På många håll i Europa görs inskränkningar i människors demokratiska fri- och rättigheter.
I Spanien drev det regerande högerpartiet Partido Popular, PP, i december igenom vad som i folkmun kallas ”Munkavlelagen”. Den ger polisen större befogenheter att ingripa mot demonstranter. Polisen ska kunna gripa, visitera och bötfälla medborgare utan inblandning av domstolarna. Lagen ska ses i en kontext där Spanien under de senaste åren av ekonomisk kris haft ständiga demonstrationer mot åtstramningspolitiken. Men det har gått lugnt till på nästan alla demonstrationer och brottsligheten i landet har inte ökat. Kritikerna befarar att lagen syftar till att förtrycka folk så att de skräms till tystnad. Nu frågar sig många om det är de oppositionella som ses som det egentliga problemet och ska stävjas. Och om makthavarna med den kontroversiella lagens hjälp vill stärka sin egen politik genom att radikalisera proteströrelserna.
I Sverige sägs vi ha en långtgående demonstrationsfrihet. Redan under slutet av 1800-talet utvidgades mötesfriheten och förbud att hålla religiösa möten i hemmet upphävdes. Men hur omfattande är demonstrationsrätten i dag egentligen?
I debatten framförs kritik mot att polisen både ger demonstrationstillstånd till och ser mellan fingrarna när nazistiska organisationer som Svenska Motståndsrörelsen, SMR, håller möten utan tillstånd och delar ut flygblad på öppen gata, utan att ingripa. Det samtidigt som man går hårt åt antirasister som visar sitt missnöje med de högerradikalas mobilisering.
Inte minst var vreden stor efter att polisen i samband med nazistiska Svenskarnas Partis demonstration i Limhamn i augusti förra året red ned motdemonstranter och körde över dem med fordon så att flera skadades svårt. Kritiken blev inte mindre när polisen efter att ha utrett sitt eget agerande kom fram till att inget fel hade gjorts i samband med insatsen för att försvara SvP:s rätt att demonstrera.
I spåren av de högerradikalas allt mer frekventa demonstrationer har det under det gångna året förekommit åtskilliga attentat mot moskéer och andra muslimska lokaler runt om i Sverige. Och hoten mot muslimer fick ytterligare näring efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris den 7 januari. Diskussionen om begreppet yttrandefrihet och vad som är att betrakta som hets mot folkgrupp har på nytt aktualiserats.
Häromveckan placerade någon ett grishuvud utanför en moské i Svenljunga i Västergötland. På moskéns vägg hade man sprejat ”Viva de la France”.
Några dagar senare kallade föreningen ”Borås Tillsammans” till en solidaritetsmanifestation för de som drabbats, utanför moskén. Ett trettiotal människor slöt upp.
Men man hade inte ansökt om tillstånd, vilket enligt polisen var att betrakta som brott mot ordningslagen.
En av arrangörerna för manifestationen var Nathalie Lycén. Hon uppfattade poliserna som lugna i sitt bemötande av aktivisterna. Därför blev hon förvånad när hon förstod att de samlade skulle bli anmälda för störande av allmän ordning.
– Det känns helt fel. Det var ju inte en sammankomst på det viset. Vi ville bara visa vårt stöd, säger hon.
– Men samtidigt är det viktigt att det utreds när det är okej att mötas offentligt. Nu är vi många som inte riktigt vet vad som gäller.
Hon är oroad över utvecklingen.
– Ska man inte kunna träffas ett gäng på allmän plats för att visa sin solidaritet mot en utsatt minoritetsgrupp i ett rättssamhälle?
Inför valet i september förra året hölls över 43 000 valmöten. Polisen har ansvar för säkerhet och trygghet i samband med dessa och är också den myndighet som bestämmer vem som ska få demonstrationstillstånd.
När en ansökan om tillstånd till allmän sammankomst, alltså demonstration, kommit in till polisen görs en prövning av ansökan. Det kontrolleras om tillstånd till demonstration kan ges utan fara för allmän ordning och säkerhet.
Juristen Thomas Eriksson på polisens rättsenhet förklarar att man tittar på vem som är ansvarig anordnare, vad det är för typ av organisation och tidpunkt, och om det är störande för trafiken. Kan den kollidera med annan demonstration? Finns det andra riskmoment? Ansvariga anordnare kontrolleras vid behov i polisens misstanke- och brottsregister.
– Demonstrationens budskap får absolut inte vägas in under tillståndsprövningen och det får inte vara föremål för polisens bedömning och granskning. Vi talar om en viktig grundsten i ett demokratiskt samhälle. Det är grundlagsskyddade rättigheter, säger Thomas Eriksson.
Den 13 september, under slutspurten av valturnéerna i Sverige, kampanjade Sverigedemokraterna på Nytorget i Stockholm. Söderstadsdelen är inte partiets starkaste sympatifäste och de tusentalet besökare som kommit var mest där för att manifestera sitt ogillande för SD:s åsikter.
Uppemot 100 poliser, de flesta kravallutrustade, fanns på plats. Det var oro i luften. Plakat och vimplar. Körer av burop. Inne på Närkesgatan hade polisen ställt upp piketbilar som fungerade som mobila arrestlokaler. En av motdemonstranterna som fördes dit var vänsterpartisten Dror Feiler, född i Israel men sedan många år tillbaka ett känt namn i Stockholms politiker, konstnärs- och musikervärld.
Några veckor efter händelsen är Dror Feiler tillbaka på Nytorget. Han berättar om den dagen alldeles före valet när SD intog platsen ”i rent provokativt syfte”. Dror Feiler är känd av polisen, det är inte första gången han uttrycker sitt missnöje mot rasismen. Några av poliserna är han nästan ”kompis” med. Det hindrade inte att han, som vanligt, fick ”sällskap” av civila poliser när han kom fram till Nytorget denna dag.
– När jag spelat ”Här kommer Pippi Långstrump” på min saxofon två dagar tidigare ackompanjerad av skolbarn som skanderade ”Inga rasister på våra gator” då Björn Söder besökte Nytorget, blev jag inte arresterad. Men när Jimmie Åkesson kom till Nytorget blev jag ”omhändertagen” av polisen innan jag hann ta en enda ton på min saxofon, säger han.
Han visar väggen där han blev upptryckt för visitering innan han fördes in i piketbussen där förhör väntade.
– Polisen sade att de måste punktmarkera mig för att jag är en ledarfigur för motdemonstranterna säger han.
I dag väntar Dror Feiler fortfarande på besked om åtal ska väckas mot honom. Han vill veta var gränsen för vår grundlagsskyddade yttrandefrihet går. Får man vissla som på en fotbollsmatch, får man bua som på en usel teaterföreställning? Får man spela saxofon under det att ett parti håller valtal? Får man sjunga psalmer? Exakt var slutar friheten att yttra sig? Och var börjar störande av allmän sammankomst?
Han undrar en annan sak också. Var går gränsen för att bedriva hets mot folkgrupp?
– Svenskarnas Parti får dela ut lappar där det står att ”människor av annan etnisk bakgrund ska avlägsnas, de ska ut ur landet”.
Dror Feilers ilska vilar på djup grund. Han är jude. Och aktiv vänsterpartist. Med fiender ur flera läger är han van vid hot mot sin person. Men han tycker inte att polisen tar dem på riktigt allvar.
– Någonstans har polisen sänkt ribban. Kanske hela samhället har sänkt ribban. Normaliserat rasismen. Jag tycker att det är allas plikt att demonstrera på gator och torg mot rasism, nazism och fascism, säger han.
Vid SD:s möte på Nytorget greps Dror Feiler med stöd av paragraf 13, en lag som reglerar att den som stör på allmän plats har polisen rätt att avvisa, avlägsna eller omhänderta för att förhindra brottslighet eller störande av ordning.
Viktor Adolphsson är yttre befäl inom Södermalmspolisen. Hans tankar inför arbetsuppgiften denna septemberdag på Nytorget var blandade. Han hade tårtincidenten mot Jimmie Åkesson i färskt minne. Han visste att polisen skulle ha medias ögon riktade mot sig. Men stämningen på plats var lugnare än vad han befarat. Det var mest de som bodde i närheten som stod på torget. Men som lagens representant kände han sig tvungen att ingripa mot några av demonstranterna, som till exempel Dror Feiler med sin högljudda saxofon.
– Jag minns att jag gick fram till honom och sade: ”Du vet att du inte får spela så högt att du stör demonstrationen”. Och han svarade något i stil med att han inte alls visste det, säger Viktor Adolphsson.
Han anser att det är lite si och så med respekten för spelreglerna, som enligt hans uppfattning är satta ”i god demokratisk ordning”.
– Lek med tanken att Sverigedemokraterna skulle störa ut ett första maj-tåg, då skulle polisen verkligen fått löpa gatlopp i media, säger han.
Viktor Adolphsson betonar att han är stolt över Sveriges grundlagar som ger en stor demonstrationsfrihet. Bara man sköter sig.
– Förra valrörelsen kunde inte torgmöten hållas till slut på grund av störande motdemonstranter. Vi vill inte hamna där igen.
Men det är där någonstans versionerna går isär.
– Det handlade inte om att jag överröstade deras budskap. Vi upplever det som att poliserna förstör vårt försök att visa vår avsky mot Jimmie Åkesson och hans parti, säger Dror Feiler.
Viktor Adolphssons uppfattning är dock att nu när SD röstats in i riksdagen är det bara att acceptera. Och har inte arrangörerna begått brott kan polisen i regel inte neka dem tillstånd. De som inte, enligt polisens definition, utövar hets mot folkgrupp har lätt att få demonstrationstillstånd, påpekar han.
– Till exempel Svenskarnas Parti är exemplariska i sitt beteende kring demonstrationer. De är måna om att inte förstöra sina chanser till fortsatta demonstrationstillstånd, säger han.
Men var går gränsen? Hur rasistisk får man vara? Polisens jurister gör bedömningen att symboler och retorik som såväl SD som Svenskarnas Parti använder sig av inte innebär hets mot folkgrupp.
– Svenska Motståndsrörelsen, SMR,däremot har svårt att få tillstånd av oss. Å andra sidan struntar de i det, de håller möten ändå samtidigt som de begår brott öppet. Som exempelvis i Kärrtorp. Där kan jag se den viktiga samhällsmoraliska gesten att neka dem demonstrationstillstånd, säger Viktor Adolphsson.
Thomas Eriksson på polisens rättsenhet menar att det utifrån dagens lagtext är omöjligt att förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer och partier att demonstrera så länge det inte begås något brott och det inte uppkommer svårare oordning.
– Du kan säga vad som helst så länge det inte är brottsligt enligt brottsbalken, säger han.
I Sverige kan begränsningar av yttrandefriheten göras enligt brottsbalkens lag om hets mot folkgrupp.
– Om man sprider uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp, där man anspelar på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, kan man dömas för hets mot folkgrupp.
– Det finns även andra brott i brottsbalken som exempelvis förtal eller förolämpning, säger Thomas Eriksson.
I dagsläget finns det de som menar att hets mot folkgrupps-lagstiftningen skulle behöva förtydligas och skärpas. Men Thomas Eriksson ser det som en politisk fråga.
– Polisens roll är enbart att verkställa och följa de beslut om lagstiftning som politikerna i riksdagen beslutat, säger han.
Han tycker att lagstiftningen fungerar tillfredställande så som den tillämpas i dag, med tanke på de avvägningsproblem som måste göras när det gäller demonstrationer kontra yttrandefriheten.
– Men efter all polarisering på gatan och i sociala medier, mellan polis och antirasister är det ändå lätt att glömma bort att grundproblemet faktiskt är förekomsten av en aktiv nazistisk rörelse i Sverige. Och i närheten av denna rörelse befinner sig Sverigedemokraterna, säger han.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering ser i sin senaste rapport om Sverige med oro på att rasistiska och nazistiska organisationer kan få verka här. Vid flera tillfällen har FN bett Sverige att anpassa sin lagstiftning till konventionen om rasdiskriminering som trädde i kraft 1969.
Har Sveriges lagstiftare rent av glömt det tilltagande högerradikala våldet? Juristen Peter Nobel, tidigare Diskrimineringsombudsman och generalsekreterare för svenska Röda korset, anser det. Han menar att det uppstått en olycklig lucka i lagen där å ena sidan Brottsbalken förbjuder hets mot folkgrupp, men å den andra inte att planera främlingsfientliga handlingar. Det är obegripligt, enligt honom.
– Man hänvisar till vår frihet, men friheten får aldrig avse kränkningar och hot om kränkningar. Under de rasistiska partiernas demonstrationer, med fanor och symboler som alla vet vad de står för, när andemeningen är fascistisk och utrycker nedlåtande omdömen mot andra folk och raser, utnyttjar de glappet som finns mellan FN-konventionen och det begränsande förbudet i hets mot folkgrupp, säger han.
– De står ju för en solklar hets mot folkgrupp, och en direkt uppmaning till rasistiska åskådningar. Samt störande av allmän ordning. Dessutom inspirerar dessa demonstrationer våldsbenägna ur motståndarsidan.
Peter Nobel tycker inte att vi kan kalla det för yttrandefrihet, att uttrycka åsikter som går stick i stäv mot FN:s mänskliga rättigheter som slår fast att alla människor är födda lika i värde och rättigheter.
Men långt ifrån alla jurister delar hans tolkning av lagrummen. Percy Bratt är advokat specialiserad på tryckfrihetsrätt och mänskliga rättigheter. Han vill i stället slå ett slag för vår vidsträckta möjlighet att yttra oss utan repressalier, även då det handlar om misshagliga och kränkande åsikter.
– Det är viktigt med ett vitalt rättighetsskydd, särskilt i dessa tider då fri- och rättigheter ständigt naggas i kanten i jakten på terrorister, säger han.
Enligt Percy Bratt är det själva poängen med yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle att bejaka att provocerade och kränkande uppfattningar och konstnärliga framställningar kan framföras och bemötas i en fri och öppen debatt.
– När det gäller bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det straffbelagda området vittomfattande och vagt avgränsat, särskilt med hänsyn till det luddiga begreppet ”missaktning” i lagtexten. Man bör enligt min uppfattning överväga att inskränka bestämmelsens tillämpningsområde till att avse tydliga uttryck för hot och hets mot folkgrupp, säger han.
Och Viktor Adolphsson ser det som polistaktiskt värdelöst att inte ge tillstånd. Han menar att de ändå demonstrerar och att skillnaden då är att polisen inte längre har koll på var och när.
– Har vi en dialog kan vi styra dem till tider och platser där vi lättare kan utföra vårt jobb och säkerställa ordning, säger han.
Peter Nobel håller inte med.
– Argumenten mot ett lagförbud är vidare att de då går de under jorden. Men det är väl där vi egentligen vill ha dem, brukar jag svara, säger han.
– Ett annat vanligt argument är att rasism ska mötas i öppen debatt. Det tycker jag också, men på de övertygade rasisterna biter inga argument. Det viktiga med den offentliga debatten är att upplysa och påverka den ganska stora opinionen som befinner sig i mittfältet där de inte vet vad de ska tycka.
