En sommar när jag var liten läste jag hela Maria Gripes skuggserie i sträck. Böckerna – i tur och ordning Skuggan över stenbänken, ….och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman – var bland det mest fascinerande och spännande jag hade läst. När jag hör Unga Radioteaterns repris av Gripes Agnes Cecilia – en sällsam historia, påminns jag om detta och plockar fram Skuggan över stenbänken igen.
Vanligtvis har jag väldigt svårt för att som vuxen läsa om barnböcker och bedöma dem. Jag vill helst låta mitt barnjag ha sin egen smak utan att mitt vuxenjag i efterhand ska avgöra huruvida den var bra ”på riktigt” eller ej. Visst är det viktigt att barnkultur analyseras och kritiseras, men inte att den automatiskt förkastas när den brister i uppbygglighet och klassisk kvalitet. Jag vill tro på barns förmåga att njuta av dålig kultur utan att bli dåliga människor, och bra kultur utan att bli bra människor.
Maria Gripes författarskap är vida älskat, och har också varit ett populärt föremål för forskning. Vill man vara cynisk kan man misstänka att det beror på att även vuxna tycker så mycket om Maria Gripes böcker. Texterna är intelligenta, allvarliga och hantverksmässigt skickligt konstruerade. Gripe behärskade allt från socialrealism och klasskildringar till mysterier och fantasi. Gärna parallellt.
Av hennes många böcker är det nog den så kallade Skuggserien som har blivit grundligast avhandlad. Den handlar om Berta Jacobsson, en fjortonårig flicka på 1910-talet, vars familj får en ny och väldigt speciell husa, Carolin. Tillsammans börjar hon och Berta gräva i vad som visar sig vara ett invecklat familjemysterium. Carolin uppträder i delar av serien som sin manliga version Carl, och böckerna har blivit analyserade med hjälp av såväl queerteori som litteraturhistoriska referenser.
När jag nu börjar läsa i Skuggan över Stenbänken måste mitt vuxenjag erkänna att det är en upplevelse som jag inte kan låta barnjaget ha ifred. Språket är vackert och historien komplex redan i sin inledning. Berta är plågsamt medveten om sin egen identitet som medelmåtta; Carolin är frihetstörstande, förförisk och enbart lojal mot sin egen vilja. Tidsreferenser vävs in, såsom Titanic och diskussionen om kvinnlig rösträtt, och de mystiska inslagen kombineras med vardagen på ett välavvägt sätt. För mitt vuxenjag återstår bara att hoppas att barn av egna anledningar fortsätter att upptäcka och läsa Maria Gripe. Eller något helt annat och mycket sämre.
Veckans tips: P2 Dokumentär sänder ofta intressanta saker. Den enda nackdelen är att programmen sällan kan ligga kvar på internet på grund av musikens upphovsrätt. Just nu sänds hur som helst en serie om den argentinska tangon och dess relation till landets politik och historia. Tidigare i somras sändes Planeta Brasil, som enligt en liknande metod berättar om Brasilien. Lyssna innan de försvinner.
