Få ord har väckt – och väcker fortfarande! – sådan förvirring och blind ilska som ”identitetspolitik” gjort inom den interna vänsterdebatten under det gångna året.

Twitter exploderade i drev efter att Åsa Linderborg publicerade en kritisk text om fenomenet på Aftonbladet Kultur (i slutet av 2014); Malcom Kyeyune porträtterade all politik som ”utgick från subjekt och erfarenhet”, visserligen i samma tidning, som pseudoradikal och akademisk; i Facebook-gruppen ”Varför apor aldrig bär rosa klänning” (som en av oss artikelförfattare, Amra Bajrić, var admin för) slängdes begreppet omkring som en mållös projektil på både motståndare och allierade.

Samtidigt anser dess anhängare, om argu­mentet dras till sin spets, att alla som har på sig
haremsbyxor och ändå inte kommer från Mellanöstern är värre än Sverigedemokraterna och kattmördare tillsammans.

Innan vi öppnar upp den Pandoras ask som är identitetspolitik i dag är det på sin plats att begränsa och tygla oss en aning genom att använda oss av ett exempel av det som kallas för identitetspolitik, nämligen ”kulturell appropriering”, nedan benämnt KA. Ett begrepp och ämne som verkar locka fram det värsta i alla.

De som tror på att KA existerar jämförs av dess motståndare med extremhögern och anses förespråka kulturseparatism. Samtidigt anser dess anhängare, om argumentet dras till sin spets, att alla som har på sig haremsbyxor och ändå inte kommer från Mellanöstern är värre än Sverigedemokraterna och kattmördare tillsammans. Kort sagt – KA är en perfekt illustration på hur debatten, oavsett vilken sida en står på, handlar om att den andra sidan är bärare av den identitära högerns fackla.

Men vad innebär egentligen identitetspolitik? Kyeyunes definition lämnar mycket övrigt att önska. Med den slöa morakniven kan man lite grovt tälja om marxismen till identitetspolitik – en del av Marx emancipatoriska program handlade ju om arbetarklassen som lär sig agera som ett subjekt (en klass i sig), vilket också är baserad på erfarenheterna av slitet i fabrikerna. Vilken politik utgår inte från erfarenhet och subjekt, förresten?

Definitionen av identitetspolitik blir antingen så bred eller snäv att den är meningslös. Den brittiska litteraturkritikern Terry Eagleton sade en gång att om allt utgår från identitet så hamnar vi snart i ”vänsterhänt, turkisk bögfrisörkultur” men om vi samtidigt helt förkastar identitet finns det ingenting att säga om samhället. Eagletons poäng var att de två polerna måste mötas någonstans i mitten för att kunna säga något fruktbart om hur vi ser på politik och kultur.

Ofta paras anklagelser om ”identitetspolitik” samman med det lika klumpiga ”postmodernism” och då inte som något annat än otvetydiga skällsord. Varför inte välja några skällsord som ligger lättare i munnen? Där var sannerligen den gamla vänstern mer uppfinningsrik! Där handlade det om opportunister, högeravvikare, reformister, andra sossar, stalinister, trottar, och revisionister. Ja det fanns en uppsjö olika identiteter att sälla sig till genom att attackera andra. De ”språkliga blindskär” som Linderborg menar är så svåra att undvika bland dagens identitetspolitiker var alltjämt där även bland de gamla och visa.

En annan villfarelse som vissa marxister verkar ha är att Marx förklarar allt och att alla sociala fenomen går att härleda till Kapitalet.

En annan villfarelse som vissa marxister verkar ha är att Marx förklarar allt och att alla sociala fenomen går att härleda till Kapitalet. Eller möjligen med tillägg av den efterföljande marxistiska inriktning som man föredrar. Den här villfarelsen har kallats av bland andra marxisten Michael Heinrich, även om han inte myntade begreppet, för ”weltanschauung”-marxism, eller löst översatt ”världåskådningsmarxism”, där marxistiska förklaringar till allt, ironiskt nog, mest spelade en roll som ”identitetsskapande” (Heinrichs ord) för arbetarpartierna.

Det här är inte för att negligera den ”gamla” arbetarrörelsens framgångar, utan för att påpeka att den som drar en tydlig avgränsning mellan ”identitet” och ”universalism” som om det vore olika perioder i kommunistinternationalen Kominterns utveckling gör det för enkelt för sig.

Ett begrepp som brännmärks som identitetspolitik är som tidigare nämnts ”kulturell appropriering”. Här verkar vänstern enas med DN:s servitör av liberalt snömos Erik Helmerson, som i sin ledare från den 3 december 2014 uppmanar oss att ”appropriera mera”. Att liberaler endast ser utbyte där det även existerar exploatering är väl inget nytt, men än underligare är att vissa i vänstern köper den beskrivningen. För teorin har sitt ursprung i en ytterst materiell analys av kapitalismens utvecklingslinjer, den ”kreativa förstörelse” som ekonomen Schumpeter menade var så central för systemet. Visst har begreppet blivit en irriterande pekpinne där 14-åringen som handlar en tröja med mönster från den amerikanska ursprungsbefolkningen blir kallad ”förtryckare” på nätet.

Det har följaktligen även blivit en livsstilsfråga och därmed en ekonomisk klassfråga – vem har råd att handla sig själv fri från sin ”förtryckande” position? Kampen om ett mer socialistiskt och jämställt samhälle kan aldrig föras utifrån liberala premisser, det vill säga med konsumentmakt och val som främsta fokus och prioritet. Detta är dock om något ett uttryck av den generella individfokuseringen och förflyttningen från produktion till konsumtion. Begreppet har aldrig varit avsett att utgöra en strikt regel om vad essentiellt avgränsade ”kulturer” får och inte får göra – oavsett maktposition – utan varit tänkt att belysa hur olika kulturer och ursprungsfolk inlemmats i kapitalets reproduktionsprocess, och därmed felfördelats.

För att använda ett exempel influerat av poeten (och marxisten!) Amiri Baraka: Hur kommer det sig att Elvis och skivbolagen kunde tjäna miljarder på bluesmusiken medan bluespionjären Blind Willie Johnson inte ens kunde överleva för dagen? Vi skulle kunna vara ännu fräckare och fråga: varför får aldrig den kvinna som anses ha varit gudmodern av rock n’roll – Sister Rosetta Tharpe – den upphöjda plats inom musikhistorien som hennes arv faktiskt förtjänar?

Det handlar alltså om kontrollen av produktionsprocessen och den där tillkommande kontrollen av värdering. Eller låt oss tala om ett annat högst materiellt exempel, när kläddesignern Isabel Marant ”approprierade” till sina klänningar traditionella mönster som Oaxaca-befolkningen Mixe i södra Mexikos använt i 600 år, för att sedan försöka ta patent på mönstret så att hon inte skulle bli stämd, vilket hade gjort mönstret olagligt för Mixe-befolkningen. Marant var här inte en ”elak förtryckare”, utan agerade som en duktig kapitalist ska göra i kapitalismen, att genom statlig egendomskontroll säkra avkastningen.

Att marxistiska analyser och akademiska begrepp vattnas ur och hamnar i ett slags individfokuserad sfär är inget att förvånas över.

Att marxistiska analyser och akademiska begrepp vattnas ur och hamnar i ett slags individfokuserad sfär är inget att förvånas över, det är bara ett, om än misslyckat, försök till att göra något komplext mer relaterbart. Ett bra exempel på detta är årets Socialistiska Forum som ägde rum den 28 november på ABF-huset i Stockholm. KA stod på schemat och Amra var en av de inbjudna till att delta i panelsamtalet om ämnet – men valde att tacka nej. Anledningen var precis det som tagits upp innan – att avgöra vem som har rätten till ett visst klädesplagg utifrån deras etniska eller kulturella bakgrund har ingen vare sig kunskapen eller rätten att göra. De ekonomiska faktorerna bakom kulturell exploatering kan inte tas ur ekvationen och ersättas med en lista på vilka affärer konsumenten borde bojkotta, eller vilka plagg som är moraliskt acceptabla.

Viljan att i dagens politiska läge både positionera sig själva och därmed andra är stark.

Viljan att i dagens politiska läge både positionera sig själva och därmed andra är stark. Carl Schmitts definition av politik som att skilja på vän och fiende verkar finnas även inom vänstern. Identitetspolitik är ett väldigt diffust begrepp och få verkar kunna definiera vad det består av och vad för fenomen det innefattar. Det används i dag som ett vapen mot meningsmotståndare vilket både fördummar och avpolitiserar debatten. Det är en lat kritik av fenomen vi ser, i stället för en formulering av vad vi vill i stället – hur vill vi att kampen förs? Fokus bör ligga på vad vi vill ha i stället för på vad vi inte vill ha.

Wendy Brown har i flera böcker kritiserat identitet utifrån hur språket kring den används, snarare än identitet som sådan. I stället för att säga ”Jag är” vill Brown framhäva den sida av identitet som säger ”Jag vill det här för oss”, eftersom det sätter den samhälleliga sidan av identitet i fokus. För att parafrasera och ställa Margaret Thatcher på huvudet: det finns inga individer.

Vi formar oss till och gentemot samhällets krav, och samhället förändras därefter. De identiteter bör kritiseras som låser fast oss i positioner av ”förtryckta” och förfördelade, våra, som Wendy Brown har uttryckt det, sårade tillhörigheter där vi slickar såren i stället för att ta kampen på nytt. Vad för samhälle vill vi ha? Det finns inget som säger att vi måste abstrahera bort identitet för att besvara den frågan; faktum är att identitet är en nödvändighet i kampen för ett bättre samhälle.

Faktum är att identitet är en nödvändighet i kampen för ett bättre samhälle.

”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng arbetarrörelsen i sin linda. Och vilket bättre exempel på en identitet med revolutionär potential finns det än så? Från alla dessa spridda daglönare, statare, jordlösa, ofrälse som inte kunde tro sig själva ha gemensamma intressen skapade arbetarrörelsen med sina sånger och traditioner en gemensam identitet: arbetaren. Så om Kyeyune och Linderborg vill få dem att tänka tanken att förena sig världen över igen så är det bara att sätta igång och skapa en rörelse som de faktiskt vill identifiera sig med.