Mordbrand. Det är det sista ordet jag ser innan jag somnar. Någon som hade mitt rum innan mig har skrivit det med en blyertspenna på min bruna sängram. En sängram som är fastskruvad i väggen tillsammans med en garderob.
Min säng har en madrass av icke brandfarligt skum och sängkläder som också är brandsäkra.

Mitt rum har mycket klotter. Vissa killar har skrivit sina namn och till och med sina adresser på möblerna. En sak som också står är numren “163” och “164”. Först trodde jag att det var personens längd för att det stod över ett streck, högt upp på dörrkarmen, så jag mätte mig själv och målade ett streck. Jag skrev “194”.
Några dagar senare snackade jag med en i personalen. Jag berättade då om klottret och att jag hade skrivit min egen längd över den andra killens. Då började han skratta, jag förstod inte varför.
Han sa att 163 och 164 var postnummer i Stockholmstrakten. Det var tydligen normalt för rappare och liknande att använda dem i sina låtar och språk. Men hur skulle jag veta det? Jag är uppväxt i ett villaområde med en massa svenska grannar och vänner, så detta var helt utomjordiskt för mig.
Det är ju en behandlingsavdelning, inte ett fängelse. Även om man kan tro det ibland.
Självklart är det inte kul att vara frihetsberövad, men det är ändå bättre än mycket annat. Vi får bra mat och är respekterade av personalen. Det är ju en behandlingsavdelning, inte ett fängelse. Även om man kan tro det ibland.
Vissa dagar vill jag bara slå sönder fönstret på mitt rum och springa därifrån för att jag är trött på att vara inlåst, jag vill bara hem, men andra dagar flyger tiden förbi och jag har det jättebra.
Hur man mår varierar ganska mycket. Det lättaste sättet att hålla humöret uppe är att hitta ett intresse som du kan hålla dig upptagen med. Som jag med mina böcker och tv-serier.
Eller så kanske man blir en så kallad ”muskelbyggare” som bara hänger på gymmet och äter mycket proteiner.
Vissa tycker att det här stället är ett helvete, men vissa – som jag – tycker att det är helt okej.

