I somras genomförde Svenska Dagbladet en granskning av Pensionsmyndighetens databas som visade att kvinnor var det nuvarande pensionssystemets stora förlorare. En som inte blev förvånad är ekonomen och den feministiska debattören Agneta Stark. Hon har sedan pensionsöverenskommelsen nåddes 1994, varit en av dess främsta kritiker.
– Eländigt. Det är det enda ord som passar för att beskriva hur det nuvarande pensionssystemet har påverkat kvinnor, säger hon till Arbetaren.
Granskningen berörde individer födda 1954, den första årskull som helt omfattas av det nuvarande pensionssystemet och där man ser systembytets fulla effekter. Den visade att mäns pensioner i genomsnitt blev 19 procent högre än kvinnors. Och att hela 45 procent av kvinnorna i åldersgruppen beräknas få endast garantipension, den så kallade fattigpensionen. Detta trots att de med de allra lägsta inkomsterna sållats bort i undersökningen.
– Det sades att det skulle bli en kraftig drivkraft för kvinnor att förbättra sina arbetsförhållanden och jobba upp en högre pension. Men de ofta slitsamma deltidsjobben har inte försvunnit sedan dess, snarare ökat, och lönerna är fortsatt låga. Det har drabbat kvinnor mycket hårt, både under arbetslivet och nu även som pensionärer, säger Agneta Stark.
Enligt henne var pensionssystemet dåligt redan när det togs fram. Hon menar att siffrorna som nu börjar komma fram, på ett sorgligt sätt visar att systemet har en inbyggd orättvisa som måste åtgärdas.
– Antingen förbättrar man kvinnors arbetsvillkor eller så gör man om pensionssystemet, några andra alternativ finns egentligen inte, säger hon.
– Vill man inte göra om systemet får man se till att kvinnors inkomster ökar genom högre löner, heltidsarbeten och lättare arbetsbörda så att de orkar jobba ända fram till pensionen.
Agneta Stark är även kritisk till förslaget på höjd pensionsålder, som hon menar visar på en stor klassåtskillnad mellan de som lägger förslagen och de som drabbas av dem.
– Det är ett klassrelaterat förslag som i synnerhet drabbar lågavlönade kvinnor. Förslaget utgår från de kroppar som orkar jobba högre upp i åldrarna. Och det gör inte arbetarkvinnornas kroppar, de slits ut i förtid, ofta innan de ens fyllt 65.
Hon ser ett förändrat politiskt landskap som en möjlighet att komma till rätta med problemen. Det förutsätter dock att dagens partier på allvar tar kampen för kvinnornas situation.
– Det måste gå att ändra ett orättvist pensionssystem. Vi kan inte ha ett bristfälligt system som är oåtkomligt för demokratin på grund av en överenskommelse som slöts för över 20 år sedan, säger hon.
