Stjärnor på turistort

Reseledaren från Ving knäpper på bussens mikrofon och förklarar att vi ska till Playa del Ingles och Maspalomas på den södra sidan av Gran Canaria där våra hotell ligger. Merparten av passagerarna är pensionärer och en vithårig tant bakom oss frågar sin man om han tror det finns ”riktigt kaffe” på hotellet.

Temperaturen ligger på runt 25 grader och solen gassar från en klarblå himmel. Det sönderbrända landskapet längs med motorvägen, som mest består av sand, klippor, någon enstaka kaktus och vindpinad buske, vittnar om att vi inte befinner oss långt från Västafrika och Sahara. Då Calimavindarna ligger på från Sahara kan temperaturen stiga till 40–50 grader och luften bli full av små sandpartiklar. 

Benny Ljungstedt flyttade hit för kärleken 2009 och jobbar i dag som Michael Jackson-imitatör på turistkrogarna i Playa del Ingles och Puerto Rico. Han säger att det finns många olika tribute-artister på Gran Canaria och att det finns en till ”Michael Jackson” i Playa del Ingles. 

– Men han sjunger inte själv, utan läppsynkar och fokuserar på dansen. Jag kör sången, dansen och klädbytena. Det är en väldigt tuff och fysisk show jag kör, säger Benny Ljungstedt, över ett glas cava och en cigg, på balkongen till sin och fästmannens lägenhet.

Han är utbildad på svenska balettskolan i Stockholm, där han inriktade sig på modern dans. Målet då var att bli bakgrundsdansare till någon större popartist, men Benny Ljungstedt var missnöjd med utbildningen. Han upplevde den som allt för stel, pretentiös och auktoritär. 

– På det sättet är ju showjobben här raka motsatsen. Det är glättigt och handlar enbart om att göra folk glada. Det passar mig bättre, säger Benny Ljungstedt och skrattar.

Direkt efter balettskolan fick han tips att söka ett showjobb på turistorten Hurghada, i Egypten. 

– Jag sökte mest på kul, men fick jobbet. Sedan rullade det bara på och jag säsongsarbetade på olika turistorter ända tills jag flyttade hit. 2007 träffade han sin man Greg första gången, då han var på Gran Canaria och jobbade.

– Det var bara ett one night stand då, men jag kunde inte sluta tänka på honom. När jag kom tillbaka 2009 sökte jag upp honom och det visade sig att han hade tänkt på mig med, säger Benny Ljungstedt och ler med hela ansiktet.

Michael Jackson-showen har Benny Ljungstedt kört i tre år, dessförinnan var det 80-talsshower, Queen-shower, musikalshower baserade på West Side Story, Rent och Chess, med mera. Benny Ljungstedt är egentligen inget stort Michael Jackson-fan, även om han har respekt för honom. 

– Nä, min favorit är ju Madonna. Ha ha ha. Det började med att jag fick höra att jag var lite lik honom och att min sångröst påminde om hans. Jag tänkte att varför inte, jag kan ju prova. Det är en rolig utmaning och jag känner att jag ständigt kan utvecklas med numret.

Det var kärleken till Greg som fick Benny Ljungstedt att flytta till Gran Canaria, men han trivs bra med den spanska mentaliteten och är nöjd med sitt jobb.

– Jag har alltid tyckt att det är väldigt roligt att uppträda inför folk. Det ger mig en sådan kick och är nästan som en drog med publikens jubel. Sedan gillar jag den spanska manjanamentaliteten. Hemma i Stockholm är det en sådan hets kring jobb, pengar och prylar. Den som jobbar mest vinner, typ. Här jobbar man för att leva, inte tvärtom. 

Precis som inom alla yrken blir man så klart ibland trött på det man gör och undrar vad man egentligen sysslar med. 

– Man har sina dagar då man känner sig lite blasé. Då kan jag hacka på mig själv, för att jag inte tagit fler chanser och satsat hårdare på att få en riktig karriär. Men jag får i alla fall jobba med något jag tycker är roligt, det är inte alla förunnat.

En av de överhängande riskerna med jobbet är den ständiga tillgången på fria drinkar. 

– Vi får dricka hur mycket vi vill och folk från publiken vill gärna bjuda på en drink efter showen. Om man är en sådan som jag, som tycker om att dricka, får man hålla i sig själv och komma ihåg att jag är inte här på semester, utan bor här. Då håller det inte att dricka varje kväll.  

På onsdag eftermiddag får Benny Ljungstedt besked om att han har ett jobb kvällen efter, på en krog i köpcentrumet Europa Center, i Puerto Rico. 

På utsatt tid, klockan 22.15 kliver Bennie Jean upp på den lilla scenen iförd en svart, glittrig skjorta, hatt, en lockig svart peruk och solglasögon. Han skjuter fram hatten utbrister i ett Aaooh, tar sig med den vita handsken mot skrevet och inleder öppningslåten ”Billie Jean” med en moon walk. De omkring 50 gästerna som samlats för att se showen, sitter ned, dricker Sangria och jublar åt den storstilade entrén.  

Mitt i setet byter han om till en röd skinnjacka med svarta kilar och stegar ut på scenen, vacklande som en zombie, till tonerna av ”Thriller”. Efter ungefär 45 minuter avslutar han showen med balladen ”Heal the World”. Publiken som är kvar ställer sig upp, vajar med armarna i luften och sjunger med efter bästa förmåga. Efter showen blir det som vanligt karaoke och turisterna ställer sig i kö för att själva få prova på att stå i rampljuset, för fem minuter. 

Greg heter egentligen Michael Gregory, är ursprungligen från England och kom till Gran Canaria för 15 år sedan. Hans dåvarande partner hade precis omkommit i en bilolycka och han ville starta om sitt liv på nytt, någon helt annanstans. 

– Valet föll på Gran Canaria eftersom vi brukade tillbringa våra semestrar här, säger han. 

Intentionen var att försörja sig som sångare, men snart insåg han att han fick dubbelt så bra betalt när han satte på sig en klänning, peruk och mascara. Därför kör han bland annat en dragshow, under artistnamnet Missee. 

– Då var jag den enda drag-queenen som sjöng på riktigt, alla de andra läppsynkade. I dag är det flera som sjunger själva och jag har gått över till att köra mer stand up.

Michael Gregory är utbildad vid Epsom collage for performing arts, där han lärt sig sjunga, dansa, agera, samt sköta ljud och scenljus. Därefter var han anställd vid West End i London, som musikalartist, i nio år, innan han kom till Gran Canaria år 2000.
Men han säger sig inte sakna de stora uppsättningarna, teaterscenen, eller strålkastarljuset på West End. 

– Det var väldigt mycket arbete för ganska lite pengar. Jag är faktiskt glad att jag lämnade det där, säger Michael Gregory.

Däremot drabbades han de första tio åren ofta av svår hemlängtan och saknade bland annat den brittiska maten. 

– Jag flög ofta hem till England och möttes av regn, kyla och miserabelt sura Londonbor. Det var bara att vända på klacken igen.

Eftersom Michael Gregory vid 15 års ålder blev utslängd från sitt barndomshem, då han kom ut som homosexuell, har han ingen vidare kontakt med familjen. 

– Jag ringer och pratar med min yngre bror lite då och då. Det är allt.

Han älskar livsstilen på Gran Canaria, men kan ibland komma på sig själv med att gnälla över att han har för mycket jobb. Förutom dragshowen kör Michael Gregory en Broadwayshow och en Michael Bublè-show. Sex dagar i veckan står han på scen med något av numren. 

– Då får jag påminna mig själv om att jag bara jobbar en timme per kväll. Men det är klart, jag repar in minst två nya låtar varje vecka också. Jag har en del trogna följare, som kommer och ser mig uppträda flera gånger varje vecka. Därför kan jag inte köra samma repertoar för länge.

Avigsidan med dragshowen tycker han annars är värmen och utstyrseln. 

– Det är inte jättekul att stå i 45 graders värme, iförd flera lager av smink, lösögonfransar, peruk och strumpbyxor. Och då samtidigt försöka vara rolig, medan man svettas som en gris. 

 Kvällen efter Benny Ljungstedts Michael Jackson-show ska Missee köra sin dragshow på en bar i samma köpcentrum. Michael Gregory är klädd i en lång marinblå aftonklänning och en platinablond vågig peruk, då krogägaren Kimberly, tio minuter före utsatt tid, meddelar att showen ställs in. Det har kommit för lite folk ikväll. Michael Gregory blir trots sina förberedelser utan ersättning. 

– Ni har en väldig otur. Det är första gången det händer på tre år. Men det var för få britter här ändå, mina skämt är beroende av en brittisk publik, eftersom de är baserade på aktualiteter från England, säger han.

I stället för dragshow blir det återigen karaoke och turisterna avlöser varandra i halvtaffliga ansatser att tolka klassiska pop­låtar och svulstiga evergreens.

– Efter finanskrisen har vi märkt att det kommer färre turister. I dag får inkastarna slåss om publiken, så var det inte förr, då var det fullsatt på varenda krog ändå. Men det har också att göra med all inclusive-hotellen, folk väljer i allt högre grad att inte ens lämna hotellområdet, säger Benny Ljungstedt.

Men undertecknad var på plats i samma bar och såg Missees dragshow för nästan på pricken ett år sedan.  Missee hade då en tuff och fräck jargong, retades med de äldre äkta männen som var på plats med sina respektive fruar. ”Var man inte lite smygbög ändå? Visst var det väl så att de var väldigt sugna på ett nummer med Missee egentligen? ”You dirty old man!” Publiken tjöt av skratt. Efter några kommentarer om brittiska kändisar och inrikespolitik, gick Missee över till att sjunga ett par klassiska musikal och poplåtar, med något tillskruvade texter. 

Marry Poppins ”Spoon Full of Sugar” fick en ny text som löd: ”When I was just a lad, I learned that anal sex was bad. The church said it was a dirty rotten sin. But then I learned from other guys, that no matter what the sice, there is a simple trick, to help you take that diiick”. 

Och så refrängen: ”Just a quick sniff of poppers makes the penis slide right in, penis slide right in. In the most delightfull way.”

Åter hemma i snögloppet i Stockholm träffar jag Tobias Wretljung över en öl på en sylta på Södermalm. Han har precis kommit tillbaka från Playa de Palma, på Mallorca, där han kört 80-talsshower och mer stillsamma duetter från en barstol, med ett notställ framför sig på scenen. Tobias Wretljung fyller i sommar 40 och har jobbat som showartist i 15 år. De senaste tre säsongerna har han varit på Mallorca. 

– Det är inget prestigejobb direkt, men jag trivs med det enkla livet. Egentligen borde jag väl vara i Tyskland och slåss om de stora musikaljobben, men jag har blivit för gammal och bekväm.

Han erkänner att han är en smula bitter över att det aldrig blev mer än turistshower för hans del. 

– Drömmen på 90-talet var att få sjunga i ett boyband som Backstreet Boys eller NSYNC. Jag var på många sådana auditions, men utan framgång. Min styrka är att jag kan sjunga många olika stilar, så det hade passat mig som handen i handsken.

Men i brist på en popkarriär känner han ändå att showjobbet är det minst tråkiga alternativet. 

– Jag har ingen plan B. Jag älskar det jag gör, men det är ett jobb, så av tio kvällar kanske tre är riktigt bra, säger Tobias Wretljung.

Han säger att många av hans Stockholmsvänner avundas hans enkla och bekymmerslösa liv i solen och värmen. Själv känner han inte att det är speciellt glassigt, utan kan avundas sina gamla vänner som gått vidare med sina liv, skaffat barn och stadgat sig. 

– Med det här livet jag lever är det uteslutet att stadga sig, inte för att jag skulle vilja det, men ändå.  

Oftast när Tobias Wretljung åker iväg och jobbar är han, med sina 40 år, i särklass den äldste i teamet. Nu senast på Mallorca var kollegorna mellan 22 och 30 år. 

– Men det stör mig inte så mycket. Jag gillar deras orädda unga energi. De har ett driv som jag kanske har förlorat lite, men jag är å andra sidan bättre på det jag gör.

Han tänker att han har ungefär fem år kvar i showsvängen. 

– Sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag får väl sitta och sjunga i någon pianobar här på Södermalm kanske.

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO, och de andra stora förbunden, om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 vecka sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad