Ena halvan av min familj är peruaner. Min sons favoritleksak under festerna i det latinamerikanska föreningshuset är Andernas regnbågsflagga whipalan.
Nu senast var det 40-årsfest där en brokig skara människor hade samlats för att äta och dricka gott. Efter snapsvisorna ville min sambos moster sjunga en sång på quechua för födelsedagsgrisen. Det förklarades lite slarvigt att sången skulle framföras på ”inka-språket” när en av festdeltagarna lyste upp och snabbt frågade:
– Men då är du indian? Fan vad häftigt.
För att göra en sak klar. Ordet ”indian” är för Latinamerikas ursprungsbefolkning vad n-ordet är för afrikaner. Så det förblir lite av en gåta att till och med folk inom vänstern fortsätter att använda ”indian” i sin vokabulär.
Onekligen ligger det fortfarande någon form av positiv laddning i ordet – i den här delen av världen.
Genom historien har antagandet att den amerikanska ursprungsbefolkningen levt i ett evigt, historielöst tillstånd reproducerats genom akademiskt arbete och vidare till journalistiska reportage, populärkultur, miljökampanjer och skolböcker, och tryckts på kläder.
Berättelserna har återskapats av såväl de som hatade ”indianen” som av de som avgudade henne. Hatarna ser ”indianen” som ett hopplöst fall, en grym ociviliserad barbar.
Spegelbilden är dyrkaren och dennes drömska bild av den ädla vilden, nomaden, den naturligt rena indianen som jagar bisonoxar över enorma stäppmarker i Nordamerika.
Men vid Columbus ankomst levde en övervägande majoritet av Amerikas ursprungsbefolkning söder om den nuvarande USA-mexikanska gränsen. De var inte nomader utan levde i några av världens då största och mest välmående städer.
I båda fallen saknar de så kallade indianerna kontrollen över sin egen historia. De är inte aktörer för att skapa sin egen framtid, utan passiva mottagare av vad än för katastrof som kommer i deras väg. De blir offer utan handlingsförmåga.
Ett folk utan förändring – och eftersom historien är i konstant förändring får vi ett folk utan historia.
Men skulle vi ta oss tid att faktiskt prata med representanter för ursprungsrörelsen i Anderna, Centralamerika eller kanske Mexiko skulle en annan bild sakta börja framträda.
För trots massiva utrotningskampanjer, sjukdomar och exploatering lever fortfarande ursprungsbefolkningen i majoritet i länder som Peru, Bolivia och Guatemala. Det beror inte på att kolonisatörerna var vänliga nog att sluta med sin utrotning utan för att motståndet helt enkelt blev för starkt.
