Nej, jag tänker inte sluta. För mig finns det inget annat. Just nu: en insamling till klädarbetarfacket i Bangladesh. Förra året: brunnar till jordlösa och olivträdsplantor till Västbanken. Förrförra, eller året innan: Gaza och Haiti. Antirasism, husockupationer. Demonstrationer och fanor, banderoller, insamlingar. Ibland känns det meningsfullt och tillfredsställande och ibland är det bara nödvändigt; någonting som måste fortsätta.
Jag är ingen perfekt människa. Hur skulle jag kunna vara det? Det finns inga perfekta människor. Men jag tänker inte sluta, jag kan inte vara något annat än det där sandkornet som skaver. Coca-Cola? Nej tack! McDonalds? I helvete! Nestlé? Nej, de kör fortfarande sina kampanjer för bröstmjölksersättning med vita, välnärda barn. Kampanjer som får kvinnor i fattiga områden i Syd att sluta amma och försöka ersätta bröstmjölken med smutsigt vatten och pulver som någon tjänar pengar på. Nestlé äger Zoégas och Zoégas gör gott kaffe. Skulle jag bjuda in någon jag definitivt inte tycker om till mitt kök? Någon som får dela min morgon.
Jag är inte perfekt, jag har gjort en massa dumma saker. Jag har gjort saker jag skäms över och skulle vilja ha ogjorda, men jag kan inte göra mycket åt det nu. Jag kan be om ursäkt och försöka göra det bättre nästa gång. Det finns saker jag tror på: rättvisa, solidaritet, medmänsklighet. Ibland tittar folk på mig som om jag inte är klok. ”Jo, det låter ju bra”, säger de, ”visst, men det är ganska naivt. Världen är som den är”. Jag säger: ”Världen är som den är för att vi låter den vara det, vi kan hitta andra vägar, ingenting är omöjligt”.
Nu, när jag närmar mig 60 är jag kanske svårare att avfärda, det är inte som att knäppa en 17- eller 18-åring på näsan, men ändå… Kommunist? Nej. Men lite åt det hållet? Vad menar du?
Nej, jag tänker inte sluta. För mig finns inget annat. Frihandelszonerna i Bangladesh, Haiti eller Mexiko är INTE utveckling. Det är ett bekvämt och rationellt sätt att producera och disciplinera arbetskraft i ett cyniskt, kapitalistiskt samhälle, ett sätt att effektivisera utsugning, ingenting annat. De har INTE kommit till för att förbättra transporter eller vägnät. ”Trickle down effect”, nedsippringseffekten, fungerar INTE. Jag har inte sett det fungera under mina sju resor till Bangladesh i alla fall, men jag har sett medelklassen där växa och slummen rivas och de jordlösa bli fler. Och om genmodifierade grödor vore bra skulle de knappast motarbetas av i stort sett alla småbondeorganisationer i Syd och applåderas av Monsanto och de andra stora agrokemiföretagen. Och om H&M verkligen skulle vilja hade de förbättrat villkoren för klädarbetare för många år sedan. Kanske redan när de gjorde ”bara” 7 miljarder i vinst om året och inte nu när de gör 7 miljarder i vinst varenda kvartal.
Nej, jag tänker inte sluta. Den första demonstration jag gick på som 13- eller 14-åring, 1967 eller 1968, var till stöd för någon urbefolkning i Latinamerika. Jag minns talkörerna: ”Brasilien mördar, USA betalar!”. ”Brasilien mördar” förstod jag, men inte ”USA betalar”. Men det tog inte så lång tid innan jag förstod. Det går att skaffa sig alternativ information om man vill. Om man inte vill kan man gå runt i en glasbubbla ett helt liv och säga att man ingenting visste.
Jag tycker inte att jag är någon negativ person. Jag kan prata om annat. Ibland skrattar jag. Åt konstiga eller knäppa saker. Åt något lustigt jag hör. Åt vardagliga händelser. Jag pratar gärna om vädret: ”Vad fint det är i dag, ser du hur snabbt molnen rör sig, känner du vad mild luften är i dag?” Ibland, men inte ofta, gråter jag. Över döda vänner eller meningslös förstörelse, över en film med billiga, tårframkallande tricks eller en vacker låt. Jag vet att vi människor är sammansatta figurer, att vi rymmer mycket. Livet är fantastiskt. Ibland dyker jag – den senaste gången, för ett par år sedan, var det som att få en del av mig bortskuren för en tid, som om jag rörde mig i ett zombieland, ett grått landskap utan sol eller måne. Helt utan glädje. Men jag tänker inte sluta. För mig finns det inget annat.
Nästa gång jag fyller år fyller jag 60. Det trodde jag aldrig. När jag var 20 tyckte jag 40 lät mycket. När jag var 20 bodde jag på Södermalm i Stockholm. Som nyinflyttad från förorten satt jag på ölkaféet Tjoget på Långholmsgatan och lyssnade på gubbarna som berättade om de svenska arbetslägren för kommunister under andra världskriget. De fick någon ny att berätta sina historier för. Texas, en gammal Spanienfrivillig som slagits i de internationella brigader som kämpade mot fascisterna, sopade utanför affärerna vid foten av Västerbron och byggde fina små vedhögar i de avlägsna delarna av Långholmsparken. I förra valet röstade Södermalm till övervägande delen blått. Och sen spelar det ingen roll hur många butiker som har Fair Trade eller ekologiskt.
Jag tänker inte sluta. I Fruängen kämpade vi med näbbar och klor under flera år för att inte några kommunalägda, fuskbyggda åttiotalshus skulle privatiseras. Vi lyckades där, men förlorade på en massa andra ställen. Som grus i maskineriet. Dispyter med grannar som hade trott att de skulle bli rika och kunna köpa sig villor för vinsten på de blivande bostadsrätterna och sen skriva in sina ungar på bostadsförmedlingen. Ett pyramidspel som närmar sig sitt slut. Vi hade fina fester med vacker musik där, vi ville visa att det går att komma tillsammans utan att någon tjänar pengar på det. Bara för att.
Jag tänker inte sluta. För mig finns inget annat. Just nu: en insamling till klädarbetarfacket i Bangladesh. Ett stöd till mestadels unga kvinnor som kunde ha varit våra barn. Vi väljer vad vi vill se.
Per Erixon är författare, journalist, boendestödjare, aktivist och mångårig medarbetare i Arbetaren. Han har under flera år bland annat rapporterat om de bangladeshiska textilarbetarnas situation. I augusti romandebuterade han med Som det blev, utgiven på Lindelöws förlag. Just nu arbetar han med en reportagebok från sina resor till Bangladesh.
