För ett antal år sedan satt jag av någon outgrundlig anledning i publiken på något debattprogram. Jag antar att någon jag kände skulle delta. I publiken satt också en skara unga moderater. Innan programmet startade satt de unga moderaterna och pratade om ordningsbetyg och ett eventuellt införande av dessa. Deras kommentarer var i stil med att ”För mig skulle det lätt funka”, ”Jag skulle verkligen behöva det”. Utifrån dessa statistiskt välunderbyggda analyser var slutsatsen att ordningsbetyg är en fantastisk idé.
Deras analys grundade sig kanske främst i tanken om att människan väljer den mest, objektivt, rationella handlingen i varje situation. De utgick säkerligen, om än omedvetet, från den hypotetiska individen ”den ekonomiska människan”. En person som förväntas agera rationellt, med fullständig kunskap, men helt i egenintresse och endast med en strävan att maximera den personliga nyttan.
Jag påminns om den händelsen när jag läser boken Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen, där Kent Werne ägnar ett kapitel åt ”den ekonomiska människan”, och slås av hur dominerande synen på människan som obunden av strukturer är i alliansens politik. Hur deras människa går genom livet opåverkad av så världsliga saker som pengar på banken, kontakter genom släkt och vänner och fysisk och psykisk hälsa. För de unga moderaterna är det här ingen fråga. För dem existerar ingen annan verklighet. Med ett alltmer segregerat samhälle finns ingen inblick i ett liv utan privilegier för dem som föds på rätt sida stan.
Det egna livet blir således en måttstock på vad som räknas som motgångar och för den som har det lätt väger det lilla väldigt tungt i relation till vad andra går igenom. En frostig relation till pappan likställs med att ha flytt från krig eller att ha varit med om en allvarlig arbetsplatsolycka. Eventuella problem kan sopas under mattan och dämpas med en whisky innan läggdags. Utan en insikt om vad det innebär att födas med helt andra förutsättningar ställer man samma krav på andra som själv. Sopa problemen under mattan och ta nya tag.
Som Lars Henriksson skrev i Göteborgs-Posten efter förra valet: Solidaritet är ingen åsikt, det är en insikt.
Ofärdsland är boken om motsatsen till välfärden, det är boken om ofärden. Kent Werne har gjort ett gediget arbete och beskriver väl de senaste årens utveckling. Han visar på hur det finns en logik i politiken, en uträknad tanke om vad reformerna ska leda till. Det är en viktig poäng att göra i en tid där politiska reformer och deras effekter framställs som fragmentariska och, näst intill, slumpmässiga.
Kent Werne poängterar också att arbetslinjen inte är något nytt fenomen, det har alltid funnits en idé om att alla ska arbeta. Vad som är nytt är dels skrotandet av den solidariska idén om att ge stöd till dem som behöver det, en solidaritet som i boken benämns understödslinjen, och dels att den nya arbetslinjen inte är tänkt att skapa jobb åt alla.
Ofärdsland är en bok om hur människor slås ut som ett led i att skapa en ”stabil ekonomi” och hur den utslagningen rationaliseras och normaliseras genom ett alltmer individualiserat samhälle. Boken är uppdelad i fem kapitel som alla går igenom en aspekt av arbetslinjens logik. Det är industrins nedläggning, behovet av att sälja sig själv, rehabiliteringsskedjan, den ekonomiska människan och de samhälleliga konsekvenserna i form av ojämlikhet som kan ses som slutstationen för arbetslinjen.
En sådan här bok borde ha varit en viktig faktor under valrörelsen, men socialpolitiken och utförsäkringarna har varit marginella frågor. Kristdemokraterna har pratat om hur de menar att vi alla har olika behov och därför måste få forma våra egna alternativ och lösningar på de behoven. De flesta skulle nog säga att det är ganska fastställt vid det här laget att vi har vissa grundläggande behov gemensamt. Vi behöver alla tak över huvudet och mat på bordet. Det borde därför inte vara upp till varje individs olika förutsättningar att uppnå de behoven, de borde vara tryggade gemensamt. En sådan, en understödslinje, har enligt Kent Werne varit en del av svensk politik men har i dag bytts ut, eller snarare tagits bort, till förmån för just individens ”egen kraft”. Så långt har omsvängningen i människosynen gått.
För en som är anställd i skolan blir kopplingen mellan en skiftning i människosyn, borttagandet av understödslinjen och de skolreformer som startade på 1990-talet tydliga. Det har varit en lång process från att se problem som strukturella och något som behöver lösas genom individuell anpassning åt varje elev till att vara individuella problem kopplade till den enskilda eleven.
I skolan vet vi att det finns tydliga kopplingar mellan utbildningsnivå hos föräldrarna och hur väl eleven klarar sig i skolan. Det sociala arvet är ett typiskt strukturellt problem som kan åtgärdas individuellt men endast om man ser strukturen bakom. För att skolan ska vara kompensatorisk krävs det att den har resurserna för att kompensera. Så är det inte i dag. När elevens svårigheter inte går att komma runt på grund av resursbrist hamnar skulden lätt på eleven. Det förefaller lättare att omedvetet lägga skulden där, då det uppfattas som oöverkomligt att förändra skolsystemet eller för den delen samhället i grunden. För att generalisera ytterligare blir den lättaste utvägen att gå tillbaka till ett välbekant scenario där eleven ska straffas till lydnad. Dörrar ska stängas vid för sen ankomst, mobiltelefoner beslagtas och ordningsbetyg införas.
Bo Hejlskov Elvén är en psykolog som främst arbetar mot institutioner och skolor med handledning i att bemöta elever med ett ”problemskapande beteende”. Han har en uppsättning principer som han har samlat från andras forskning i, bland annat, neuropsykiatri och psykologi. Principer som i korthet kan sammanfattas som ett förtroende för att människor gör så gott de kan. Forskningen han stödjer sig på säger att människor är mer kreativa utan löften om ersättning och att straff är verkningslöst för att få någon att ändra sitt beteende. I experiment där man har registrerat hjärnaktivitet hos barn som får skäll har man sett att det inte händer någonting hos de barnen. De lär sig med andra ord ingenting av att få skäll.
Hos vuxna som är vana att lyckas kan kritik ha en viss effekt men hos vuxna som är vana att misslyckas är resultatet liknande det hos barn. I skolan finns en alltför ofta återkommande reaktion på elever som inte går på lektionerna och det är att de behöver ”märka konsekvenserna av sitt handlande” och ”förstå att det är på allvar”. Detta trots de studier som visar på bristen på effekt av ett sådant förhållningssätt.
Utan jämförelse i övrigt går samma inställning igen i synen mot arbetslösa och sjuka. Omsvängningen skedde innan alliansen kom till makten men även där har skiftet i synsättet på hjälpbehövande accelererat de senaste åtta åren. Den hårdare attityden har visat sig vara verkningslös även mot arbetslösa och sjuka. Att straffas genom sänkt ersättning eller genom att hamna i Fas 3 skapar inte fler jobb. Men det är ju inte heller vitsen med den valda politiken, något som även tydliggörs i Ofärdsland.
Kent Werne går förtjänstfullt igenom ett begrepp som de senaste veckorna återigen har börjat dyka upp i media, jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslösheten är den procent av arbetslöshet vi anses behöva för att inte inflationen ska skena iväg, och är en ekonomisk hypotes som formulerades av Milton Friedman. Från början sågs det som en fixerad procent, men då empirin inte gett något stöd för det, anses jämviktsarbetslösheten numera variera över tid.
Det viktiga i boken är egentligen inte exakt hur de nationalekonomiska teorierna ser ut. Det Kent Werne lägger nästan lika mycket fokus på är att förklara varför de teorierna inte är det viktiga. Boken ger en bra sågning av den överdrivna tilltron till nationalekonomin som vetenskap trots att ingen empiri egentligen finns. Släpper man idén om nationalekonomin som analysmodell så kan man i stället ta in reformernas verkliga effekt. Cancersjuka som måste gå till arbetsförmedlingen och som utförsäkras, arbetslösa som låses fast i att utföra meningslösa uppgifter med en ersättning som knappt går att leva på och anställda inom socialtjänst och arbetsförmedling som mår allt sämre av den omöjliga arbetssituationen.
De senaste åren och med en ökad frekvens inför valet har det också kommit fram historier om hur arbetslinjen har slagit mot människor. Det är berättelser om en inhuman sjukförsäkring och medarbetare på Försäkringskassan som framstår som onda. Det finns en hel del bloggar och folk har skrivit texter som har delats flitigt på Facebook och i kvällspressen. Det är viktiga berättelser som visar baksidan av Reinfeldts och Borgs ord om att ”bryta utanförskapet.” Berättelserna visar att det politiken har skapat är ett utanförskap för dem som inte hade behövt befinna sig där.
Berättelserna skulle kunna visa upp ett samhälle där strukturerna är rigida och inhumana men i stället får de bli exempel på där något gått snett. De enskilda historierna lyfts fram som skandaler och blir en motsvarighet till ”det enskilda rötägget”. Även i Kent Wernes bok återkommer dessa berättelser. De mänskliga inslagen är en av styrkorna med Ofärdsland. Här får berättandet ta tid. Det är sympatiskt att ”de vanliga arbetssökande” får ta plats. Att de får berätta sin historia. Den vardagliga historien, utan övriga skandaler mer än politiken de har drabbats av. Varje berättelse kopplas till temat i kapitlet och vävs på så sätt in i den röda tråden som är arbetslinjen. Berättelserna får tjäna som exempel för ett havererat system i stället för att stå på egna ben. Deras sammanhang ger alla enskilda historier en styrka som de vanligtvis förvägras.
Det är sammantaget en bok som jag saknade i valrörelsen och där dess frånvaro är symptomatisk för hur den politiska diskursen ser ut i dag.
Kent Wernes bok kommer dock fortfarande att vara aktuell trots att valrörelsen är över. Chansen att vi ser en svängning i politiken de närmaste åren är inte stor. Alliansens politiska perspektiv har blivit en självuppfyllande profetia där människosynen blivit ett resultat av deras politik såväl som den har varit ett medel för att driva igenom skiftet i samhällssynen. De har gjort sitt bästa för att vi alla ska gå genom livet med en världsbild värdig ett gäng ungmoderater och de har lyckats alltför bra med den ambitionen.
Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta en lång tid att göra upp med. Jag läser analyser av framstående socialdemokrater som pratar om hur människan gör det mest rationella utifrån givna förutsättningar. En nyansskillnad som inte riktigt döljer den underliggande liberala infärgningen.
Som motvikt till den ekonomiska människan vänder jag mig i stället till Hejlskov igen. ”Människan gör det mest begripliga i varje situation.” Även där en nyansskillnad men en skillnad som antyder en skiftning från egenintresse till en möjlighet att styras av andra motiv. Där vad som är det begripliga att göra avgörs i varje stund och kommer att skifta beroende på relationer och erfarenheter.
Att samarbeta med dem som har liknande intressen som en själv är exempelvis begripligt när det finns något konkret att kämpa för. Att vinna ihop är det som skapar förståelse för vikten av att kämpa ihop.
Det är också ett av de få problemen med Kent Wernes bok, det saknas en vision och en beskrivning av motstånd. Det är inget unikt för just Ofärdsland utan är en genomgående problematik i vad som kommer fram i media och litteraturen. De skildringar av skeenden vi får höra är oftast passiva, de innehåller aldrig ett motstånd mer än på ett personligt plan. Det finns en beskrivning av hur folk kämpar för att hålla näsan över vattnet men det är den individuella kampen, inom systemet för den egna situationen. Det kollektiva motståndet blir osynligt förutom inom ramen för den parlamentariska processen eller i rena välgörenhetssyften. Att tillsammans engagera sig för att få folk att rösta eller för att samla in pengar till välgörenhet kan lyftas fram som tecken på de ”goda krafter” som ändå finns i samhället. De försök till självorganisering av sjukskrivna, arbetslösa och brukare som har funnits genom åren passerar däremot tämligen obemärkt förbi. Som arbetssökande eller sjukskriven är du oftast inte särskilt resursstark. Det är ingen grupp som hörs särskilt högt i samhällsdebatten utom just i enstaka reportage där det enskilda fallet framställs som – just ett enskilt fall. En samlad kraft som tillsammans höjer rösten är alltmer sällsynt. Fackföreningarna var den rösten som lät den samlade kraften höras, men i takt med att den i mångt och mycket har tystnat som radikal röst har det varit svårare att samlas kring något. I dag samlar missnöjespartier med lätta problemformuleringar upp den rädslan och utsattheten.
Vi har en lång väg framför oss och den börjar där vi står. Den måste dock bryta våra isolerade exempel och skapa gemensamma strider, gemensamma erfarenheter och gemensamma vinster. Vi behöver börja skissa på nya linjer som tar oss vidare. Den kollektiva egoismen är i slutänden det enda som kommer att kunna sudda ut den gamla arbetslinjen. Vi måste bara skapa nya kollektiv och de kollektiven måste inkludera personerna i ofärdslandet.
Läs även artikelförfattarens reflektioner om att ta klivet från analys till handling.
