Mona Shahoon skuggboxas mot spegelväggen. Blicken är fokuserad och svettpärlorna tränger fram i pannan. Instruktören går bredvid, justerar vinkeln och höjden på Monas armar. Uppmuntrar: ”Bra! Precis så.”. Han har goda förhoppningar om Mona Shahoon som siktar på junior SM till hösten. Väggen i källarlokalen pryds av en målning av legenderna Muhammed Ali, Mike Tyson och Joe Louis. I boxningsringen nojsar några unga killar, sparras lite på skoj.
Rinkebys internationella boxningsklubb (RIBK) vid Rinkeby torg etablerades redan 1989. Salle Öztürk har varit verksamhetschef sedan 2010. Han är uppväxt i Rinkeby och började träna boxning här redan som 14-åring. I dag är Salle 36 år och utbildad tränare.
– Jag gifte mig och flyttade till Eskilstuna 2003, men skilde mig och kom tillbaka hit 2010.
Förutom den traditionella boxningen har Salle Öztürk ägnat sig åt thaiboxning, balettdans och street dance under många år.
– Jag antar att man faller tillbaka i det man älskar.
Likheterna mellan boxningen och dansen menar han är fler än vad folk kanske förstår.
– Boxning är vackert, det är en dans. Det är inte ett organiserat slagsmål, som många tyvärr tycks tro.
Klubben är väl förankrad i stadsdelen och jobbar med att möta områdets sociala utmaningar. I presentationen av verksamheten skriver de: ”Genom boxningen vill vi nå ungdomar i riskzonen och ge dem positiva förebilder i vårt område”. Samt: ”Genom att finnas nära till hands för vägledning och stöd, men där vi i slutändan alltid lämnar det upp till ungdomarna själva att fälla avgörandet, lyckas vi med att få ungdomar att ta mer ansvar för sina liv”.
– Många känner till både klubben och mig som person. Dessutom har vi våra lokaler som ett skyltfönster här mitt på torget. Vi är ute en del på skolornas temadagar med och informerar om verksamheten. Det finns gangsters här i Rinkeby, det är viktigt att ge ungdomarna andra förebilder och mål i livet.
RIBK är en ideell förening och alla aktiva ställer upp utan lön. Salle Öztürk säger att man kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop.
– Kommunen ger oss väldigt lite stöd. Jag tycker de har prioriterat fel när de portionerat ut pengar till kultur- och idrottsverksamheter. De finansierar våra gratis prova-på dagar som vi har en gång i veckan, det är allt. Och då har vi drygt 150 medlemmar i klubben.
Sju killar från RIBK tog sig till vårens nationella juniormästerskap i Morgongåva. De båda finalisterna i 91-kilosklassen, Saihon Drammen (född -82) och Hassan Muhammed (född -90), var båda från Rinkebyklubben.
Boxningen är och har alltid varit en arbetarklassrörelse. Filmen om Rocky Balboa må vara en saga, men säger något om sportens själ, självbild och slå underifrån-perspektiv.
– Visst är det en underklassport. Boxningen erbjuder den chanslöse en chans, att få glänsa, få beröm och erkännande. Och alternativet att slå ur sig frustration och aggression på säcken, i stället för på andra, säger Salle Öztürk.
Han förnekar att boxning skulle vara en skadlig sport som drabbar hjärnan.
– Boxning är inte farligare än fotboll. Att nicka en boll som kommer i hög fart skadar hjärnan mer än några slag mot ansiktet.
Risken att unga medlemmar tar med sig sina förvärvade kunskaper ut på gatan är ofrånkomlig, men betydligt mindre än vad snusförnuftiga vuxna oroar sig för, intygar Salle Öztürk.
– Vi har en nolltolerans här på klubben. Får vi veta något stänger vi av den personen direkt. Att försvara sig är givetvis okej, men inte mer brutalt än nödvändigt.
Mona Shahoon går över från skuggboxningen till säcken. Jabbar vänster, höger, vänster. Tre snabba slag åt gången. Det långa håret kastar sig i sidled när hon följer slagen med kroppen. Efter ett tiotal slagserier torkar hon svetten ur ansiktet med en handduk och tömmer en flaska vatten.
Hon säger att hon stormtrivs i den familjära stämningen på klubben.
– Man tillhör en grupp, en familj. Man behöver inte säga så mycket, vi känner igen varandra och ser om något är snett.
Mona Sahoon är 17 år och från Sundbyberg. Hon började motionsträna för ett år sedan. För fyra månader sedan tog hon steget till att satsa mer seriöst på sporten.
– Drömmen är att bli bäst i Sverige. Sedan väntar världen, säger hon och ler.
Under mellan- och högstadiet var hon mobbad i skolan och menar att boxningen är en ventil.
Slagen kanaliserar många tunga känslor och aggressioner.
– Många tror att jag är en aggressiv person, bara för att jag är tjej och boxas. Men det behöver väl inte bara vara negativt känner jag. Att stå upp för sig själv, säga ifrån och veta vad man vill, det tycker jag är positivt.
Den hjärnblödning som Frida Wallberg drabbades av förra sommaren skrämmer inte Mona Shahoon.
– Jag tror man kan bli rädd om man boxas lite halvhjärtat för motionen. Om man satsar seriöst som jag, då kan man inte vara rädd.
Martin Lindqvist är ordförande i den brasilianska ju jutsuföreningen Hilti Bjj, i Stockholm.
Han förklarar att brasiliansk ju jutsu är en vidareutveckling av vanlig ju jutsu.
– I vanlig ju jutsu är slag och sparkar tillåtet. I den brasilianska varianten är det enbart liggande markkamp som gäller.
Till skillnad från traditionell brottning spelar de undre och övre positionerna ingen roll i matchens avgörande.
– I brottning kan du vinna en match genom att låsa din motståndare i ryggläge på mattan, i brasiliansk ju jutsu fortgår matchen till den ena parten ger upp.
En vanlig följdfråga han får på detta är: ”Vad händer om man inte ger upp?”.
– Det kan låta brutalt, men då knäcks ett ben, eller så svimmar man av ett strypgrepp. Men det händer så gott som aldrig.
Ju jutsun har fått ett uppsving i och med att MMA (Mixed Martial Arts) blivit så pass populärt de senaste åren. MMA växte fram i Brasilien och de tidiga åren var deltagarna med ju jutsukunskaper helt dominerande inom sporten.
– Oavsett vilken bakgrund du har behöver du kunna bemästra både den liggande och stående kampen, säger Martin Lindqvist.
Sedan han själv började med sporten år 2000, har den växt enormt i Sverige. Hans egen klubb har växt från 40 till drygt 300 medlemmar, varav 80 stycken är barn. Då arrangerades två tävlingar per år, en på hösten och en på våren. I dag kan man, om man så önskar, åka på tävlingar så gott som varje helg.
– Jag tror att det som attraherar är att kampen är så pass hård. Men man behöver trots detta inte göra sig illa.
I dag har Martin Lindqvist svart bälte, men ser det inte som särskilt märkvärdigt.
– Det där kändes viktigare när man var ung. Jag har haft svart bälte i sex år nu och känner fortfarande att jag lär mig nya saker vid varje träning.
Klubben jobbar även med sociala frågor, men det engagemanget växer inifrån, inte från ledningen.
– Vi har flera medlemmar som jobbar med kontaktmannaskap. Dessa tar ofta med sig sina ungdomar till klubben, men vi för ingen statistik på detta. Alla är välkomna, därför registrerar vi inte vem du är eller var du kommer ifrån.
En gång i veckan arrangeras prova på-träningar i Alby, söder om Stockholm, där klubben fångar upp en del nya medlemmar.
– Kampsporten är ett bra alternativ till att bara dra omkring ute på gator och torg.
Med jämna mellanrum blir Martin Lindqvist, som ordförande för Hilti Bjj, kontaktad av socialtjänsten, i deras ansatser till att finna aktiviteter till barn och ungdomar.
– När socialtjänsten ger familjer ekonomiskt bistånd betalar de även för barnens aktiviteter.
Av de totalt 300 medlemmarna i Hilti Bjj, är inte fler än sex stycken tjejer. Martin Lindqvist tror det beror på att det känns för intimt att brottas med främmande män.
Träningslokalen ligger tre trappor upp i Årstas industriområde, ett stenkast från pendeltågsstationen.
Gruppen på 15 personer (varav en tjej) inleder med att stretcha rygg, ben och mage, för att sedan övergå till att falla, slänga sig och rulla längs med lokalens mjuka grå matta, i olika tekniker.
Det är teknikträning ikväll och instruktören Marcus Widengren visar olika grepp, låsningar och undanmanövreringar, på den lilabältade Arash Javanbakht.
– Jag ska börja med att visa hur ni tar er ur en ”50/50”, om ni nu vill ta er ur den låsningen och inte har ett eget svep utifrån den positionen. Ni börjar med att rulla över på er sida, så här. Sedan sätter ni den ena foten i den andres biceps, för över den andra foten till golvet, på motståndarens andra sida. Sedan reser ni er bara upp och tar ett grepp runt kragen, så här.
Deltagarna går ihop parvis och repeterar tekniken tio gånger vardera.
Karin Gren, med lila bälte, håller med Martin Lindqvist om att det inledningsvis kändes lite obekvämt att brottas med främmande män.
– Men man vänjer sig successivt. Efter två till tre veckor hade jag vant mig. Man måste över den där gränsen inför att vara så nära inpå varandra bara.
Hon har tränat brasiliansk ju jutsu i sex år och tagit tre stycken EM-silver (2010, 2011 och 2012), i sin bältesklass. I SM har hon ännu inte nåt prispallen, men det har sin naturliga förklaring.
– I Europamästerskapen tävlar man i olika klasser, efter grad. I Sverige finns ingen sådan uppdelning, så här blir jag utslagen i matcherna mot dem med svart bälte.
Tillsammans med en annan tjej i klubben har hon arrangerat prova på-pass för tjejer i Husby.
– Det har varit ett stort intresse faktiskt och flera har kommit hit till Årsta för att få träna oftare.
Arash Javanbakht började träna MMA för sju år sedan, men gick efter ett år över till brasiliansk ju jutsu.
– Det var lite tråkigt att bli halvdålig på allting, i stället för att specialisera sig på en gren. Jag förälskade mig i markkampen och här är jag nu, med lila bälte efter sex år.
Arash Javanbakht tävlar så ofta han kan, men har haft lite blandade resultat.
Jag har ett silver och två brons från EM i Köpenhamn, Rom och London. Men det viktigaste är inte att vinna. Det finns ett ordspråk inom brasiliansk ju jutsu som lyder: ”Antingen vinner du, eller så lär du dig något”. Ingen förlorar alltså. En match motsvarar säkert sex månader i träningslokalen.
