Elise Ottesen-Jensen – Hjälplös Tidigare publicerad i ”Människor i nöd” (Federativs) Ung hade hon egentligen aldrig varit. Från det att hon slutade skolan hade hon bara haft plikter. Modern hade tuberkulos och sköttes hemma. Syskonen som alla redan flytt boet, underhöll det lilla enkla hemmet ekonomiskt. men det var Elsa som fick bära dagens börda […]
Elise Ottesen-Jensen – Hjälplös
Tidigare publicerad i ”Människor i nöd” (Federativs)
Ung hade hon egentligen aldrig varit. Från det att hon slutade skolan hade hon bara haft plikter. Modern hade tuberkulos och sköttes hemma. Syskonen som alla redan flytt boet, underhöll det lilla enkla hemmet ekonomiskt. men det var Elsa som fick bära dagens börda och hetta. Aldrig skulle hon gå hemifrån. Arbete på dagen och vakande under nätterna satte sig snart resignationens prägel på den unga flickan, som såg så mycket äldre ut än hon egentligen var.
När hon var 18 mötte hon honom. Han kom på besök med en av bröderna, som reste dit från Stockholm för att hälsa på modern och se hur det stod till hemma. Han bjöd henne ut på fest i folkets park, och brodern lovade att stanna hos modern. Hur underbart kändes det inte att för en gångs skull vara fri som de andra unga flickorna, att dansa, att skratta – hon hade nästan glömt hur det kändes under dessa fyra fängelseår. och så trevlig han var, och frikostlig. Stilig var han också och egentligen såg han ung ut, trots att brodern berättade att han var änkeman och hade en konfirmerad flicka. Otänkbart…
Den kvällen blev en oförglömlig för Elsa. ett minne, som hon tog fram och solade sig i, när det gråa vardagslivet lade sin tunga hand på hennes unga skuldror. Det gick en tid. Elsa drog fram minnet gång på gång och lät fantasin bygga luftslott omkring det. där inne vandrade hon de tysta kvällarna när hon ensam vakade vid moderns sjukbädd, och den 40-årige änkemannen fick sagoprinsens gestalt. Och även dennes unga, glödande hjärta.
Allt detta berättade hon för mig, där hon sitter i sin svarta slöja, en 22-årig änka.
– Han kom tillbaka varje gång han besökte min hemstad i affärer, suckade hon. Och givetvis sa jag ”ja”, när han friade.
Mor skickades till sjukhus. Det var bäst för henne så. Och jag skulle äntligen komma ut ur min fångenskap. Jag var kär upp över öronen och drömde om en lycka utan gräns. – Inte anade jag då, att det lilla hem dit han förde mig, bara skulle bli en ny bur, ett nytt fängelse, där jag skulle spärras in tillsammans med hans sextonåriga dotter, som hatade mig från det ögonblick hon såg mig! Vi bodde ett stycke utanför Stockholm, och jag fick aldrig ett öre i kontanter så att jag kunde resa dit in, där jag hade flera av mina syskon. Jag behandlades som en flickunge av honom, och hade ingen bestämmanderätt alls. Han avgjorde om jag skulle ha en ny klänning och köpte den även – efter sin sin smak.
När han ibland reste till andra platser, köpte han på förhand hem det flickan och jag skulle leva på under tiden. Inte ett öre till frimärke hade jag ens. Jag var bara hans hushållerska och älskarinna. För övrigt intresserade han sig inte ett dugg för mig. Söp kan jag inte säga att han gjorde i den mening att han kom full hem. Men det luktade ofta sprit om honom – usch, otäckt!
Då äcklade han mig så att jag fasade för natten. Det gjorde jag allt mer undan för undan. Mina ömma känslor för honom tog ganska hastigt slut. Och ingen kan väl undra på det, eller hur? – Min räddning var att jag snart blev med barn. Den första kom tio månader efter att vi gifte oss. Den fyllde ut tomheten i min tillvaro och kastade åter ett glädjande stänk över den. Men jag hade slitit så hårt under mors sjukdom – ibland undrade jag även om hon inte hade smittat mig – och blev ohyggligt kraftlös efter förlossningen. Barnmorskan sa att jag inte fick amma den lille för länge, det skulle ta för mycket av mig. Men innan jag hann vänja av honom var jag redan i grossess igen. det var elva månader mellan de två första – då tog jag mod till mig om det inte fanns något sätt, att jag kunde skydda mig mot att bli havande lika snabbt igen. Att min man inte brydde sig om att skydda mig, det visste jag. Jag förde på tal en gång, jag glömde aldrig hur arg han blev. Läkaren svarade iallafall inte alls på frågan, och barnmorskan trodde att jag frågade för att jag haft en svår förlossning och att jag snart skulle glömma det.
– Jag reste hem igen med förtvivlan i mitt hjärta. En tröst jag fick iallafall; hans vuxna flicka hade fått plats i staden och flyttade hemifrån.
– Men två månader senare var jag med barn igen. Nu hatar jag honom. Ibland blir det rena slagsmål på nätterna, eftersom jag inte ville ge med mig. Men han rådde ju på mig, stor och kraftig som han var. Gud förlåte mig, men jag kände det som om jag blev våldtagen – av min egen man, i mitt eget hem! – den minsta är fyra månader nu. Jag har ammat henne som en besatt och även mjölkat mig varje dag, så att jag inte åter skall råka i olyckan… – frun har väl sett i tidningen, att mannen min dog i förra veckan? av slag. Det säger att han haft syfilis en gång, och att det berodde på det.
Inte vet jag. han låg död i sängen på morgonen. Vi begravde honom igår. Och jag säger som sant är, att jag sörjer honom inte. Men jag är bottenolycklig ändå. Jag har haft regleringen för mer än en vecka sedan, men den har inte kommit. ja, frun förstår… jag är ju bara 22 år och har 3 små faderlösa. Och ingenting lämnade han efter sig, utan det enkla bohaget från första äktenskapet förstås…
Ännu hörde jag hennes rörande hjälplösa fråga; – säg, känner inte frun någon läkare med hjärtat i bröstet, som jag kan vända mig till? Hon vände sig till många läkare. Ett hjärta i bröstet hade de alla. Men lagen dödade hjärtats röst.