

Min mage kurrade. Det lät som varje gång den gamle, vise orangutangen är i bild i Apornas planet: KTPRR-KTPRR-­KTPRR.

Jag knäppte händerna över knät.

”Träna på din familjerådgivning nu, Janne. Träna hårt.”

”Berätta”, sa jag.

Han böjde sig framåt mot mig.

”Det spelar ingen roll vad ni kommer göra. Ni kan ringa polisen. Ni kan visa mobilen med filmen. Ni kan få oss häktade båda två, mig och Amor Lindgren. Ni kan fortsätta med er feminazi-kampanj gymnasiet ut. Men vet du vad?”

”Nej.”

”Jag har sett brudar som Lilly förut.”

Jag försökte göra en kritisk min.

”Den typen. Du ska prata med henne nån gång om att vara offer. Vi har till och med skrivit kontrakt.” Daniel Abdollah reste sig, spände överkroppen för att gå igenom ett rum och hämta ett papper ur en pärm. Som en liten catwalk av power and fame, bara för mig. Utvaldheten brände i min kropp. Att vara så vild och fri, som Lilly. Att våga något.

Jag avbröt:

”Men jag har sett resterna av Lillys och ditt våld på hennes kropp. Jag har tagit hand om en gråtande ynklig brud efter att du bara knullat och gått.”

Daniel Abdollah log och svingade fram pappret.

Typ hundra punkter av övervåld.

Det finns sekunder, och så finns det sekunder när en gud läser ett våldskontrakt och Härskaren framför henne vet exakt vad som står i det. Jag svalde, svalde hårt. Jag ville inte tro på det där.

”Du ser ju. Lilly har gått med på allting.”

Han vände på pappret. En kolsvart bläckpenna hade nitat ut Lilly Karlssons signatur. En kråka för allt det som inte är möjligt för en Janne att förstå. Jag blundade. Det kunde inte vara samma Lilly, min fullblodsfeminist. Som gjort Hundbladet. Hur komplicerat får gudars liv ens vara? Bara för att de inte har det lika lätt som Håkan Hellström en solig dag i maj? JÄVLA KAMP SOM FAN ALDRIG FÅR VARA ENS EGEN KAMP!

Det spände inom mig som efter mensvärk. En evighetsloop. Hur många gånger man än släpper ut blodet kommer det tillbaka. En panisk skräck i livmodern för alltid. Hur mycket man än vill befria sig från manlighetens bojor – vägra vara mannens medbrottsling! – så halkar man rätt in i finkan igen. I den lilla toalettkvadraten, som jag just sprängt mig ur. Jag hade inte märkt att lite snor hade börjat dra sig ner från näsan och över läppen.

”Du har något där.”

Daniel gav mig en pappersbit från fickan.

Jag drog bort snoret med tröjärmen. Det enda förmildrande med reglerna var detta: Att en punkt löd ”Jag avgudar min Härskares kuk, ollonet och dess skaft samt pung”.

Lol.

Och att jag äntligen kände mig befriad från den gnagande skulden jag haft till Daniel Abdollah.

Det där med HYCKLARE. Med att jag var vegetarian med Bita ibland, att jag var Jane med rektorn, att jag var bror och syster med Daniel Abdollah, att jag var filosofisk med Amor, att jag var alkad slampa med alkis-Danne.

Han hade rätt. Jag hade gått igenom mitt liv som en svensk flodhäst. Djungelns farligaste djur, men med den beskedligaste looken. Det var dags för mig att ta ställning. Nå ut i mitt grymmaste mode.

Och nu väntade mina Doctor Martens i hallen. ”Tack för kukinformationen”, sa jag med hjärtat bankande och kastade mig på dörren med skorna i handen. Sprang i kalla strumpor genom trapphuset och ut i friheten.
Det fanns ingen normalitet kvar i mig. Jag var ett totalt toalett-getingbo-instagram-­hata-pappa-Daniel-Härskare-fuck-it-yolo-mish-mash.
Att andas luften var som att bita i en kall skumgummimadrass några ungar kissat lite för många gånger i. Bitas tambur var varm som en bastu. Jag sparkade av mig skorna, det kändes som om jag var fem år och hade allvädersstövlar.

Undrar just vad mamma gjorde nu.

Allt utom harkla bort all gråt jag hade i bröstet.

Jag passerade köket, där satt Mahmoud. Han läste en tidning.

”Hej, är du hemma?” frågade jag ynkligt.

”Hej kompis. Faktiskt. Bita har tränat. Hon är i sitt rum.”

Av någon anledning stod jag kvar. Mahmoud log varmt. På armen hade han en bred armbandsklocka i silver. Han slog ner blicken på den.

”Faktiskt, jag är färdig med mina klienter idag.” Han slog ihop tidningen. ”Det gäller att vila ut! Hjärnan klarar inte allt. Alla relationer … Människor har ångest. Mycket ångest.”

Han uttalade ångest med ett ljudande G. Det kändes som att det var precis så det skulle uttalas.

Jag nickade.

”Så hur mår Janne idag?”

Jag hörde en duns från övervåningen. Bita skulle kanske inte gilla att jag stod här och pratade loss med hennes baba. Jag saknade bara spärrar. Det fanns ingen normalitet kvar i mig. Jag var ett totalt toalett-getingbo-instagram-­hata-pappa-Daniel-Härskare-fuck-it-yolo-mish-mash. Jag var ett foto som mamma bar runt i fickan någonstans. Som om jag inte riktigt fanns för henne, i verkligheten.

Bara i teorin.

Jag höll tillbaka ett kilo briserande sorg. En kvarglömd prickig korv-macka som någon injicerat i mitt blod.

”Jag mår … Jag mår …”

Tiden stod stilla. Bitas pappa blickade ut från ett stort, vitt skägg som skymde kinderna, hakan och munnen. Jag tänkte: vad fint det vore att ha ansiktet gömt just så. En total betäckning av ansiktsdragen. Chansen att kunna artikulera vad som helst, allt är ändå höljt i skugga.

”Jag mår … bra.”

Det är aldrig en fråga som ska besvaras. Det står nog i en svensk lagbok någonstans. Ingen vill höra dig falla, ingen vill höra klapprandet av inre glasbitar som faller till marken. Svälj dem. Ta livet av dig. Men besvara aldrig frågan.

Jag frös. Ville att ett stort, varmt regn skulle komma och skölja över oss. Befria asfalten från snön. Men regn skulle inte komma på evigheter.

”Det är lite svårt för mig att inte ha några pengar”, huttrade jag.

Mahmoud nickade hyggligt.

”Faktiskt, pengar är problem om man inte har dom.”

Han pekade upp mot övervåningen.

”Fick inga pengar från aktionen? Faktiskt, Bita sa att ni blivit rika.”

Jag kände mig förtappad. En tom spargris. Pizzaost som smälter i ugnen, utan att ha varit riktig ost från början. En syntetisk fettmolekyl.

”Det kom väl inte så mycket.”

”Bita kanske har en idé?”

”Bita har alltid idéer”, log jag och tog trappan i tre kliv.

Hon låg på mage på golvet och gjorde stretchövningar.

”Jag går inte tillbaka till skolan idag”, sa Bita med hakan hoptryckt mot halsen. ”Tror jag har blivit sjuk.”

”Jag med”, sa jag och satte mig bredvid henne på golvet. Strök handen över hennes uppstickande neonrumpa. ”Amor gav mig kondylom.”

Hon flög upp.

”Du skojar.”

”Nej.”

”Anmälningsplikt! Är det inte sån där … smittskyddsplikt? Du måste informera dina buksystrar. Berätta för Linn!”

Jag ryckte på axlarna.

”Janne, säg inte att du är nästa offer vi måste heala like an Oprah Winfrey-show. Kom, ge mig ditt värsta Oprah-ugly-cry.”

Jag slöts in i hennes famn. Hårt, som om vi var elva år och åhörare av världens häftigaste tryckarlåt.

”Kan det inte bara börja regna”, sa jag med gråten i halsen och kinden mot hennes svettiga lår. ”Och april komma. Kan det inte bara bli vår. Kan vi få supa sönder våra dödsdömda skallar på sista april nån jävla gång. Kan vi få bränna upp den här fittvårtan. I en majbrasa.”

”Det kanske vi kan”, sa Bita trösterikt. ”Det är en allmänt beprövad medicinsk metod. Man fixar bort vårtor med eld.”

Mahmoud bankade på dörren.

”Går det bra för er?”

”Ja, Janne är lite ledsen bara”, hojtade Bita.

”Får jag hjälpa?”

Vi såg på varandra. Huvudet kändes tjockt som en flodhästs. Hjärnloberna tumlade runt där inuti.

”Ja, det får du”, sa jag.

Mahmoud öppnade dörren, gled in som den äkta helande proffspsykolog från kommunen han är.

”Faktiskt, vi har kampanj för unga tjejer på mottagningen. Men, ingen fara. Jag kan hjälpa. Säg till om ni behöver hjälp med vad som helst.”

Mahmoud, så stor och stark och hederlig.

När Fariba kom hem låg jag och skakade av gråt på Bitas sängöverkast. Mahmoud satt på ena kortsidan och strök mig över håret, strök flera gånger tills det kändes som om någon hade kammat mig. Bita smög runt och låtsades plocka med saker i sitt rum. Min mun och näsa hade blött ner hennes kudde med ett världshav. Som om jag gång på gång hade försökt korsa ett övergångsställe och blivit påkörd av samma bil. Som om kroppen inte hade muskler, men ändå måste resa sig och slåss.

Han strök mig över ryggen så att jag skulle sluta skaka.

”Faktiskt hon har ångest”, sa Mahmoud till Fariba som uppenbarat sig i dörren.

Bita sa:

”Det är inte så himla lätt att vara en gud.”

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
2 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
3 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad