Det har duggregnat hela natten, och nu på morgonen är kläderna på de tork­linor som spänts mellan tallarna ännu blötare än när de hängdes ut i går kväll. Men inte ens det ihärdiga droppandet håller myggen borta. Den blöta sommaren har varit en utmärkt barnkammare för blodsugarna och när Sonia Petrov lägger kvistar på elden är det inte i första hand värmen hon vill åt, utan röken.

Lägrets drygt tio invånare samlas kring eldstaden i väntan på att vädret ska klarna upp. Men entusiasmen är inte på topp inför ännu en heldag i de uppländska skogarna.

– I år är det väldigt dåligt med blåbär över huvud taget. Hade vi haft pengar hade vi åkt hem på en gång, säger Zora Gitsova via tolk.

”Hem” är en by strax utanför Bulgariens huvudstad Sofia. Hur de ska lyckas ta sig dit är än så länge en öppen fråga.

Det är tredje året i rad som bärplockare samlas utanför Mehedeby, en mindre tätort i Tierps kommun. Marken ägs av skogsbolaget Stora Enso som gett klartecken för två mindre läger, vilka var tänkta att rymma ett trettiotal plockare. I stället kom omkring 500, de allra flesta från Bulgarien.

I mitten av juli fick skogsbolaget nog och krävde, med hänvisning till ”skador på skog och mark”, att bärplockarna skulle avhysas. Så här i brytpunkten mellan augusti och september är det visserligen bara några dussin kvar, med det är inte de anmälningar som Stora Enso lämnat in till Kronofogden som tunnat ut deras led.
Vi plockar hela dagen, tills det gör ont, men vissa år finns det inte bär helt enkelt.
Zora Gitsova, bärplockare i Mehedeby 2012
– Förra året fick vi 28–33 kronor per kilo, säger Zora Gitsova. I år är maxpriset 16 kronor, jag vet inte varför. Och det finns inte ens bär. Vi plockar hela dagen, tills det gör ont, men vissa år finns det inte bär helt enkelt.

I brist på blåbär har hon och släktingarna plockat lingon i stället. Men de är ännu inte mogna, och ingen uppköpare har velat betala för dem.

– Ingen har köpt bären. Vi kommer att få bränna lingonsprit på dem, skämtar sonsonen Ivan Mitkov Petrov.

Zora Gitsova och släkten har varit i Sverige flera somrar i rad, och gästande bärplockare från Sydeuropa är ingen ny företeelse. Däremot var antalet i år långt större än någonsin tidigare. Flera faktorer antas ha samverkat, som den ekonomiska krisen och rykten om fjolårets höga kilopris.

– Det första man måste säga är att stor­leken på årets migration är en indikator på hur desperat tillståndet är i deras hemländer, säger Charles Woolfson, professor vid Remeso, Linköpings universitets institut för forskning om migration, etnicitet och samhälle.
Till viss del kan man säga att fattigdomen tvingat dem att migrera för att de alls ska kunna tjäna några pengar.
Charles Woolfson, professor vid Remeso, Linköpings universitets institut för forskning om migration, etnicitet och samhälle
– Särskilt i Bulgarien är den kris som startade 2008 djupare än i de flesta andra EU-länder. Det här är inte opportunistiska migranter, och de är inte heller renodlade ekonomiska migranter. Till viss del kan man säga att fattigdomen tvingat dem att migrera för att de alls ska kunna tjäna några pengar.

Under flera år har det rapporterats om hur bärplockare från Sydostasien lurats till Sverige med löften om guld och blåa skogar, och Migrationsverket har gradvist skärpt reglerna. För att ett arbetstillstånd ska beviljas krävs numera en arbetsköpare som lovar avtalsmässig ersättning och erbjuder löne­garanti.

Detta gäller dock inte EU-medborgare, som omfattas av den fria rörligheten, och det finns tecken på att den inomeuropeiska rekryteringen intensifierats för att kompensera det minskade inflödet av utomeuropeiska plockare.

– Vi måste skilja mellan den nuvarande situationen och situationen förra året, säger Charles Woolfson. Förra året kom majoriteten från Ostasien och det finns gott om bevis för att många lovats intäkter som inte kunde realiseras oavsett om tillgången på bär var bra eller dålig. Det kan vara så att bulgariska familjer fick liknande falska löften i år.

Det cirkulerar också rykten om att människor skuldsatt sig för att resa hit, och väl på plats i Sverige inte haft något annat val än att försöka arbeta av skulden. I slutet av juli greps en bulgarisk medborgare misstänkt för människohandel sedan han anmälts av bärplockare i Mehedeby. Anmälarna uppgav att de lovats lön, boende i lägenhet och mat, men åklagare beslutade sedermera att bevisen inte var tillräckliga för åtal.

– Det visar hur svårt det är att applicera straffrätten i sammanhang som rör arbets­migration, säger Charles Woolfson. Migrationsverket har antagit strängare riktlinjer, men det finns fortfarande kryphål som ger utrymme för utnyttjande. Det förefaller som ­åtminstone några av de bulgariska bärplockarna har varit utsatta för trafficking.

Exakt hur många bulgarer som tagit sig till Sverige vet ingen. Men uppskattningar talar om tusentals, att adderas till de drygt 5  600 utomeuropeiska plockare som beviljats arbetstillstånd av Migrationsverket. Få tycks ha kunnat försörja sig på plockandet, och i en engångsinsats bekostade Bulgariens ambassad hemresan för 600 av dem.

Inte minst i Mehedeby har bärplockarnas närvaro lett till konflikter. Oidentifierade gärningsmän attackerade ett tältläger, där flera barn bodde, med stenkastning och i samhället formerades ett medborgargarde efter att bärplockarna anklagats för stölder. Samtidigt har flera ortsbor initierat egna initiativ för att hjälpa plockarna med mat, kläder och respengar.

Ilir Avramov säger att han inte vill dra alla över en kam men är ändå märkbart frustrerad över det bemötande han har upplevt.

– Överallt annars blir vi bättre behandlade. Till och med i Frankrike, trots att de inte gillar romer. Vi har hört i Bulgarien att Sverige är ett väldigt tolerant land, men man får en annan uppfattning när man kommer hit. Bara vi går till Lidl stannar alla upp och kollar på oss.

– Det är bättre i Spanien, konstaterar Ivan Mitkov Petrov, vars ambition är att försöka ta sig söderut och ta anställning som byggnadsarbetare.

– Det är varmare och vi får ett hus att bo i när vi arbetar. Här får vi ingenting.

Bilden varierar dock beroende på vem man pratar med. Några hundra meter bort, i ett annat tältläger, sitter Bozjko under en presenning och väntar på att regnet ska gå över. Han är inledningsvis ovillig att låta sig intervjuas, och förklarar att han inte vill förknippas med de landsmän som i hans ögon klagar för mycket över den dåliga lönsamheten.
Det är inte som att det hänger pengar på träden, det är mycket jobb.
Bozjko, bärplockare
– Det är inte som att det hänger pengar på träden, det är mycket jobb. Men vill jag tjäna pengar måste jag jobba, och det finns löneskillnader i Sverige också.

– Det är normalt, tillägger han på svenska och skrattar.

Några problem med lägerlivet ser han inte heller, trots en rekordblöt sommar och sex veckor i tält.

– Svenskarna brukar också bo så här. Enda skillnaden är att de gör det gratis och kallar det semester.

Till skillnad från invånarna i grannlägret säger sig Bozjko inte ha några erfarenheter av dåligt bemötande, men under samtalet återkommer han gång på gång till att det är ekonomiska omständigheter som fört honom hit. Som för att försvara sig mot de diffusa anklagelser som under sommaren förts fram i insändare och kommentarsfält, om ekonomiskt lycksökeri och snyltande på svenska trygghetssystem.

– Det är inte mitt fel att det inte finns jobb hemma, jag måste tänka på min familj. Jag har varit i Norge också, där är det många svenskar som jobbar. Det är samma skäl, för att det finns pengar.
Kommunen har egentligen inget juridiskt ansvar för de här människorna.
Yvette Axelsson, kommunchef i Tierp
Särskilt mycket trygghet har dock de svenska systemen inte bjudit på.

– Kommunen har egentligen inget juridiskt ansvar för de här människorna. I och med vår fria rörlighet är det bara att åka rätt in, säger Yvette Axelsson, kommunchef i Tierp.

Trots det har bärplockarna och deras situation varit sommarens allt överskuggande arbetsuppgift. Kommunen har också erbjudit viss blygsam hjälp, samt bekostat några flygresor till Bulgarien och ett antal buss­resor till Stockholm.

– Det var så många som kom och de hade ganska bedrövliga förhållanden, särskilt i början när det inte fanns några bär att plocka hade de svårt att få mat. Det vi kan göra är en individuell bedömning om de knackar på och vill ha hjälp, i så fall är det akuthjälp, ­eftersom de inte är bofasta i kommunen.

Bärplockarnas situation och lokalbefolkningens oro blev i slutet av juli ­föremål för ett stormöte som samlade representanter för Tierp och Söderhamn, ­polis, sociala myndigheter, Bulgariens ­ambassadör och kommun­invånare. Yvette Axelsson menar att den situation som varit ställde kommunen inför problem som den saknade verktyg att lösa och hon hoppas att frågan ska tas upp på regeringsnivå. Om så inte sker är hon osäker på hur en upprepning ska kunna undvikas nästa sommar.

– Jag vet faktiskt inte, jag har ingen lösning. Det måste finnas många samverkande aktörer, men det är en komplicerad fråga och vi har ju ett EU-regelverk att anpassa oss till.
Det finns ingen enkel lösning.
Charles Woolfson, Linköpings universitet
– Det finns ingen enkel lösning, säger Charles Woolfson. Ett första steg är att se till att potentiella migranter har korrekt information om vilka möjligheter de har om de bestämmer sig för att företa den långa och dyra resan från Sydeuropa till Sverige.

Att per juridisk väg skydda de europeiska bärplockarna från exploatering är på gränsen till omöjligt, och skulle kräva långtgående ingrepp i allemansrätten och näringsfri­heten. Och utöver att det är erkänt svårt att organisera säsongsarbetare begränsas fackföreningarnas handlingsutrymme ytterligare av det faktum att de bulgariska bärplockarna inte är anställda utan enbart säljer till så kallade fria uppköpare.

– Mellanhänderna och tillverkarna i slutet av varukedjan kan inte två sina händer från ansvaret för hur dessa bär produceras. Det här är inte någonting som fackföreningarna eller ­lagen kan hantera, det är en fråga om socialt ansvarstagande. Företagen måste rensa upp framför sin egen dörr, säger Charles Woolfson.

Frågan är vad som skulle få dem att plötsligt axla detta ansvar. Företagen har ett ­objektivt intresse av att betala så lite som möjligt för de bär de köper, samtidigt som den europeiska fattigdomen som garanterar ett stadigt tillflöde av desperat arbetskraft.

Den cyniska konsekvensen av denna ekvation är att den ekonomiska misären sannolikt kommer att migrera till Sverige även nästa sommar.

– Det förefaller som att ännu ett sorgligt kapitel skrivs i bärplockarnas saga, säger Charles Woolfson. Det kan inte vara goda nyheter för den som vill se en reglerad svensk arbetsmarknad.