Det här ska inte handla om att allt fler människor tvingas omvandla sin anställning till en affärsrelation, sin arbetsköpare till kund och sig själva till leverantörerer.
Inte heller om en tidigare anställd på städfirman som får skicka fakturor till sin tidigare arbetsköpare eller om en tidigare anställd på transportkoncernen som tvingas köpa sin lastbil, eller förlåt, övertala banken att köpa sin lastbil, men
fortsätta att göra precis samma jobb som alltid. Inte heller om att denna dramatiskt växande skara människor tvingas säga hej då till kollektivavtalet, fackföreningen, normala arbetstider, rimlig sjukpenning, rimlig a-kassa, rimlig föräldrapenning, rimlig pension, semester, klämdagar, arbetskamrater, sjukskrivningar, anställningstrygghet och den där fikapausen som aldrig ville ta slut.
Nej, det handlar om att vi alla i den heliga valfrihetens namn alltmer tvingas tänka och agera som företag. Angående oss själva alltså, inte bara våra arbeten.
I boken The Making of the Indebted Man beskriver Mauricio Lazzarato hur samtida nyliberala samhällen tvingar människor att bli ”själventreprenörer” och betrakta sig som affärsverksamheter i behov av investeringar och strategiska marknadsplaner.
Utbildning, sjukvård, kost, motion och nöjen blir mer eller mindre kloka investeringar i ett företag. Relationer till släkt och vänner blir affärsuppgörelser som värderas efter avkastning. Folkbokföringen övertas av våra stora affärsbanker och de personer, förlåt bolag, som inte klarar kreditprövningen raderas ur registret (men du kan ju alltid försöka börja om igen i ny konstellation och med nya finansiärer).
Men det finns en rad fördelar också. Det kommer inte längre att vara ditt eget fel om du är sjuk, arbetslös eller har valt fel föräldrar. Det kommer nämligen inte ens att gå att vara sjuk, arbetslös eller att ha fel föräldrar i fortsättningen. Det kommer överhuvudtaget inte gå att vara i någon traditionell mening. Sjukdomar kommer att betraktas som obestånd, arbetslöshet som produktionsbortfall och dina föräldrar som moderbolag i en koncern där du själv ingår i egenskap av underleverantör.
Kanske var de förutseende nog att göra några kloka investeringar medan du befann dig i prototypfasen? Om inte kan du alltid sälja aktier i dig själv. Vilket kan innebära att din arbetsköpare, förlåt största kund, kommer att kunna köpa allihop och äga dig till hundra procent. Som på den gamla goda tiden alltså. Same, same but dolt bakom företagsekonomiska glosor och marknadsreligiösa ritualer.
Veckans tips:
Det går fortfarande att se serien Den fjärde mannen på SVT Play. Den bygger på Leif GW Perssons roman En annan tid ett annat liv. Förra gången GW Perssons böcker blev tv-serie handlade det om att lösa Palmemordet i En pilgrims död. Den här gången lägger ungefär samma konstaplar pussel av ockupationen av västtyska ambassaden 1975 och ett ouppklarat mord på en lägre tjänsteman i Stockholm 1989. Den sällsynt vedervärdige kommissarie Evert Bäckström gör sitt allra bästa för att förstöra den här gången också.
Lysande regi av Kristian Petri som bevisar att svenska tv-deckare inte behöver vara skitdåliga.
