”De gjorde inte annat än slut.” Så börjar det, när Rönnog Martinsson och Isak Mårten Mårtensson i Västerbottens inland för hundra år sedan blir ihop, i Sara Lidmans roman Lifsens rot. 

I timmar sitter de och talar om ”att det alltså icke kunde bliva dem”. Men mening för mening undermineras slutgörandet:

”Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar inte gällde
            framför allt gällde inga ord
            varken de uttalade eller de underförstådda”

De är bortom tiden och språket. Än vet de inte vad som faktiskt kommer att gälla, men: ”får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa, så får det räcka – så har man ändå varit halvvägs opp i himmeln”.

Sara Lidmans Jernbaneepos, där Lifsens rot är del sex av sju, är det bästa jag läst. Alltså de bäst nedskrivna orden. Och scenen där Rönnog och Isak Mårten gör slut, eller blir ihop, är min favoritbild av den lyckliga sorg eller sorgliga lycka som är livet i sin upphöjdaste form. (Jag skriver därmed den här texten ur ett strikt hyllningsperspektiv.) 

Alltså: Jernbanan är ett dundrande myller av liv – liv som kan vara ”underbart och övernog” eller bestå av ”il av gråhet”. Det är misär och fattigdom, glädje och förundran, kamp, rättvisepatos, galna skrönor, humor, samhällskritik, ursinnig kärlek, mänsklig futtighet och storslagenhet, vrede, skuld, längtan, norrländsk inlandshistoria. Järnväg.

Och framför allt: ett magiskt språk. Som inte är någon formsak, kanske man kan säga, utan själva grundförutsättningen för berättandet. Ett vindlande konstverk av röster, dialektmarkörer, bibliska allusioner, byråkratsvenska, talspråk, poesi, osviklig rytm. Jag får ofta svindel av djupen bakom en oavslutad mening eller ett oväntat frågetecken (eller av juupen, för att Sara Lidman-säga det lite bättre). 

Jernbanan är vad litteraturteoretikern Michail Bachtin antagligen hade sett som en idealt dialogisk text, där olika röster, perspektiv och ideologier bryts mot varandra, och skapar en helhet om själva alltet, ungefär.

Litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman har också sett en ”kärleksfull blick” hos Sara Lidman som hon kopplat till Bachtins etiska hållning att ”endast kärleken kan vara estetisk produktiv” – en roman måste ha ett innerligt seende för att kunna uttrycka det mänskliga varat i hela sin vidd. Bränström Öhman beskriver sin läsupplevelse av Jernbanan som att bli ”’jernbanad’; motståndslöst indragen och fast” av den kärleksfulla blicken som ”’erotiserar’ tillvaron och synliggör ett sinnlighetens magnetfält kring snart nog varje människa, plats och ting – och inkluderar läsaren i sin synkrets”. 

Efter boken om Sara Lidmans kärleksfulla blick har Annelie Bränström Öhman nu sammanställt Sara Lidmans författardagböcker från hembyn Missenträsk 1975–1985 – den period då de första fem delarna av Jernbanan kom till. Sammanställningen kom ut i höstas under titeln Stilens munterhet. 

Bränström Öhman har försett dagböckerna med förord, efterord och inledningar till varje årtal som sammanfattar de viktigaste händelserna. Hon har också skrivit fotnoter som kopplar vissa passager i dagböckerna till de litterära verken, vilket förhöjer läsupplevelsen.

I förordet beskriver Bränström Öhman vackert hur hon insåg en del av dagböckernas storhet. Hon sitter i arkivet med de maskinskrivna manuskriptförlagorna till Lifsens rot, och upptäcker att en ”skuggtext” till romanen inte kan ”hindras att då och då bryta igenom berättelsens yta”. Mitt i romanmanuskriptet finns dagboksliknande anteckningar om till exempel en dröm om idolen Selma Lagerlöf, som tyds och blir till ett estetiskt genombrott:

”en text måste vara lättsinnig på ytan, ha den stilen som ser munter lättköpt ut? medan allvaret är dolt – ngt att upptäcka
vad kännetecknar dem de stora: stilens munterhet!
Varför har jag så svårt för Peter Weiss? Hans stil är inte munter”

Direkt efter drömtydningen fortsätter romantexten – om förälskelsen mellan Rönnog och Isak Mårten – som ett prövande av den nya tanken om stilens munterhet:

”        att Mårtensons-huset var roligt    det porlade och skrattade i alla vrår medan Rönnog kom från vredens hus, de torra sarkasmerna
jo men här är ngt?”

Och sedan ett stort handskrivet ”Ja” inringat av en sorts helikopter som flyger upp i marginalen. Här dokumenterar författaren alltså sin arbetsmetod, hur hon går från idé till skrivande praktik. Och denna skuggtext av små vardagliga ”störningar” i romanmanuskriptet visar sig vara ännu tydligare i författarens faktiska dagböcker, fast omvänt: 

”Nu var det romanen som gled som en fiskskugga under en lätt krusad vattenyta; en ständig rörelse av fjärmande och närmande”, skriver Bränström Öhman.

I  dagböckerna varvas vardagsanteckningar om livet i byn, vädret, huset och utsikten genom fönstret från skrivplatsen med skarpa betraktelser om litterärt och politiskt skrivande och romanen som genre och kunskapsform. Det finns alltså mycket att hämta om skrivprocessen, om hur världens bästa romaner växte fram, så att säga. Men dagböckerna blir också en del av författarens konstverk, den verkshöga dialogen om alltet. De tillför ytterligare perspektiv och brytningar till romanerna, och är klart litterära.

När jag läser det ganska långa förordet är jag intresserad och uppskattar verkligen texten, men är ändå otålig. Så blir det alltid när jag läser om Sara Lidman: Jag längtar in till hennes egen text. Det är ju där allt står, utan att egentligen behöva förklaras. De litteraturvetenskapliga tolkningarna bekräftar det man redan har känt rakt in i kroppen, på något sätt. Denna direkthet är förstås en del av den litterära storheten.

Så när jag är framme vid själva dagböckerna slappnar jag av och läser långsamt. Stannar upp och njuter. Ja, det är magiskt som vanligt (men på ett delvis annat sätt, inte lika genomtänkt konstruerat förstås, även om stilen känns mycket medveten).

Precis som i romanerna finns en oortodox interpunktion, som Bränström Öhman förtjänstfullt har bevarat i transkriberingen. Stora mellanrum och utelämnade punkter, kommatecken och versaler ger syre åt texten, och plats för betydelsebärande tystnader. Rytmen, ordlekarna, humorn och röstblandningen känns också igen från romanerna (liksom från debattböcker och politiska artiklar, för övrigt). Och den kärleksfulla blicken är där: innerliga platsbeskrivningar och personporträtt som visserligen kan vara stränga och skoningslösa, men som då brukar sluta med en självförebråelse. ”Men mest var det detta: att bara ses” ger en bild av bygemenskapen. En gemenskap som dock också ofta irriterar och stör: ”Karle […] kommer och stannar 5 timmar och berättar om sitt olyckliga äktenskap som han talat om i 25 år. – Jag är försenad med korrekturet”.

De många anekdoterna och skrönorna från byn är stoff till romanerna, liksom det ambitiösa grävandet i arkiven bland till exempel konkurshandlingar och reverser från byns tidigare invånare (särskilt Sara Lidmans morfar som romanfiguren Didrik är inspirerad av). Gränslandet mellan verklighetsbeskrivning och skönlitteratur blir också synligt när författaren återger en berättelse från sin pappa som någonstans går över i hennes eget fabulerande och avslutas med parentesen: ”(Allt detta har jag lagt till)”.

Ett underhållande inslag är de vitala sågningarna av berömda manliga konstnärer. Om August Strindbergs En dåres försvarstal, till exempel: ”Vilka usla passioner! Vad kvinnor dock fått utstå i denna kultur!” och om Ingmar Bergmans Tystnaden: ”Det är ofattbart hur en sådan här moralistisk moralpalt kan ha varit så berömd. Det är ju rena dyngan. Pretentiöst pekoral.”

Mycket är dock sorg, skuld och tankar om döden. Sara Lidman kommer inte heller undan svår skrivångest, och hon tvivlar ofta på sin förmåga. Men hon beskriver också jublande tillstånd när allt flyter och hon får texten att ”krylla” och karaktärerna att börja ”leva och fläta sig in i varandra”. I en intervju med Madeleine Grive som Bränström Öhman citerar säger hon:

”Nån sällan gång kan man se, när man läser om texten, att man icke har skrivit den själv! Den är liksom skriven ifrån snön, det är som att byn mumlar, dånar eller påstår, det finns ett sånt där rop över isvidderna…”

I sådana stunder av fart och lätthet kan hon se skrivandet som en kroppsburen kunskap. 

Ett annat tema i dagböckerna är världssamvetet. Växelvis med romanerna skriver Sara Lidman mängder av debattartiklar och talar i olika politiska sammanhang. Hon är tongivande i samtidsdebatten, men har ständiga skuldkänslor för att hon aldrig skriver boken om Vietnamkriget. Språkidealistiskt kan hon utbrista: ”Och vore man en fullkomlig skrivare, så skulle man hitta formuleringar så avgörande att kriget skulle upphöra på stubinen!” Men i ett kritiskt ögonblick inser hon:

”Att min stora bok om Vietnam aldrig kommer att bli.
Att det enda riktigt stora uppdrag jag haft i mitt liv icke blir fullföljt.
Det är förfärligt
Min lättja och svaghet och dock – jag har ett Vietnam 
i Västerbotten också”

Så därför: ”Gode Gud låt mig leva och skriva nåt bra om denna by”

Detta tillåter ju verkligen Gud, och Sara Lidman hinner ända fram till berättelsen om Rönnog i Lifsens rot och Oskuldens minut – de delar av Jernbanan som kom ut efter ett glapp på tio år.

Rönnog är för det mesta inte alls ”halvvägs opp i himmeln” som i slutgörandet/ihopblivandet med Isak Mårten. I stället förnimmer hon ideligen HOTET som ett svidande dån mot vänster öra, ett konkret barndomshot från den örfilande fadern som övergått i en existentiell ångest. ”En blick ut i rummet och luften kommer emot mig som taggar. Jag andas taggar tills hela mitt inre är ett törnesnår.”

Samtidigt är Rönnog passionerad och stark. Hon är den nya tidens självständiga kvinna när hon gör yrkeskarriär som mejerska, men stängs sedan in i äktenskapet och makens familj där hon förblir en främling. Hennes passion och styrka kanaliseras i en svårberäknelig vrede mot omgivningen. ”En naturkatastrof är hon. Nödtorftigt överdragen med människohud.” 

En föregångare till denna underbara karakteristik finns redan i dagboken 1982, där Sara Lidman beskriver sin mamma som en ”vilddjurskraft, en orkan instängd i en kvinnokropp”. Mamman är inspirationen till Rönnog, och en källa till många tankar och motstridiga känslor i dagböckerna. 

”om inte jag förstår mamma
vem ska då?”

Att följa detta utforskande är kanske bland det mest spännande i dagböckerna, eftersom Rönnog är en så oerhört fascinerande romankaraktär. Men det fina är att porträttet av Sara Lidmans mamma inte blir en biografisk ”förklaring” till romanernas Rönnog. I stället är det ytterligare ett perspektiv, en gåtfull och vacker skildring i sin egen rätt.

”Ibland förstår jag mamma – att jag skulle ha blivit som hon om jag hade haft hennes liv! Att jag hållit mig mager/svag    barnlös och ensam

för att slippa plåga en omgivning som hon
men jag har inte betalat livets pris som hon gjorde    Aldrig
det finns en vrede som handlar om att äta upp medmänniskor antingen av kärlek eller”

Eller. Det finns alltid något bortom orden.

Läs helt enkelt Sara Lidman – om Rönnog, mamma, byn, politiken, alltet – och känn juupen.