Yvonne Hirdmans Medan jag var ung är en bok som en önskar bort sista kapitlet från. Sista kapitlet, där även denna oerhört skärpta, intellektuella och humoristiska skildring slutar med en klagovisa över ”dagens” ”postmoderna” ”queerfeminism” som tar bort fokus feminismens ”kärnfrågor” (det vill säga om en utgår från att den feminismen finns till för är en vit, heterosexuell ciskvinna). När jag slår igen boken är jag sålunda besviken över att föreställningen om en olöslig motsättning mellan 1970-talets radikalfeminism och senare årtiondens intersektionella feminism tycks bekräftas.
För Yvonne Hirdman är på många sätt en typisk feminist av 60- och 70-talen och det vet hon om, vilket titeln lekfullt avspeglar. ”Medan jag var ung” antyder ett fokus på de yttre händelser som äger rum medan Hirdman var ung, samtidigt som formuleringen kan tolkas som att de är sekundära och att det centrala är huvudpersonens liv. Detta understryks av den retsamma undertiteln Egohistoria från 1900-talet.
Med denna titel fångar Hirdman essensen av hur 70-talet och dess litteratur uppfattas idag: som politisk både i sitt förhållningssätt till omvärlden och till det privata, som nu skulle göras just politiskt.
Hennes ego-historia börjar 1943 i en lägenhet i Stockholm där hon växer upp med föräldrar och två syskon. Den mest fascinerande gestalten i familjen är den tyska mamman, född adlig och tvungen att fly från Hitlertyskland på grund av sitt kommunistiska engagemang. Om henne handlar Hirdmans August-belönade bok Den Röda Grevinnan. Som liten vet Yvonne att hennes mamma – yrkesarbetande, klädd i tjusiga kläder trots relativ fattigdom och alltid med en cigarett i handen – inte är som ”de andra mammorna”. Och som vuxen reflekterar Hirdman över hur 50-talet med sitt hemmafruvurmande förvandlade även hennes mamma till en hemmamamma. Så är det boken igenom. Hirdman berättar om sitt liv samtidigt som hon reflekterar över tidens politiska tendenser. Ibland stannar hon för historiska genomgångar som nästan skulle kunna publiceras som kortare essäer, men det lediga språket gör att de teoretiska resonemangen på ett naturligt sätt tar plats i den självbiografiska historien. Med humor och skarp iakttagelseförmåga berättar Hirdman om hur hon växer upp, blir med barn blott 20 år gammal och ett par år senare ensamstående tvåbarnsförälder men ändå mot alla odds gör en akademisk karriär. Medan jag var ung är på många sätt en klassisk berättelse om en underdog, eller underhund som Hirdman kallar det.
Boken är skriven på ett sätt som skapar en känsla av att Hirdman sitter framför en och berättar om sitt liv över ett glas vin. Hon reflekterar över minnet och funderar över varför hon inte minns vissa saker. Hon letar i sina dagböcker. Hon börjar berätta om händelser eller personer för att sedan ”ångra sig” och bestämma att detta ska hon komma till längre fram. Språket är charmigt yvigt och tempot är högt. Hennes observationer från den mansdominerade akademiska världen och patriarkatet i allmänhet är på samma gång torrt ironiska och rasande. Under Hirdmans akademiska karriär gör feminismen sitt inträde på såväl den politiska som akademiska arenan, ofta motarbetad och bespottad eller bara nonchalerad och förlöjligad. Och Yvonne Hirdman blir en av nyckelpersonerna. Hon strider för att få pengar till forskning om kvinnors villkor. Hon skriver statliga utredningar. Hon tar strid mot gubbväldet vid Sveriges lärosäten och blir till sist professor, först i kvinnohistoria och sedan genusvetenskap. När en läser hennes självbiografi är det svårt att inte känna enorm respekt för hennes politiska och intellektuella arbete.
Det är därför det är så ledsamt att läsa om hennes totala ovilja att förstå den intersektionella analys som kommit in i feminismen efter 70-talet. För Hirdman, liksom för en stor del av 70-talets svenska feminism är ”kvinna” synonymt med en vit, heterosexuell ciskvinna. Postmoderna idéer, dit Hirdman räknar Judith Butlers teori om att kön inte är någon stabil kategori där det socialt konstruerade genuset klistras på, avfärdas på ett närmast raljant sätt.
Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Hirdman själv var med och introducerade just begreppsapparaten kön(medfött)–genus(socialt konstruerat) i Sverige, men det slentrianmässiga avfärdandet känns inte värdigt någon med Hirdmans intellektuella skärpa. Som inlägg i den feministiska debatten lämnar Medan jag var ung med andra ord en ganska bitter eftersmak, men som självbiografi betraktad är Hirdmans bok ett välskrivet, språkligt spänstigt och medryckande verk.
