Marie Darrieussecq debuterade 1996 med den surrealistiskt mardrömslika men samtidigt dråpliga romanen Suggestioner, en berättelse om en kvinna som gradvis förvandlas till en sugga eftersom det är ungefär som en sådan hon behandlas. Hennes senare författarskap är betydligt mer realistiskt och även om jag kan sakna den groteska feministiska satiren från Suggestioner så är det en mogen och teknisk skicklig författare som förmår fånga läsaren med små medel och en förhållandevis stram berättarstil. Man måste älska männen mycket (som är ett citat från Marguerite Duras som handlar om att man måste älska männen mycket för att stå ut med dem) är en fristående fortsättning på Flickan i Clèves från 2013. I denna följer Darrieussecq tonårsflickan Solange mycket nära men med en blick som samtidigt är distanserad. Boken handlar till stor del om sexuellt uppvaknande, och dess sätt att skildra en ung flicka som ett sexuellt subjekt med lust och agens är fortfarande relativt i ovanligt i litteraturen.
Flickan i Clèves och Man måste älska männen mycket bildar dock tillsammans inte några konventionella utvecklingsromaner. I den senare har det gått 20 år och Solange har blivit filmstjärna i Hollywood med motspelare som Matt Damon, men hur resan från Clèves till Hollywood gick till får vi inte veta. Det framgår att det finns en son som Solange födde i tonåren och sedan lämnade hos sina föräldrar (graviditeten antyds i slutet av Flickan i Clèves) men inte heller det motivet följer gängse konventioner. I stället skildrar Darrieussecq något så ovanligt som en kvinna som uppenbarligen skiter lika mycket i sitt barn som oräkneliga manliga romangestalteter gör utan att straffas för detta på sedvanligt sätt, antingen genom yttre händelser eller av det egna samvetet. Det oerhörda i att en fransk tonårsmamma ur undre medelklassen nu gör storfilmer i Hollywood frammanas subtilt av författaren i vardagliga, fragmentariska, tillbakablickar från barndomens provinsiella Frankrike. Den Solange Darrieussecq presenterar i Man måste älska männen mycket är cirka 35 år. Hon är alltså relativt gammal enligt den måttstock Hollywood tillämpar på kvinnor. Att skriva om blaserade, småknarkande filmstjärnor i Hollywood utan att det blir löjligt är svårt, men Darrieussecq klarar det med äran i behåll.
Solanges tristess bryts dock av förälskelsen i Kouhouesso, en skådespelare med filmskaparambitioner. Romanens centrala motiv är de komplicerade maktrelationerna mellan Solange och Kouhouesso. Denna är på många sätt en typisk manlig skådespelare med ett inte så litet ego, men samtidigt är han en svart man med rötterna i Kamerun som upplever effekterna av rasifiering och rasism. Solange i sin tur har mitt i sin häftiga förälskelse svårt att se att hon tenderar att exotifiera den älskade och att hon själv har privilegier i egenskap av vit. Hon tycker att franskan förenar dem, immigranter som de båda är i USA, men har svårt att ta emot berättelser om Belgiens och Frankrikes brutala koloniseringar.
Allt ställs på sin spets när Kouhouesso vill filmatisera romanen Heart of Darkness, denna en av den västerländska litteraturens mest oförsonliga anklagelseakter mot koloniseringens grymheter som samtidigt reducerar alla afrikanska länder och dess folk till en essentiellt annorlunda, mystisk och hotfull ”mörk kontinent”. Solange blir i det närmaste besatt på tanken att få rollen som den Tillkommande, Kurtz trolovade, en karaktär som i boken bara fysiskt är med i en enda scen på slutet men som med sin bleka och närmast genomskinliga närvaro representerar ett slags ideal för vit, europeisk kvinnlighet. För Solange är rollen som den Tillkommande både ett sätt att komma närmare Kouhouesso och att lyfta sin karriär.
Trots att Man måste älska männen mycket utspelar sig i en glamorös jet set-miljö, utmärker den sig av samma vardagsnära lågmäldhet som skiljde Flickan i Clèves så mycket från Darrieussecqs tidiga författarskap. Med ett slags distanserat vemod dissekerar hon Solanges kärlek till den tämligen ointresserade och fjärran Kouhouesso, på ett sätt som för tankarna till Lena Anderssons Ester Nilsson och Hugo Rask.
Men tröttsamt nog börjar själva narrativet i allt högre grad reproducera den koloniala blick (som också är Solanges) när filmteamet väl befinner sig på plats i Kamerun. En slutsats som kan dras av detta är att västerländska författare, över 100 år efter Joseph Conrads Heart of Darkness, fortfarande har svårt att skildra afrikanska länder och människor som något annat än evigt exotifierad rekvisita i de vita karaktärernas dramer.
