Klädproduktionens profitörer

Ledare
Foto: Daniella Backlund/TT
En klädfabrik i textildistriktet Noida utanför Dehli, som bland andra tillverkar kläder åt H&M. "Den fackliga solidariteten måste bli global", skriver Toivo Jokkala.
Foto: Daniella Backlund/TT

Nyligen har arbetsförhållandena inom den indiska textilindustrin åter uppmärksammats i svensk press. Svenska Dagbladet har i en serie artiklar skildrat villkoren för några av de cirka 45 miljoner människor i Indien som försörjer sig på att framställa billiga kläder, främst till människor i västvärlden.

Fokus har legat på fabriker knutna till den svenska kedjan H&M, som ofta slår sig för bröstet med att ta sitt globala sociala ansvar. Den verklighet som beskrivs i artiklarna är vämjelig, även för någon med kännedom om maktförhållandena inom klädindustrin.

Arbete som leder till kraftlöshet och ibland medvetslöshet. Obefintliga toalett- och dryckespauser. Chefer som i fabrikens högtalarsystem skriker ut namnen på de som anses prestera under produktionstakten. Arbetare som inte haft en ledig dag på tre månader. Löner som nätt och jämt går att leva på. En facklig organiseringsgrad på i snitt 11 procent, och på vissa orter så låg som 1 procent.

H&M å sin sida understryker att man tar sitt ansvar – som vanligt tar det bara lite tid, men allt pekar åt rätt håll. En tjänsteman på företagets hållbarhetsavdelning förklarar för Svenska Dagbladet att H&M varje år gör intervjuer med arbetare, där de bland annat får frågan om de vet vad en fackförening är.

I länderna i Asien har mellan 80 och 90 procent inte en aning om det, varför H&M tagit fram utbildningsfilmer. ”Vi behöver skapa moderna industriella relationer. Egentligen finns det ingen konflikt. Alla strävar mot samma mål”, säger H&M:s relationsansvarige för Sydasien till Svenska Dagbladet.

Uttalandet står i bjärt kontrast till verkligheten i indiska fabriker, även sådana som räknas till H&M:s strategiska leverantörer, där fackliga möten på arbetsplatsen i vissa fall är förbjudna och där det förekommit att anställda av ledningen tvingats be om ursäkt för att de deltagit i fackliga stridsåtgärder.

Arbetsköparna lokalt förefaller helt enkelt väl medvetna om det strukturella sambandet mellan obefintlig facklig verksamhet och låga priser på arbetskraften och de varor som framställs – det senare är det ovedersägliga incitamentet till att motverka arbetarnas organisering. De vet att vi inte alla strävar mot samma mål, till skillnad mot vad de västerländska konsumenterna av bland annat H&M:s varor intalas att tro.

Det finns säkert ett genuint engagemang för bättre villkor hos flera av de personer som är anställda för att syssla med hållbarhetsfrågor åt H&M och liknande företag. Det förändrar inte på minsta sätt det grundläggande förhållandet: H&M och deras likar i textilbranschen tjänar ekonomiskt på exploateringen, även om de understundom också anser att en viss imageförhöjande fasadputs är värd pengarna.

Men vi måste också rikta frågan till oss själva: Hur ser vårt engagemang för en annan maktordning ut? Att företagens egna etiska produktmärkningar och liknande certifieringssystem inte är tillräckliga är tydligt – det krävs aktiv organisering hos de utnyttjade arbetarna för att nå en förändring. Vårt huvudsakliga bidrag till denna fackliga organisering kan då inte vara att sätta vår tilltro till konfektionsjättarnas egna informationskampanjer.

Den fackliga solidariteten måste bli global, och den kan inte ta omvägen via de företag som i slutändan tjänar pen­gar på att utnyttja den fattiga världens arbetare.