Som fackförening blev the Academy of Motion Picture Arts and Sciences ett misslyckande, men den årliga Oscarsgalan har fortsatt att spegla Hollywoodelitens världsperspektiv, och den amerikanska samtiden, allt sedan den första ceremonin 1929. Arbetaren gör en politisk sammanfattning i efterdyningarna av den 86:e upplagan.
The Academy of Motion Picture Arts and Sciences, eller Oscarakademin, har omgärdats av politik ända sedan grundandet 1927. Initiativtagare var filmmogulernas mogul Louis B. Mayer. Han ville ha en gul fackförening och samtidigt försöka styra framstående regissörer och skådespelare genom att ”hänga medaljer” på dem.
Under loppet av några år kring 1920 förvandlades den amerikanska filmindustrin från en småskalig, decentraliserad verksamhet till en modern storindustri dominerad av en handfull storbolag koncentrerade till Los Angeles. Samtidigt gjordes de första seriösa försöken att organisera filmarbetarna fackligt. Till att börja med kunde dock arbetsköparna spela ut rivaliserande fackförbund mot varandra med resultatet att filmarbetarna ofta hade lägre löner och sämre arbetsvillkor än motsvarande yrkeskategorier i andra branscher. Men i mitten av 1920-talet lärde sig facken att samarbeta och 1926 fick man till stånd ett avtal som i stället lyfte filmarbetarnas löner och villkor över genomsnittet.
När teaterskådespelarnas fack Equity genomförde en kampanj för att organisera också kollegorna inom filmen kom 1927 motdraget från filmindustrin: The Academy of Motion Picture Arts and Sciences. Idén kom från Louis B. Mayer, boss för det största av filmbolagen, MGM. Akademin var till att börja med indelad i fem olika underavdelningar efter yrkesområde – skådespelare, regissörer, producenter, manusförfattare och tekniker – och tanken var att den skulle fungera som en gul fackförening. Men i motsats till en vanlig fackförening var medlemskap i akademin förbehållet en liten elit som skulle förhandla å hela branschens vägnar.
Till att börja med rönte arbetsköparnas strategi en viss framgång. Både före och efter börskraschen 1929 bidrog akademin till genomförandet av drastiska lönesänkningar över hela linjen, medan Louis B Mayer blev landets högst betalde person. Men under 1930-talet förlorade akademin gradvis det den haft av trovärdighet som fackförening och Hollywood kom istället att bli något av en framgångssaga för den riktiga amerikanska fackföreningsrörelsen. Oscarakademin kom därefter att helt förknippas med den årliga prisceremoni som lanserades första gången 1929.
Än i dag, 87 år efter dess grundande, är Oscarakademin djupt präglad av sitt ursprung som en sluten elitklubb från en tid då det vita patriarkatet tycktes ohotat. Fortfarande är medlemskapet förbehållet inbjudna enbart. Att vinna en Oscar innebär exempelvis inte automatiskt att man blir medlem. Listan över medlemmar är hemlig, men 2012 lyckades ett team journalister på Los Angeles Times göra en kartläggning över organisationens sammansättning. Av de 5 765 medlemmar som i sluten omröstning utser mottagarna av Oscarstatyetterna visade sig 94 procent vara vita, medan 77 procent var män och 86 procent var över 50 år gamla. Svarta amerikaner utgjorde 2 procent av medlemmarna och samma siffra gällde för spansktalande amerikaner. Och, trots att medlemskap officiellt är oberoende av nationalitet, utgjorde icke-amerikaner en försumbart liten andel. Några inkomstuppgifter gavs inte, men det är naturligtvis en självklarhet att akademin domineras helt av den övre medelklassen.
Oscarakademin är alltså i demografiska termer allt annat än representativ för vare sig nationen/världen i stort eller för arbetarna inom filmindustrin. Desto bättre representerar den Hollywoods maktstrukturer, vilket gör dess val av pristagare till en utomordentlig indikation på den drivande världssynen bakom planetens fortfarande mest inflytelserika filmindustri.
Att det finns ett starkt samband mellan akademins sammansättning och dess val av prisvinnare genom åren är lika oemotsägligt som kontroversiellt. Redan från början var akademin nämligen mån om att framstå som objektiv och öppen för den internationella filmvärldens mångfald. Kriteriet för att en film ska kunna nomineras (eller ligga till grund för en nominering) är att den, oavsett nationalitet, ska ha haft biografpremiär i Los Angeles storstadsområde (Greater Los Angeles Area). När tysken Emil Jannings fick det första priset för Bästa manliga huvudroll påpekade akademin med stolthet att han ”inte ens är medborgare i vårt land”. Det är ett uttalande som ekade i år när mexikanen Alfonso Cuarón vann priset för Bästa regi. Att han blev den första spanskspråkiga vinnaren av regipriset, och detta med en engelskspråkig film (Gravity) – trots att ungefär 35 miljoner amerikaner har spanska som modersmål – framhölls av akademins förre vicepresident, Charles Bernstein, som ett tecken på att mångfaldskritiken är orättvis.
Men faktum är att relativt lite hänt genom åren när det gäller fördelningen av priserna. Ungefär 70 procent av nomineringarna går till amerikaner och 20 procent till britter, medan resten av världen får dela på de överblivna 10 procenten. Med undantag för kategorin Bästa film på främmande språk gäller dessutom att utlänningar oftast får sina priser för engelskspråkiga filmer (som Alfonso Cuarón). Inte en enda film på ”främmande” språk har vunnit det tyngsta priset, Bästa film (franskproducerade The Artist, som vann 2011, är ju en stumfilm). Och inte ett enda regipris har heller gått till någon för en film på annat språk än engelska (även om en handfull vinnarfilmer i båda dessa kategorier blandat flera språk).
När det gäller kön och hudfärg är fördelningen på många sätt ännu värre. Bara en kvinna – Kathryn Bigelow för The Hurt Locker (2008) – och ingen svart man eller kvinna har exempelvis vunnit regipriset. Och endast 4 procent av skådespelarpriserna har gått till svarta amerikaner.
Men om det är svårt att se någon långsiktig utveckling mot mångfald kan man desto lättare se tillfälliga trender som följt de politiska konjunkturerna. Det mest öppna decenniet när det gäller nationalitet var 1960-talet, något som kan förklaras både av det allmänpolitiska klimatet och av det faktum att den amerikanska filmindustrin gick igenom en kris till följd av konkurrensen från tv. De mest slutna decennierna var 1950-talet och 1980-talet, båda epoker av patriotism, konservatism och kalla kriget-hysteri.
Under det tidiga 1980-talet gjordes dock undantag för brittisk film på ett sätt som speglade den varma relationen mellan den nyliberala konservatismens föregångsländer och det speciella förhållandet mellan Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Såväl 1981 som 1982 gick priset för bästa film till Storbritannien, för de nostalgiska prestigeproduktionerna Triumfens ögonblick respektive Gandhi, båda filmer som ser världen resolut ovanifrån. Däremot ignorerades helt vågen av samtidsorienterade och samhällskritiska filmer av folk som Ken Loach, Mike Leigh, Stephen Frears eller Peter Greenaway.
När det gäller det tyngsta priset, Bästa film, har akademin alltid haft en förkärlek för filmer som (mer eller mindre sanningsenligt) skildrar verkliga personer eller händelser, samt för historiska mastodontfilmer i största allmänhet. Andra genrer, som science fiction, animerad film, fantasy och dokumentär, har ignorerats mer eller mindre helt. Mer överraskande är kanske att den amerikanska nationalgenren framför alla andra, västern, endast vunnit tre gånger.
Liksom när det gäller internationalismen kan man spåra trender när det gäller hur genrer dyker upp och försvinner. Komedier har exempelvis i allmänhet varit underrepresenterade, men nominerades flitigt under depressionen på 1930-talet, som också var musikalernas och äventyrsfilmernas starkaste period. Två komedier signerade Frank Capra vann priset under decenniet: Det hände en natt (1934) och Komedien om oss människor (1938). Båda bjöd på upplyftande, moraliserande budskap med individuella framgångssagor och klassförsoning som avslutning. Warner Brothers mörka gangsterfilmer blev däremot utan priser.
Andra världskriget fick ett snabbt och stort genomslag på filmproduktionen. Mellan 1942 och 1945 handlade var tredje Hollywoodproduktion på något sätt om kriget. Tre filmer vann också priset för bästa film: Mrs. Miniver (1942), Casablanca (1943) och, året efter kriget, De bästa åren (1946). Medan den första av dessa titlar ingår i en trend av filmer som, ofta sentimentalt, skildrade hemmafronten och vikten av familjesammanhållning så är den sistnämnda en kritisk berättelse om de hemvändande soldaternas återanpassningssvårigheter och om de trauman kriget lämnat efter sig.
Efter depressionens lättsamma moralism och krigsårens sentimentala patriotism gör sig en mörkare verklighet påmind under några korta år i slutet på 1940-talet. Ett antal så kallade ”problemfilmer” får den mest prestigefyllda statyetten. Förspillda dagar (1945) brukar räknas som Hollywoods första seriösa film om alkoholism. Tyst överenskommelse (1947) handlade om antisemitism (liksom Hämnden är rättvis, som också var nominerad i kategorin Bästa film detta år). Och Alla kungens män (1949) var en skarp uppgörelse med korruption och populism i amerikansk politik.
Under det dubbla trycket från antikommunism och begynnande konkurrens från tv-mediet blev 1950-talet i stället mastodontfilmernas och verklighetsflyktens decennium. 1952 gick priset till cirkusmelodramat Världens största show i regi av mastodontfilmernas åldrande kung, Cecil B DeMille. Denna segrade bland annat över den nu klassiska västern High Noon, vilken ofta beskrivs som en förtäckt kritik av den räddhågsna flockmentalitet som häxjakterna på oliktänkande förde med sig i dåtidens USA. Andra vinnare under decenniet var musikalerna An American in Paris (1951) och Gigi, ett lättfärdigt stycke (1958), familjefilmen Jorden runt på 80 dagar (1956), den heroiska krigsfilmen Bron över floden Kwai (1957) och mastodontfilmen Ben-Hur (1959). Ett dagsaktuellt undantag var den fackföreningskritiska Storstadshamn (1954) i regi av Elia Kazan, som var ett så kallat vänligt vittne (eller tjallare om man så vill) inför House Un-American Activities Committee.
Både mastodontfilmer och musikaler fortsatte att vinna priser under det tidiga 1960-talet, men mot slutet av decenniet märks ett skifte. I nattens hetta (1967) visade att också Hollywood registrerat medborgarrättsrörelsens existens. Och Midnight Cowboy (1969) tar oss ned på det amerikanska samhällets botten utan att ge oss tillstymmelse till lyckligt slut.
Med de politiska morden på Martin Luther King Jr, Malcolm X och Robert Kennedy i färskt minne och Watergateaffären under uppsegling, alltsammans mot en bakgrund av ekonomisk kris, är det kanske inte så konstigt att kriminalfilmen kom att dominera det tidiga 1970-talet, med vinster för French Connection, Gudfadern, Blåsningen och Gudfadern II mellan 1971 och 1974. Mot slutet av decenniet avspeglas också, lite senkommet, skiftningarna i familjepolitik och relationen mellan könen i filmer som Annie Hall (1977), skilsmässodramat Kramer mot Kramer (1979) och Robert Redfords regidebut En familj som andra (1980). Gökboet (1975), Deer Hunter (1978) och, på sätt och vis även Rocky (1976), bekräftar den mörka, ruffiga stämningen som präglade 1970-talet.
Steget till Reaganerans patriotiska yra blev abrupt. 1980-talet var alltså, tillsammans med 1950-talet, Oscarakademins mest inåtvända decennium. De båda epokerna påminde också på andra sätt om varandra. Åter regerade det romantiska tillbakablickandet och den storslagna verklighetsflykten. Efter Triumfens ögonblick och Gandhi följde bland andra Amadeus (1984), Mitt Afrika (1985), Den siste kejsaren (1987) och På väg med Miss Daisy (1989).
På många sätt gled samma trend vidare in i 1990-talet, precis som Ronald Reagans och Margaret Thatchers politik omärkligt blev till Bill Clintons och Tony Blairs. Eskapism, romantik och nostalgi frodades i filmer som Forrest Gump, Braveheart, Den engelske patienten, Titanic och Shakespeare in Love, vinnare 1994–1998. Filmer som Dansar med vargar (1990) – vit hjälte hjälper en indianstam, siouxer, att försvara sig mot en annan, de groteskt framställda pawneerna – Schindler’s List (1993) – storkapitalist och krigsprofitör räddar judar undan koncentrationslägren – och Forrest Gump – svagsint men genomgod man blir stenrik på aktier – speglar den nya retoriska spin på kapitalism och imperialism – ”socialt företagande”, ”humanitär intervention” – som utgjorde ”den tredje vägens” främsta bidrag till politisk förnyelse.
På sätt och vis var det först kring sekelskiftet som 1980-talet tog slut; med it-kraschen, 9/11, evighetskriget och den permanenta ekonomiska krisen. 20 år efter Kramer mot Kramer återkom kärnfamiljens kris i American Beauty (1999), men nu ersattes den förra filmens hoppfulla slut med dystopi och död. En liknande utveckling ser vi från Rocky till Million Dollar Baby (2004); på 2000-talet slutar framgångssagan inte med hopp och kärlek utan med döden i ringen. Annars finns det klara likheter mellan epokerna. Kriminalfilmen är tillbaka med The Departed (2006)och No Country for Old Men (2007). Och The Hurt Locker kritiserar Irakkriget ungefär på samma sätt som Deer Hunter gjorde med Vietnam; med fokus på amerikanskt lidande och en blandning av rasism och ointresse när det gäller fiendebefolkningen. När det gäller förmågan att porträttera motståndarsidan på ett mänskligt sätt i en krigsfilm har dagens Hollywood långt kvar till 1929/30 års vinnare (man delade ut priset säsongsvis på den tiden), På västfronten intet nytt.
Årets Oscarsgala har beskrivits som en seger för mångfalden. Det är lätt att hålla med, inte minst för att 12 Years a Slave, i regi av den svarte britten Steve McQueen, blev utsedd till bästa film. Men, skulle man kunna säga, på sätt och vis bekräftade årets undantag ändå de gamla reglerna. När Alfonso Cuarón tog hem priset för Bästa regi var det alltså, som så ofta är fallet för icke-engelskspråkiga nationaliteter, för en amerikansk film. Och det samma gäller för kenyansk-mexikanska Lupita Nyong’o, som fick pris för Bästa kvinnliga biroll för just 12 Years a Slave (samma sak gällde, för övrigt, också Emil Jannings 1929). Och Matthew McConaugheys och Jared Letos priser för Bästa manliga huvudroll respektive biroll hamnar inom den på senare år växande gruppen straighta skådespelare som belönats med en Oscar eller en nominering för ”modet” att ha gjort homosexuella karaktärer (andra i den här gruppen inkluderar Annette Benning, Philip Seymour Hoffman, Sean Penn, Hilary Swank, Heath Ledger, Jake Gyllenhall och Felicity Huffman). Däremot har ingen öppet homosexuell skådespelare fått priset och bara en, Ian McKellen, över huvud taget nominerats.
Samtidigt kan det konstateras att akademin i år inte lyckades hitta en enda film producerad utanför USA och Storbritannien värdig att ens inkludera bland de nio nominerade filmerna i kategorin Bästa film. Och inte heller en enda skådespelare i en sådan film eller en enda regissör eller manusförfattare som arbetat på ett annat språk än engelska. Någon entydig linje mot mångfald kan alltså knappast urskiljas.
