Det råder kaos under himlen, situationen är utmärkt” är ett populärt citat i orostider som dessa, myntat av slagordsmästaren Mao Zedong. Det är ett ”sörj inte, organisera dig” med en twist: i perioder av social instabilitet sägs vänstern ha större chans att flytta fram sina positioner. Men vilken inverkan har samhällskatastrofer som massarbetslöshet eller krig egentligen på förutsättningarna för politisk organisering?
Det finns naturligtvis inget givet svar på den frågan, varje krisande samhälle måste studeras utifrån de specifika förhållanden som råder där. Detta var ”sociograferna” bakom den på svenska nyutkomna studien De arbetslösa i Marienthal väl medvetna om. Studien genomfördes 1932 av en grupp samhällsvetare och aktivister, fler än hälften kvinnor, knutna till den austromarxistiska rörelsen i Österrike. Syftet var att studera arbetslöshetens socialpsykologi på en kollektiv nivå, utifrån det lilla industrisamhället Marienthal. Studien har blivit en sociologisk klassiker, och Arkiv förlag har utrustat den svenska utgåvan med långa för- och efterord som ringar in textens genomslag inom samhällsvetenskaperna. Den som är ointresserad av sociologiska metodfrågor bör dock inte låta sig avskräckas av detta – själva studien är välskriven, lättillgänglig och gripande.
Orten Marienthal är belägen tre mil sydöst om Wien och växte fram i början av 1800-talet kring ett linnespinneri, sedermera stort textilverk, med en inflyttad befolkning från olika delar av Habsburgska riket. Arbetarna på textilverket var välorganiserade och kom att bygga upp en infrastruktur bestående av folkets hus, arbetarbibliotek, teaterförening, idrottsförening, barn- och ungdomsföreningar och så vidare.
Här fanns även tysknationalistiska och ”kristligsocialistiska” organisationer. Livet på orten beskrivs som ”sjudande av politisk aktivitet” med fabriken som givet nav. I och med den österrikiska bankkrisen 1929 går textilverket plötsligt omkull och hela samhället drabbas av arbetslöshet. Hur skulle den välorganiserade, politiserade befolkningen svara på detta?
Forskarlaget bakom studien besökte Marienthal tre år efter fabriksnedläggningen. De skriver om sitt förhållningssätt till invånarna där: ”Vi höll konsekvent fast vid att ingen av våra medarbetare fick vistas i Marienthal i rollen som reporter eller observatör, utan alla måste försöka bli en naturlig del av livet där genom att delta i någon form av verksamhet som också gagnade invånarna”. En kvinnlig läkare i gruppen flyttade till orten och drev en klinik som erbjöd gratis mödra- och barnavård. Genom dörrknackning kartlades behovet av kläder som gruppen sedan samlade in i Wien. Materialet till studien inhämtades på en rad olika sätt: genom intervjuer, skoluppsatser, dagböcker, tidböcker, statistik från biblioteken och matbutikerna, och så vidare.
Kvinnorna ägnas här lika stort utrymme som männen, vilket i sig gör studien läsvärd – här bryts på ett sällsynt vis den nedärvda tystnad som omger kvinnor som kollektiv i den tidiga arbetarrörelsen. I de allra flesta skildringar av förra seklets stora politiska skeenden skymtar de annars förbi i periferin. Portalverket The German Revolution 1917–1923, som behandlar den tyska socialdemokratins utveckling mot bakgrund av första världskriget och ryska revolutionen, ägnas till exempel metallarbetarfacket och sjömännen avsevärd uppmärksamhet i egenskap av viktiga politiska aktörer. Man behöver dock inte läsa många sidor förrän en annan aktör dyker upp: kvinnorörelsen, som den 28 maj 1915 samlar tusen kvinnor i en anti-krigsdemonstration utanför riksdagen i Berlin. Detta nämns i förbifarten, utan ett ord om hur dessa kvinnor var organiserade eller hur de kallade till demonstration, för övrigt omtalas de inte ens som en rörelse utan dyker upp som ur tomma intet. Den 12 april år 1917 är de där igen, denna gång utanför stadshuset i Leipzig, och kräver bröd och sänkta matpriser. Detta var två månader efter den ryska revolutionen, spartakisterna agiterade bland arbetarna under parollen ”Strejka för krigets slut!” och hade planerat för en stor hemlig demonstration den 15 april i Berlin. Kvinnorna i Leipzig hann före. Det förblir oklart om deras protest var spontan eller planerad, men fyra dagar senare gick tiotusentals arbetare i staden ut i strejk. Man måste anta att det finns en rad sådana exempel att räkna upp, där kvinnor inte bara deltagit utan varit drivande i en revolutionär utveckling. Det mest kända exemplet är kanske februarirevolutionen 1917, som inleddes av strejkande kvinnliga textilarbetare i dåvarande Petrograd.
Historikern Sheila Rowbotham skriver i sin Women, Resistance and Revolution om detta: ”Kvinnor gick ut på gatan under våren 1917, drivna inte bara av sina arbetsförhållanden utan även av de höga matpriserna. De krävde bröd och fred, här och nu. Så mycket vet vi, men varifrån de kom, vilka de var, hur de kände och vad som hände dem får vi aldrig veta. Vi ärver ett slags tystnad” (min översättning).
Då gruppen bakom De arbetslösa i Marienthal genomgående arbetar med jämförelser mellan männens och kvinnornas upplevelser av arbetslösheten blottläggs här skillnader knutna till arbetsdelningen mellan könen. I studiens mest fascinerande avsnitt, ”Tiden”, observeras männens och kvinnornas beteende på gatan. Deras genomsnittliga gånghastighet klockas av smygtittande observatörer från ett fönster, som också noterar hur ofta de stannar upp. Man samlar dessutom in ”tidsredovisningar” från ett antal ortsbor.
Här framkommer att de arbetslösa männen sover länge på dagarna, driver runt och har svårt att sysselsätta sig. De håller ett långsammare tempo på gatan, stannar upp fler gånger, förefaller vara riktningslösa; kvinnorna däremot, har inte alls blivit arbetslösa bara för att de förlorat sitt lönearbete:
”Kvinnornas dagar är fyllda av arbete. De lagar mat och städar, lappar kläder och tar hand om barnen, försöker få ekonomin att gå ihop och har inte mycket tid över vid sidan av hushållsarbetet som i dessa knappa tider är extra tufft. […] När man ser kvinnorna utföra sina sysslor är det svårt att förstå hur de hann göra allt detta efter åtta timmars arbete i fabriken”.
Ändå längtar kvinnorna tillbaka till arbetsplatsen, som gav dem ekonomiska och sociala förutsättningar att lämna hemmet. Även männen drömmer om samvaron med arbetskamraterna på fabriken. Arbetslösheten förändrar hela samhället: bokutlåningen, tidningsprenumerationerna och den politiska aktiviteten minskar avsevärt, trots all den tid som frigörs. Kollektiv och gemenskaper försvagas, familjen tycks träda fram som primär enhet. Vad händer med kampviljan hos de arbetare som förlorat allt? Forskargruppen kartlägger fyra reaktionsmönster: det resignerade, obrutna, förtvivlade och apatiska, med det sistnämnda som en slags känslomässig slutstation. Att tvingas leva på stulna kålhuvuden, grannens katt och surrogatkaffe tycks inte ha tänt den revolutionära gnistan bland befolkningen. Tvärtom sluter sig de flesta inåt, eller ger upp helt. Utan kontakten på arbetsplatsen och givet den svåra ekonomiska situationen tycks arbetarna förlora sina gemensamma beröringspunkter. Lönearbetet strukturerar hela livet i ett kapitalistiskt samhälle och i en situation av massarbetslöshet är det som att själva tiden böjs. ”[Invånarna] får en förvrängd uppfattning om tiden, som därmed förlorar sin organiserande funktion”. Det är för övrigt väldigt sällan man ser denna komplexa fråga om upplevelsen av tid i relation till lönearbete adresseras på ett så handgripligt vis.
Marienthalgruppen är generellt sett försiktig med att dra slutsatser av detta. Den stillsamma icke-spekulativa tonen är en av studiens styrkor, och samtidigt en svaghet. Marie Jahoda, som sammanställde och författade texten, är en lysande stilist. Det råder en nästan total avsaknad av floskler här. Ändå saknar jag analysen, framför allt med tanke på det som komma skulle: Anschluss, Österrikes införlivning i Tredje riket, väntar bara några år fram i tiden, vilket ger De arbetslösa i Marienthal en kuslig relevans. Kanske hade man från förlagets håll kunnat välja för- eller efterord som tar fasta på just detta, i stället för ett uteslutande akademiskt fokus. Det hade varit intressant att veta hur starkt stödet för nazismen var i Marienthal eller det lantliga Österrike i övrigt i slutet av 1930-talet, givet den inblick i desperationens kollektiva psykologi som texten ger.
Är situationen då utmärkt för en vänster som åter igen befinner sig i kaostider? I Marienthal kollapsade stora delar av arbetarrörelsens infrastruktur under trycket av ekonomisk kris och social misär. Vilka slutsatser kan vi dra av detta i relation till dagens läge? Jag tror inte det finns något givet svar på vilka kollektiv som stärks respektive försvagas i kristider. Här finns en mängd bestämmande faktorer att ringa in och analysera: de politiska och ekonomiska konjunkturer som råder, uthålligheten och strukturen i vänsterns (och restens) politiska organisationer, familjens och andra historiska institutioners bevarande funktion, och så vidare. Därmed inte sagt att varje samhälle är en unik snöflinga som aldrig kan liknas vid andra. Tvärtom, sambanden är bara mer komplexa än vi kanske önskar. De arbetslösa i Marienthal rör sig för det mesta på ytan av dessa frågor, men de observationer som presenteras här är oerhört intressanta att föra med ned i djupet.
