Under det senaste årtiondet har dokumentärfilmaren Errol Morris gång på gång återvänt till det händelseförlopp som påbörjades den 11 september 2001 och som i år har nått ytterligare en kulmen i Islamiska statens framgångar i Irak och Syrien.
The Fog of War (2003), en intervjufilm med den tidigare amerikanske försvarsministern Robert McNamara, var ett försök att genom framför allt Vietnamkriget utforska frågor om makt och ansvarsutkrävande i en samtid då Washington tog beslut som skulle komma att få oöverblickbara konsekvenser. Förra året kom The Unknown Known, ännu en intervjufilm med en tidigare försvarsminister. Den här gången går Morris rakt till källan och en av huvudpersonerna i det världsomspännande drama som omformat världen sedan attackerna mot World Trade Center och Pentagon. Morris intervjuar Donald Rumsfeld, försvarsminister under George W. Bush och chefsarkitekt bakom invasionen av Irak.
The Unknown Known ramas in av de tusentals promemorior, ”snöflingor” kallas de av Rumsfeld, som faller från försvarsministerns skrivbord ned över hans underordnade på försvarsdepartementet under de avgörande år som inleder det ändlösa ”kriget mot terrorismen”. I slutet av filmen bildar dessa ett hav där orden guppar på vågorna, efter en stund ser vi den enda mening som återstår och upprepar sig ända till horisonten.
”There are known knowns, the things we know we know. There are known unknowns, the things we know we don’t know. There are also that third category of unknown unknowns. The things we don’t know we don’t know. You can only know more about these things by imagining what they might be”.
Ända sedan en berömd presskonferens inför Irakinvasionen har detta varit Rumsfelds mantra. Så förklaras både Pearl Harbor och 11 september som ”ett fantasins misslyckande”. ”Vi visste inte att vi inte visste att de kunde göra så.” Det här resonemanget leder fram till invasionen av Irak, då Rumsfeld och resten av Bushadministrationen inte låter sig begränsas av fantasins gränser eller verklighetens ovilja att anpassa sig efter deras värsta farhågor.
I The Unknown Known är Rumsfelds formuleringar alltings början och slut. Den tidigare försvarsministern lever i ordens värld, han skyddar sig bakom språkliga vändningar som är utformade för att göra det svårare att förstå vad han egentligen håller på med. Det är en person som hela sitt vuxna liv rört sig inom diplomatins och politikens språk, det oprecisa och icke-bindande – det ursäktande och manipulativa. ”The absence of evidence is not evidence of absence”, bristen på bevis bevisar inte bristen på – i det här fallet – massförstörelsevapen.
Rumsfeld står i skarp kontrast till Robert McNamara, försvarsminister under Kennedy och Lyndon Johnson. McNamara var delaktig i de beslut som satte igång en allt djupare spiral av amerikansk intervention i Vietnam. Här börjar intervjupersonen med att konstatera att varje militär befälhavare som är ärlig mot sig själv vet att han har gjort misstag i användandet av militär kraft. Han har genom sina misstag och felbedömningar dödat människor i onödan. Poängen han vill göra är att han under sin karriär har upparbetat en fundamental ödmjukhet inför kärnvapen, eftersom det är ett vapen som absolut inte tillåter några misstag. Men den som ser de två filmerna i anslutning till varandra ser här att det filosofiska avståndet mellan McNamara och Rumsfeld är avgrundsdjupt.
McNamara diskuterar öppet och självkritiskt de misstag som han varit inblandad i, inklusive att den incident som skapade den politiska möjligheten för USA att invadera Vietnam – den andra attacken i Tonkinbukten i augusti 1964 – i själva verket aldrig skedde. I The Fog of War erkänner McNamara att han var delaktig i brott mot krigsrätten under andra världskriget – som officer i det amerikanska flygvapnets statistik- och analysenhet var han en av de ansvariga för brandbombningen av Tokyo och andra japanska städer – och att den enda anledningen att han inte fick stå till svars för sina handlingar var att han var på den vinnande sidan.
Naturligtvis finns det någonting falskt i Errol Morris filmer om Rumsfeld och McNamara. De är vaga när det gäller de historiska omständigheterna, den expansiva amerikanska utrikespolitik som präglade världen efter andra världskriget och som tog sig militära uttryck i Vietnam och Irak. De krigen skedde inte bara på grund av besluten hos enskilda politiker, och personerna som tog besluten var inte heller frikopplade från tidigare generationer.
I tidningen New Republic kritiserar Matthew Wolfson perspektivet som The Unknown Known anlägger på Rumsfeld. I stället för att porträttera honom som helt orörd av historiens omständigheter, framburen av sin ”ambition” och sitt gigantiska ego, kunde Morris ha frågat Rumsfeld, föreslår Wolfson, varifrån han fått sina föreställningar om USA:s roll i världen. Rumsfeld tillhör en generation av konservativa politiker som betraktade antikrigsrörelsen som skyldig till misslyckandet i Vietnam – hade ledningen i Washington inte låtit sig påverkas av den starka hemmaopinionen hade kriget kunnat vinnas. Ur detta föds ett nytt självförtroende i den amerikanska högern, i konflikt med en ”vänsterelit” som inte tror på USA:s position som ledare för den fria världen.
Om man betraktar Rumsfeld som en lurig gammal gubbe är det svårt att förstå honom. Men Rumsfeld betraktad som ett resultat av de sociala och kulturella krafter som omformade USA under och efter Vietnamkriget är en helt begriplig figur, konstaterar Wolfson. Den grupp av konservativa revanschister som Rumsfeld tillhörde blev utrikespolitiskt tongivande i fler decennier.
Men det intressanta med Morris filmer är att han närmar sig McNamara och Rumsfeld med utgångspunkten att de är rationella och eftertänksamma individer, men får helt olika resultat från de båda männen.
”Vi är i dag världens starkaste nation”, konstaterar McNamara. ”Jag tycker inte att vi på egen hand någonsin bör använda den makten politiskt, ekonomiskt eller militärt. Om vi hade följt den regeln i Vietnam hade vi inte varit där.” Om USA inte kan övertyga andra om rättfärdigheten i dess mission är det dags att omvärdera vad det är man håller på med.
McNamara förklarar det gigantiska misstaget Vietnam med den kalla kriget-logik som krävde att USA skulle bevaka sina intressen i Sydostasien så att Sovjetunionen och Kina inte skulle kunna skaffa sig satellitstater där. Rumsfeld förstår å sin sida inte ens att Irak över huvud taget var ett misstag. Robert McNamara fick uppleva hur en ny generation av amerikanska politiker återupprepade hans egna misstag. Rumsfelds enda lärdom av Vietnam är att ”vissa saker ordnar sig, andra gör det inte”.
Den enda gången Rumsfeld uttrycker en ånger är när han pratar om de bilder som läckte ut från Abu Ghraib-fängelset 2004, på triumfatoriska soldater och förnedrade fångar. Då ville han avgå, därför att han kände ett ansvar för det inträffade men viktigast av allt – han var rädd att det skulle gynna USA:s fiender. Samtidigt förnekar Rumsfeld att det skett tortyr på Guantanamo. När det handlar om sanning och ansvarsutkrävande är Rumsfeld bara intresserad så länge han bedömer att det inträffade påverkar USA:s förmåga att fortsätta agera unilateralt och med obehindrad effektivitet.
Errol Morris intervjufilmer är inte uttömmande dokument över vår tid. De är för fixerade vid enskilda individers beslut, förenklande i sin vilja att psykologisera komplicerade historiska skeenden. Men de ger en inblick i bevekelsegrunderna hos några av de män som satt sin prägel på världen det senaste halvseklet. Därför är de värdefulla pusselbitar i en helhet, en del av berättelsen om den amerikanska militära expansionen och dominansen i världen efter andra världskriget.
