Jag har varit i Berlin i några dagar. En av mina favoritsysselsättningar när jag vistas i den tyska huvudstaden är att besöka utställningar som dokumenterar livet i det forna DDR, det vill säga den stat som existerade i den tidigare sovjetiska ockupationszonen från 1949 till den tyska återföreningen 1990. Delvis handlar detta förstås om ostalgi (den vedertagna termen för nostalgi över det svunna Östeuropa bortom järnridån, om man nu kan vara nostalgisk över ett totalitärt samhälle som man aldrig levt i) samt en fascination för statskommunismkitsch och senstalinistiskt symbolspråk. Men inte enbart.
När de tyska DDR-utställningarna är som bäst – som till exempel i DDR-museet på Karl-Liebknecht-Straße innan detta utvidgades och fick en mer splittrad profil – präglas de av en dövande vardaglighet. Det är 1960-talschica modekataloger, nakenbad vid fackföreningens semesteranläggning och lägenhetsliv i Plattenbauten (den östtyska motsvarigheten till miljonprogramshusen). Det är lekplatser och tv-kvällar, daghemsprojektering och dagligvaruinköp. Det är helt enkelt väldigt välbekant, samtidigt som det är exotiskt, och mitt uppe i allt har man vetskapen om DDR-säkerhetstjänsten Stasis unikt omfattande övervakning av de egna medborgarnas vardagsliv i bakhuvudet. Man går därifrån med en känsla av skärpt blick, av att indirekt ha fått hjälp att få syn på repressiva tendenser även i det samhällssystem som man själv lever i.
Intressant nog verkar det finnas konjunkturvågor även bland DDR-utställningarna. Det är som om utställningarna slits mellan att å ena sidan önska gestalta den ovan nämnda vardagligheten och å andra sidan tvångsmässigt vilja avskräcka betraktaren från det hen ser. Vilken av drifterna som får överhanden verkar styras av självförtroendet hos det omgivande samhället. Därför har jag myntat uttrycket ”Visa mig dina DDR-utställningar och jag ska säga vilket samhälle du lever i”.
För tillfället tycks det omgivande samhället vackla i tilltron till sin egen förmåga att ingjuta en känsla hos medborgarna av att de lever i den bästa av världar. Därför får man ta det säkra före det osäkra och tala om det för dem. ”Don’t try to build a Stalinist dictatorship at home” är det (inte så) underförstådda budskapet i den nya delen av DDR-museet, samt hos den ett och ett halvt år gamla permanenta utställningen Alltag in der DDR på Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg, där man varnar för den realsocialistiska totalitarismens fasor.
Paradoxalt nog blir det samtida Tyskland aldrig så likt DDR i sitt tilltal som när det ska berätta för medborgarna varför det var dåligt i DDR.
