Den egyptiska revolution som började den 25 januari 2011 var kulmen på årtionden av folkligt missnöje med den militärregim som haft makten sedan 1950-talet.
Repression mot politiska dissidenter, säkerhetstjänstens ökända tortyrmetoder, utbredd korruption, avsaknad av yttrandefrihet och alldeles för låga löner för att kunna försörja sig på dem är bara några av anledningarna till att människor tog till gatorna under de där mytomspunna 18 dagarna av massiva protester som ledde till att president Hosni Mubarak till slut lämnade ifrån sig presidentmakten den 11 januari.
Trots de spektakulära scenerna som utspelade sig på Egyptens gator och torg då demonstranter drabbade samman med polis är det viktigt att komma ihåg att det inte var förrän arbetare runt om i landet bestämde sig för att ansluta sig till revolutionen som regimen på allvar hotades.
Trots de spektakulära scenerna som utspelade sig på Egyptens gator och torg då demonstranter drabbade samman med polis är det viktigt att komma ihåg att det inte var förrän arbetare runt om i landet bestämde sig för att ansluta sig till revolutionen som regimen på allvar hotades.
Massiva strejkaktioner förflyttade revolutionen till kärnan av den egyptiska statsapparaten, som paralyserades av att stora delar av ekonomin stannade. De städer som före 2011 hade utgjort arbetarrörelsens centrum fick nu en minst lika viktig roll som demonstrationerna på Tahrirtorget i hjärtat av huvudstaden Kairo, som kom att bli symbolen för revolutionen. I Suez, Mahalla, Alexandria och Kairoförorter som Shubra al-Khaima ockuperade man sina arbetsplatser, avsatte sina chefer och lade ned produktionen. Polisens försök att isolera revolten genom att krossa gatudemonstrationerna med våld misslyckades för att proteströrelsen även kom att manifestera sig inom produktionssfären.
Sedan mitten av 00-talet hade Egypten genomlevt en mängd strejkvågor på en skala landet inte skådat sedan tiden innan general Gamal Abdel Nasser 1952 avsatte den brittiskstödde kungen och omvandlade landet till en republik. Strejkerna var dels ett resultat av att Mubarakregimen intensifierat den våg av privatiseringar som introducerades under 1970-talets nyliberala omstrukturering av landets ekonomi, dels en följd av de ökande olje- och matpriserna. Tillsammans ledde detta till att medel- och arbetarklassernas reallöner kraftigt sänktes, vilket påverkade levnadsstandarden för miljontals egyptier.
Vad som hade börjat som protester mot arbetsköpare – vilka därmed framför allt hade en ekonomisk karaktär – utvecklades allt mer till öppet politiska missnöjesyttringar efter 6 april 2008. Det var nämligen då som en strejk i centrum för Egyptens textilindustri, Mahalla al-Kubra förvandlades till ett upplopp där tv-kameror fångade demonstrerande arbetare när de brände fotografier på president Mubarak. Detta var upprinnelsen till en sammansmältning av ekonomiska och politiska protester som kom att ha en så central funktion i avsättandet av Mubarak.
Men trots att Hosni Mubaraks 30 år långa styre tog slut blev det snart tydligt att hans regim fortfarande lyckades hålla sig intakt. Egyptens militär – som kontrollerar en stor del av ekonomin och historiskt har haft starkt inflytande över politiken – valde att offra presidenten för att kunna bevara sin egen makt inom statens strukturer. I förhållande till arbetarrörelsen gjorde det så kallade högsta militärrådet – som styrde landet från Mubaraks avgång i februari 2011 till inrättandet av civilt styre i juni 2012 – allt det kunde för att fördröja uppfyllandet av de krav som arbetarrörelsen ställt. Man skyllde på att landet befann sig i en exceptionell situation och att till exempel strejkförbudet som gällt innan revolutionen skulle behållas eftersom återkommande produktionsstopp skulle skada ekonomin och ”det nationella intresset”.
Staten behöll praktiskt taget samma hållning under det moderna Egyptens första civila och demokratiskt valda president, tillika medlem i Muslimska brödraskapet, Mohammad Morsi, som tillträdde i juni 2012. Den nya konstitutionen garanterade i teorin rätten att bilda oberoende fackföreningar. Men regeringen försökte samtidigt bevara den traditionella relationen mellan staten och arbetarrörelsen som gick ut på att en enda statskontrollerad fackföreningsfederation (al-Ittihad al-’Am li Niqabat al-’Ummal Misr – förkortad ETUF på engelska) i praktiken kontrollerade fackföreningarna. Trots detta bildades en uppsjö oberoende fackföreningar och fackföreningsfederationer som genuint representerade arbetarnas intressen. Även strejkerna fortsatte att expandera och regimen kunde i praktiken inte göra mycket åt detta.
Även strejkerna fortsatte att expandera och regimen kunde i praktiken inte göra mycket åt detta.
Situationen förändrades dock när Morsis försvarsminister, tillika ÖB och fältmarskalk Abdel Fattah al-Sisi den 3 juli 2013 avsatte presidenten i en militärkupp på vad som då betraktades som ett folkligt mandat. En aldrig tidigare i Egyptens historia skådad mängd människor demonstrerade nämligen till stöd för Morsis avsättande, eftersom man ansåg att han missbrukat sin makt och inte fått fart på ekonomin.
Sisi – som valdes till president i juni 2014 – behöll å ena sidan tidigare presidenters strategi att genom ETUF försöka upprätthålla kontrollen och representationen av arbetarrörelsen. Men å andra sidan minskade toleransen gentemot strejker och andra protester, och lagar instiftades som tillät säkerhetstjänsten att arrestera oppositionella fackföreningsledare. Oberoende fackföreningar smutskastades i media och arbetsköpare vägrade att förhandla med fackföreningar som inte var knutna till ETUF.
Eftersom media och majoriteten av egyptier faktiskt starkt stödde Sisiregimen har presidenten kunnat stifta en mängd anti-demokratiska lagar. Bara under det senaste året har ett strikt strejkförbud införts i offentlig sektor, man har en nolltolerans mot otillåtna demonstrationer, journalister får inte publicera uppgifter som motsäger regeringens uttalanden vad gäller misstänkta terroristbrott, och ”terroristsymboler” – till exempel det gulsvarta tecknet föreställande fyra fingrar som anhängare till det numera terroriststämplade Muslimska Brödraskapet använt sig av – har förbjudits. Arbetarprotester har trots detta de senaste månaderna fått ett uppsving i flera delar av Egypten.
Det är ganska enkelt. En organiserad arbetarrörelse utgör ett direkt hot mot det nyliberala ekonomiska projekt som presidenten är trogen.
Varför vill då Sisi marginalisera arbetarrörelsen? Det är ganska enkelt. En organiserad arbetarrörelse utgör ett direkt hot mot det nyliberala ekonomiska projekt som presidenten är trogen. Privatiseringar, nedskärningar och åtstramningspolitik står i direkt konflikt med arbetarklassens intressen och möts oundvikligen av en reaktion från arbetarrörelsens sida.
Militärregimen ser ut att vilja återskapa 1950- och 60-talens nasseristiska strukturer, där arbetarrörelsen kompromisslöst är underordnad staten och där en stark ledare – sprungen ur den i Egypten starkt romantiserade armén – kan ena nationen. I utbyte mot ekonomiska privilegier i form av bland annat subventioner på basvaror, anställningssäkerhet och sjukvårdsförsäkringar avsade sig arbetarklassen under Nassers styre politiska fri- och rättigheter.
I utbyte mot ekonomiska privilegier i form av bland annat subventioner på basvaror, anställningssäkerhet och sjukvårdsförsäkringar avsade sig arbetarklassen under Nassers styre politiska fri- och rättigheter.
När detta underförstådda avtal brutits i och med liberaliseringen av ekonomin och slopade privilegier till arbetarklassen verkar det som att Egyptens nuvarande regim försöker upprätthålla en form av politisk nasserism – uttryckt i de tilltagande auktoritära åtgärderna från presidentens sida – medan den ekonomiska nasserismen åsidosätts. Med andra ord kan man se Sisis styre som nasserismens högervridna spegelbild.
I det långa loppet innebär detta troligtvis ökade konflikter mellan arbete, stat och kapital. Trots att missnöje med löner, anställningssäkerhet och fackförenings- och strejkrättigheter lett till att arbetarrörelsen vunnit flera dispyter med individuella företagsledningar har arbetarrörelsen hittills inte varit lika framgångsrik med att rikta sina krav mot staten själv. Men i och med att företagsledningarna i ökande utsträckning är direkt lojala med Sisiregimen kan kritiken mot företagen eventuellt även omsättas i kritik mot landets politiska ledning. Det finns här en potential för att utveckla en proteströrelse lik den som växte fram under åren innan 2011.
Så är läget i Egypten fem år efter den historiska episod som kom att bli ihågkommen som 25 januarirevolutionen. Det är omöjligt att säga om den pågående reaktionen från ”den djupa staten” kommer segra eller om nya revolutionära krafter åter kan samlas för att bringa tillbaka hoppet om en demokratisk ordning i Mellanösterns folkrikaste land.
