Klockan är ett på natten och gatljusen har slocknat. Mitt på Frihetstorget i Charkov har en pro-ukrainsk manifestation ställt ut ljus för att hedra de soldater och civila, inklusive flygpassagerare, som fått betala detta krig med sina liv. Två unga män i luvjackor står nu kvar där intill torgets enda ljuskälla och sjunger på en folksång, från Karpaterna i västra Ukraina.
De sjunger om att döda ”moskali” (ryssar från Moskva). Därefter sjunger de en hymn från UPA – armén som gerillakrigade mot ”moskalis” i Karpaterna fram till Stalins död. Först på nära håll upptäcker jag att de bär på Högersektorns rödsvarta armbindel.
De frågar vad jag håller på med. Jag förklarar att jag försöker förstå varför rysktalande från nordöstra Ukraina står här och sjunger på en hymn från UPA, som på sin tid aldrig hade någon anknytning till deras hemorter. För den ukrainska nationalistledaren Stepan Bandera satte väl aldrig sin fot i denna del av landet?
– Att vara banderovtsi (anhängare av Stepan Bandera, redaktörens anmärkning) handlar inte om språk eller geografi, utan om själ och nationell tillhörighet, förklarar en av männen som säger att han heter Aleksander.
Han är 17 år gammal och lever, liksom kamraten, 21-årige Ivan, med det högerradikala nätverket Högersektorn och den nationalsocialistiska organisationen Patriot Ukraini. Aleksander väntar på antagningsbesked från den högskola i Chmelnytskij där de ukrainska gränspoliserna utbildas. Ivan har redan deltagit i striderna.
De säger att de kämpar för ett ”vitt Ukraina”, och att demokrati är till skada för den ukrainska nationen.
– Vi står mitt i ett civilisationskrig, och där kommer vi inte att segra utan att anpassa samhället till krigets auktoritära principer. Mångfald och demokrati är ingen tillgång i denna konflikt, egentligen inte i fredstid heller, säger Ivan.
Ivan och Aleksander kämpar alltså för den ukrainska nationen, men talar ryska, och det gör i stort sett alla nätverkets medlemmar här i Charkov. Till skillnad från det nationalsocialistiska partiet Svoboda, grundat i den västukrainska staden Lvov, har Högersektorn undvikit all språkpolitik.
– Men det finns skillnader. Kievs Högersektor är mer som ett företag. Det är inte patriotiskt. Här i Charkov driver vi ingen partipolitik. I Kiev har många engagerat sig enbart för pengarna. Det är ren business, som i vilket parti som helst, säger Aleksander.
Så vem är det som betalar?
– Inte vet jag vem som betalar. Jag är bara en liten man fattar du väl.
Så varför är ni själva organiserade i just detta nätverk?
– Därför att vi tänker stå upp för de värden som hela rörelsen bygger på.
Lagens erbjudande till de ukrainska män som, efter inkallelse, vägrar att delta i kriget är detsamma som i Ryssland: två års fängelse. Men i realiteten är det många här i Ukraina som inte kommer att fullgöra sina militära plikter den dagen staten kallar.
Igor, som är 23 år gammal och tillhör den autonoma vänstersidan i Charkov, är en av dem:
– Det finns så många skäl att inte delta att du inte har tid att höra alla, men du ska få den kortaste: Beletskij – det är inte en kille jag vill ha i mitt lag, säger han.
Andrej Beletskij har ett förflutet som ledare för Patriot Ukraini här i Charkov.
– Han gillar vapen. Men han fick fängelse 2011 efter en skottlossning mitt i centrum, där han försökte bli kvitt en journalist, som lyckligtvis överlevde. I samband med den nya regeringens amnesti, efter händelserna på Självständighetstorget i Kiev, blev även Beletskij, här i Charkov alltså, satt på fri fot, säger Igor.
Nationalsocialisten Andrej Beletskij går fortfarande beväpnad. Han har i dag en operativ ledarroll i den nationalsocialistiska bataljonen Azov.
– Hoppas inte du behöver fler skäl att vägra, säger Igor.
Tillbaka i centrala Kiev passerar jag för andra gången Azov-bataljonens ”stab”, och den här gången får jag komma in.
– Ah, du är svensk. Ska du skriva in dig? frågar vakten.
Jag kom egentligen för att träffa husets officiella hyresgäst, politikern och nationalsocialisten Igor Mosijtjuk, som inte bara leder bataljonens stab utan också är ledamot i Kievs stadsfullmäktige. Men den ende här på insidan som har mandat att tala med mig är Jaroslav Babitj – bataljonens tränare. Han ger order om att inte fotografera.
I motsats till övriga bataljoner bedriver Azov-bataljonen också ”träning” här i centrala Kiev. I trapphuset intill springer nationalsocialistiska soldater upp och ned med automatvapen i hand.
I entrén hänger gula flaggor med svarta varghakar. På mottagningsrummets bord ligger broschyrer från två organisationer som tillsammans utgör stommen i Bataljon Azov: Patriot Ukraini och Socialnationalistisk samling. Jag läser att de kämpar för ett ”vitt Ukraina”, och att medlemskap förutsätter ”rasmedvetenhet”. I Socialnationalistisk samlings program står det att församlingen är ”mot systemet – både antikapitalistisk och antidemokratisk”.
Jag ombeds sitta ned och vänta på Igor Mosijtsjuk. Han sitter tydligen i möte på inrikesministeriet. Tiden går, och det är inte bara jag som sitter där och väntar på ett möte med honom. Här sitter också en av Mosijtjuks gamla vänner, direktör på en byggkoncern i Poltava, och inväntar sin besökstid. Hans ärende gäller framtida offentliga entreprenader, och han tror inledningsvis att jag sitter här i samma ärende. Jag deklarerar omgående att så ej är fallet. En ömsesidig önskan att slå ihjäl lite tid förlänger vårt asymmetriska samtal om ukrainskt affärsliv, men Mosijtjuk kommer inte.
– Må djävulen ta er! säger en av de två vakterna då jag avslutar samtalet med byggdirektören för att i stället röra mig mot dörren.
Det går att förstå den reaktionen. Hit kommer unga män som, med livet som insats, vill kämpa för ”nationen” – helt gratis. Men hur kan de försäkra sig om att allt inte är business as usual i toppen av denna hierarki?
