Ett och ett halvt år tog det för polis och åklagare att finna misstänkta för misshandeln av en man på gågatan i Uppsala i augusti 2013 i samband med att Svenska Motståndsrörelsen, SMR, delade ut flygblad.
Däremellan hann de lägga ned förundersökningen för att återuppta den först när Arbetaren och Upsala Nya Tidning belyst fallet.
Den 7 maj inleds rättegången mot tre av de nazister som deltog i misshandeln. Anders Henriksson, den misshandlade mannen, känner stor lättnad över att några av gärningsmännen nu ställs till svars.
– Det känns jättebra, det är tråkigt att det har tagit så lång tid bara. Det är klart att det påverkar ens liv negativt när man har något sådant här som ligger i bakgrunden hela tiden, sade han till Arbetaren i januari när beskedet om ett stundande åtal kom.
Heléne Lööw är docent i historia och har forskat särskilt kring nazistiska och fascistiska grupperingar. Hon menar att polisens långsamma arbete med att utreda SMR:s brott, och att förundersökningar ofta läggs ned, riskerar att stärka gruppens självförtroende.
– Att de kommer undan gång på gång bidrar givetvis till att de fortsätter med sin taktik, att söka konfrontation och markera territoriell makt, säger hon till Arbetaren.
– De dokumenterar alltid sina aktioner och vill ge en bild av att det är de som blir provocerade och attackerade, att de bara agerar i någon sorts självförsvar. Att de ”tillrättavisar”, som de ofta kallar det. På så vis skapas bilden av kampen och av aktivisten som ständigt är beredd på strid.
Hur stort hot skulle du säga att SMR är?
– De är givetvis ett hot om de lyckas etablera sig ordentligt lokalt och bli en maktfaktor där genom att hela tiden markera sin närvaro. För det behöver de egentligen inte använda särskilt mycket våld utan bara blåsa upp sig lite.
Enligt Heléne Lööw finns det flera orsaker till att polisen har så svårt att agera mot nazisternas våld och utreda brotten.
– De här grupperna befinner sig gärna på mindre orter när de gör sina flashmobs, kommer dit med sina fanor och flygblad, och det tar ofta lång tid för polisen att ta sig dit. Och de poliser som kommer dit kommer utifrån utan kännedom om lokalsamhället, sådan kunskap har försvunnit till stor del i dag eftersom det helt enkelt inte finns poliser överallt, säger hon.
– Ofta har heller inte poliser på fältet en susning om vad det här är för grupper. Det finns mycket lite i deras utbildning om olika grupperingar och de konfrontationer och konfliktytor som kan äga rum i lokalsamhället.
När jag vid upprepade tillfällen ställt frågor till polisen om varför de inte snabbare kan identifiera personer i SMR, som ju är en relativt liten grupp med 30-talet aktiva, har jag fått svaret att man inte jobbar med grupperingar…
– Nej, det stämmer, det gör de inte heller. Man jobbar endast med enskilda händelser, det är så att säga händelsebaserat hela tiden. Det hänger också samman med vilka prioriteringar samhället i stort gör, vilket gör att fokuset skiftar. Nu har man under lång tid jobbat med så kallade mängdbrott för att sedan gå över till ungdomsbrott och narkotikabekämpning.
– Det är inte som på 1990-talet när man tittade mer på miljöer när man utredde brott. Det finns många problem med det här. Vi tror hela tiden att polisen borde ha koll på det ena och det andra, men så är det inte.
Heléne Lööw ser en stor fara i om man inte förmår att sätta ihop mönstret av upprepade högerradikala aktioner och våldsbrott. Hon menar att det kan leda till att man får eskalerande våldsspiraler och allt grövre våld.
– Vi ser till exempel samma processer i dag när EU-migranter attackeras, som på 1980-talet när förläggningar började brinna.
Men att utredningar av misshandelsfall så frekvent läggs ned tror hon inte är unikt för SMR. Åtskilliga ärenden går samma öde till mötes.
– Vi måste fråga oss varför, och vad det på sikt gör med tilliten i samhället över lag. Det kan skapa en känsla bland medborgarna av att ”det är inte någon mening att ringa polisen, jag skaffar mig ett baseballträ i stället” och då närmar vi oss en riktigt otäck utveckling med medborgargarden, säger Heléne Lööw.
Arbetaren har sökt Mats Löfving som är chef för nyinrättade Nationella operativa avdelningen, NOA, tidigare Rikskriminalpolisen, för en kommentar om varför polisen har så svårt att förhindra högerradikalt gatuvåld och hatbrott och att finna misstänkta.
Hans pressekreterare Jessica Krasser Fremnell låter dock meddela att han inte är tillgänglig för intervju. Men hon svarar skriftligt att polisen har för avsikt att bli bättre på att hantera och öka kunskapen om den här typen av brott.
”Just nu pågår ett arbete med att konkretisera hur det ska se ut så att arbetet blir mer enhetligt över hela landet”, skriver hon.
För den 55-årige man i Åkersberga som misshandlades för snart tre veckor sedan, vid en aktion där två av de åtalade nazisterna i Uppsalafallet deltog, är osäkerheten ännu stor – ingen av nazisterna har ens tagits in på förhör.
