Inget mer blod i Nagorno-Karabach!

Det finns minst två dimensioner i den armenisk-azeriska konflikten i Nagorno-Karabach: en etnisk och en storpolitisk. Den storpolitiska, som bara har blivit tydligare under de senaste åren, rör inflytandet i Kaukasusregionen och kontrollen över oljeflödena från Kaspiska havsområdet. Det sista regionen behöver är dock ännu en blodig sammandrabbning.

Ledare
Striderna i Nagorno-Karabach blossade i förra veckan upp på nytt. 12-årige Gevorg Grigorian (bilden) skadades i ett azeriskt anfall.
Foto: Areg Balayan/TT

I förra veckan nåddes vi av uppgifterna att våldsamheter åter brutit ut mellan armeniska soldater och trupper från Azerbajdzjan i regionen Nagorno-Karabach. Området tillhör formellt Azerbajdzjan, och är beläget innanför de azeriska gränserna, men fungerar sedan Sovjetunionens fall i praktiken som en självständig stat, nära knuten till Armenien.

I ljuset av att ett tidigare löfte om eldupphör bröts nästan omgående ter sig den fortsatta utvecklingen mycket oviss.

På tisdagen meddelade Azerbajdzjan att en överenskommelse om eldupphör nåtts med myndigheterna i Nagorno-Karabach, men i ljuset av att ett tidigare löfte om eldupphör bröts nästan omgående ter sig den fortsatta utvecklingen mycket oviss.

Nyheterna om det uppblossade våldet är väldigt oroande. Visserligen har det aldrig formellt slutits fred mellan de två forna sovjetrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan sedan den väpnade konflikten i Nagorno-Karabach inleddes 1988, men sedan 1994 har det rått ett inofficiellt eldupphör, som fram till nu i huvudsak hållits.

Det finns minst två dimensioner i den armenisk-azeriska konflikten i Nagorno-Karabach: en etnisk och en storpolitisk.

Ur befolkningsmässigt perspektiv är området, i likhet med Kaukasien i stort, multietniskt sedan århundraden tillbaka. Men sedan åtminstone slutet av 1910-talet har det funnits en latent, och ibland uppblommande, konflikt mellan å ena sidan de kristna armenierna och å andra sidan de muslimska azererna, vilka har täta språkliga och kulturella band med andra turkfolk i området.

Konflikten kulminerade efter en tid i ett fullskaligt krig.

Under 1980-talets senare del, när Sovjetunionen redan börjat skakas i sina grundvalar, inledde armenier i Nagorno-Karabach en rörelse mot vad de uppfattade som en påtvingad azerifiering av området, understödda av sovjetrepubliken Armenien. Konflikten kulminerade efter en tid i ett fullskaligt krig, med tusentals döda och en omfattande etnisk omflyttning i området som följd.

När armenierna i Nagorno-Karabach slutgiltigt stod som segrare kom detta att laddas med en djupt symbolisk innebörd. Ända sedan den ungturkiska rörelsens folkmord på armenier i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1917 hade det armeniska folket varit marginaliserade i regionen. Aldrig tidigare i modern tid hade armeniska styrkor vunnit ett territoriellt krig.

Den storpolitiska dimensionen, som bara har blivit tydligare under de senaste åren, rör inflytandet i Kaukasusregionen och kontrollen över oljeflödena från Kaspiska havsområdet. Azerbajdzjan är inte bara språkligt utan även politiskt nära knutet till Turkiet, och Turkiets allierade USA har dessutom sedan fler år tillbaka ett militärt och ekonomiskt samarbete med Azerbajdzjan. USA står aktivt bakom oljeledningen från Kaspiska havet till Medelhavet, från Azerbajdzjans huvudstad Baku till Ceyhan i Turkiet.

Det ökade samarbetet mellan Putins Ryssland och Armenien har varit en påtaglig irritationsfaktor för den turkiska regeringen.

Armenien är å andra sidan, vid sidan av Assads Syrien, det enda land som gränsar till Turkiet där ryska trupper är permanent stationerade. Det ökade samarbetet mellan Putins Ryssland och Armenien har varit en påtaglig irritationsfaktor för den turkiska regeringen, som månar om sitt inflytande i regionen och som med Syrienkriget redan indirekt drabbat samman med Ryssland.

”Vi ber för att våra azerbajdzjanska bröder ska gå segrande ur sammandrabbningarna”, sade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan enligt AFP till en journalist under ett besök i USA efter att våldsamheterna brutit ut i förra veckan.

Oavsett vilken part som visar sig ha initierat de nya oroligheterna i Nagorno-Karabach är det viktigt att de inte fördjupas. Tillräckligt med blod har flutit i området. Och det sista som den här delen av världen behöver är ännu en skådeplats för proxysammandrabbningar mellan stormaktsintressen.