• På den lille mannens kontor kl. 9:46
Den lille mannen snurrade ett helt varv på skrivbordsstolen och lät fingrarna landa på tangentbordet i samma stund som farten avtog. Morgonritualen var en av hans många signaturer. En annan var hans hasande gång, en annan hur han höll kaffemuggen med fullt utsträckt arm för att eliminera risken att spilla ner sig, en annan den stora vårtan över högra kindbenet. Ingen av dessa egenskaper/egenarter var något mannen själv var särskilt lockad att framhålla men det sköttes mer än gärna av den personalstyrka han delvis knopat ihop och var ansvarig för. Den bestod av tre heltidare med roterande dagsskift. Tre och en halv egentligen eftersom Charlotte jobbade kvartstid efter mammaledigheten, men ändå kostade som en halv i sossarnas förbannade Sverige. Av de andra tre hade han ”ärvt” två samt fastanställt den tredje. Det var Mange. Kvinnotjusaren med egenregistrerad Lexus som mannen själv rankade som en av sina allra närmsta vänner.
Sen var det extrapersonalen. Tio stycken som turades om kring helger och de förhatliga fredagskvällarna. Av dem kunde han glatt slippa hälften. Oengagerade, otacksamma, tråkiga som alltid tackade nej till inviterna om gemensam After Work. Mest finniga skolungdomar med alla sina fördelar (obefintliga löneanspråk och livegen livsstil) men i några av de lite äldre tyckte han sig se viss potential. Kanske Danijela en dag kunde avlösa Marie om hon bara tog och gick i pension någon gång? Lite ungt blod och långa ben skulle vara just vad stationen behövde. Kanske skulle det dessutom fördjupa deras relation till honom? Han undvek att fundera kring lämpligheten i resonemanget.
Så var det nattpersonalen. Sedan slashasen från Falun flyttat vidare med rockstjärnedrömmarna återstod bara två med ansvar för varsina veckor. Argbiggan och besserwissern. Av de två föredrog han den förstnämnda på grund av de yttre attributen och könet och den senare på grund av att han fortfarande inte begärt ett nytt anställningsbevis efter att ha gått över till heltid. Med nattskiftet interagerade han gärna så lite som möjligt. Stod butiken kvar utan för mycket svinn eller tjuvtankningar när morgonen kom hade de gjort sig förtjänta av den för höga lönen. Blev där bråkmakarfasoner som tal om ob-tillägg, semester eller sjukanmälningar innebar det signaler om personalrotation. Men än så länge var det hyfsat frid och fröjd och han upplevde ett oförtjänt lugn medan hans trögstartade dator svettades i brist på hårddiskutrymme. Han lade an sin mest ointresserade min och tog sikte på kaffemaskinen ute i butiken. En ny arbetsdag skulle ta sin början och han var en man som behövde en rejäl kopp java för att verkligen komma igång.
• I en flådig villa på Värmdö kl. 9.56
Värmdös konung valde bland slipsnålarna. Som ytterst ansvarig gick det aldrig att bortse ifrån att det var hans pengar. En viss fastställd (och alldeles för hög) summa skulle årligen inkomma till företagskoncernen avseende licensavgift, tillgång till grossister och varumärken samt kampanjer och andra mindre kostnader. Det EVENTUELLA överskottet var vinsten. Det skulle i sin tur täcka lönekostnader, hyra av mark, alla inköp, miljöavgifter, saneringsdito med mera med mera i nästan all oändlighet och om det möjligen blev något över så tillföll det till slut honom. Att ge sig in i franchisebranschen hade varit ett risktagande men han var en risktagande man som dessutom tagit sig an hela fyra stationer samtidigt. En i direkt anslutning till hemmet på Värmdö som nu fungerade som kontor. Just denna station hade fått formen av ett familjeföretag med frun anställd som löneansvarig och inte mindre än fyra av deras gemensamma barn samt de två sedan tidigare och ena bonusbarnet arbetande i butiken.
Så var det sjömacken och sommarens kassako i Nynäshamn. Men den i Johanneshov var orsaken till den tilltagande huvudvärken. Mannen han ”ärvt” som stationsansvarig var en idiot. Den uppfattningen hade varit klar sedan första uppenbarelsen. En kort, satt, högröd sådan med en skrikande vårta över högra kindbenet (vänster för betraktaren) och ett kontor som avslöjade en halvgammal, misslyckad ungkarl utan riktning i livet eller framåtanda. Det fanns en aura av tacksamhet och mättnad kring den lille mannen som genast väckte antipatier. Inte blev det bättre av att den lille mannen berättat att han bodde i Hökarängen vilket fick honom att minnas ungdomens bortamatcher i St. Erikscupen i de ghettoliknande konklaver som utgjorde Stockholms södra förorter och var en bidragande orsak till att han själv slagit sig ner med familjen utanför staden i vad som än så länge fick anses vara fredad zon.
Hursomhelst hade han bestämt sig för att det fick vara bra nu och göra sig av med den lilla mannen. Till sin hjälp hade han Stefan från huvudkontoret som var hans kontakt med bolaget. Därifrån hade kommit grönt ljus och förliknelsen med facket var redan skriven i förväg. Sex månadslöner, delat mellan firman och Stefans avdelning. Och Jannike, som han alltid sett som sin lilla protegé hade redan tackat ja till att ta över. Han hade ändå visioner för Johanneshov. Han skulle få igång omsättningen igen med kampanjer och stramare tyglar kring de hutlösa utgifterna. Jannike skulle vara hans förlängda arm och det där magra överskottet börja växa igen. ”Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med”, tänkte han och lyfte telefonen för att varsko Johanneshov om sitt besök.
• I ett alldeles för upplyst konferensrum i Bromma kl. 10.57
Varje rum var namngivet efter ett fräsigt bilmärke. Innehållsmässigt var de desamma. Ett stort ovalt bord med plats för tjugofem personer. Extrastolar utställda längs väggarna, en whiteboard, matchande de vita väggarna med hållare, pekpinne och pennor i olika färger och en stor projektor i taket.
Inne i ”Mercedes” var det i dag trångt kring och på bordet. På det stod kaffetermosar, plastmuggar och ett rejält fat kanelgifflar. Omkring en engagerad skock människor i olika nyanser av grisrosa. En av dem var Stefan Danielsson, Team Leader för Handlaravdelningen. Liksom övriga var hans direkta uppmärksamhet riktad mot den ledigt klädde och solbrända ynglingen framme vid tavlan.
Veckans gästföreläsare gjorde så på temat ”Gruppdynamik, samarbete, utveckling och dolda signaler” och det hela var mycket uppskattat särskilt hos damerna från kreditavdelningen som kreativt byggt samman en egen första parkett av extrastolarna och nu log sina bredaste leenden med uppspärrade ögon fokuserade på ömsom ynglingens stramande bringa, ömsom de muskulösa armarna.
Stefan Danielsson själv var mer än nöjd. Det var han som arrangerat det hela. Dels på grund av sitt eget intresse för managmentpsykologi som åtskilliga ledarseminarier och en befälstjänst i värnplikten väckt hos honom. Dels på grund av hur omhuldade dessa föreläsningar var bland personalen.
Själv hade han hela dagen varit på ett sådant utmärkt humör att han till och med givit efter för den där gnidiga handlaren från Värmdös krav på delat avgångsvederlag för en av dennes stationschefer trots att han visste att det skulle grymtas om saken på nästa kvartalsredovisning, precis som beslutet att boka in eleven till den indiske skrattdoktorn igen trots att budgeten för personalmotivation överskreds redan förra månaden. Men det var sak samma nu. Folket omkring älskade honom och när den här timmen var slut var arbetsdagen till ända för hans del. Han satte en signatur på stationschefens uppsägningsbesked utan att släppa blicken från ynglingen framme vid tavlan.
• Ute på Värmdö igen men denna gång i butiken runt hörnet kl. 11:01
Kortet på familjen från semestern på Kreta, miniräknare, dubbel uppsättning post-it:s, tre pennor, stressbollen och ”Led din flock: Så blir du en omtyckt och framgångsrik chef på 89 sidor”. Nu hade hon det hon behövde. Han hade redan åkt före för att underrätta hennes företrädare. Hon tog ett ordentligt andetag med slutna ögon och föreställde sig sin inre röst. ”Detta är chansen. Ta den. Var en aktör”, sa rösten.
På väg till bilen stannade hon upp och såg över axeln på den plats hon nu lämnade bakom sig. Helt enligt bokens rekommendationer. Sedan klev hon in, lade i ettan och tuffade långsamt ut på drivmedelsplattformen för vidare anslutning till motorvägen som ledde mot staden.
• På kontoret som nyss var den lille mannens arbetsplats kl. 11:45
Den lille mannen fokuserade blicken snett ovanför ”Baronens” vänstra öra och andades hårt genom näsan för att hantera den otympliga klump som aggressivt växte sig större i halsen. Resultatet blev ett orytmiskt visslande. ”Baronen”, som den lille mannen finurligt brukade kalla honom inför personalen, hade huvudet lite på sned vilket fick deras nyss avslutade interaktion att se minst sagt märklig ut. Lyckligtvis fanns där inga vittnen. Dörren var ordentligt stängd.
”Det är som du ser ett mycket generöst erbjudande”, sa ”Baronen”.
En sorts bekräftelse kunde med viss möda uppfattas från den lille mannen.
”När det gäller det som tillhör företaget har jag fått klartecken från HQ om att du kan behålla telefonen. Datorn räcker det med att du formaterar innan Jannike kommer i eftermiddag, okej?”
”Okej”, sa den lille mannen tyst men förstärkte med ett nickande.
”Då så, då tror jag vi är klara här då. Tack ska du ha. Och självklart ställer jag upp som referens om det skulle behövas i framtiden. Ta hand om dig nu.”
Handskaket var över på ett ögonblick och dörren slog igen. Kvar satt den lille mannen ensam och stirrade rakt framåt. Prövade en ny punkt men fann inget där heller. Så snurrade han ett halvt varv på stolen och landade med händerna på tangentbordet för sista gången, hejdade sig och plockade med ena handen upp telefonen från hållaren i skärpet, knäppte fram ett nummer och satte luren mot örat.
”Mange, vet du hur man formaterar en dator?”
• Jannikes nya arbetsplats kl. 12:52
”Här luktar instängt” var en fras folk slängde sig alldeles för vidlyftigt med. Det insåg hon nu. Odören var en frän kombination av salt, härsket, svett, mög och stekos på en gång. Fläckarna på kontorsstolen vittnade om att något onämnbart skett där och fortgått år efter år utan att någon överlevande kunnat förhindra det. Tills nu.
Hon placerade fotografiet bredvid skärmen över ett tredubbelt lager skyddande servetter. Det hamnade givetvis snett på grund av underlaget men som provisorisk lösning fick det duga. Innan sanering skett var det ett brott att förena det käraste hon ägde med den bordsyta hon såg framför sig.
Knaster och fläktens envetna arbete hördes från maskinen under bordet. Magnus påstod att han startat omformatteringen redan vid ettiden men två timmar senare stod den fortfarande och tuggade utan att verkar komma speciellt mycket framåt.
Nåväl, hon hade det mesta hon behövde analogt eller i pappersform ändå. Kamerasystemet hanterades av en separat dator och i stället kunde hon börja ta itu med det värsta. Som tur var fanns gott om bakteriedödande och klorin i städskrubben. Samtidigt som hon skrubbade försökte hon ögna igenom personallistan framför henne.Marie och Charlotte kände hon såklart sedan tidigare. Och Magnus hade hon också noterat någon gång. Att lära sig extrapersonalens namn var sekundärt. Några kunde hon inte ens uttala. Södra Stockholm verkade vara precis så kontinentalt hon hört talas om. Spännande! Och så var det nattarbetarna.
På det hastigt inplanerade personalmötet i morgon skulle hon försöka bilda sig en första uppfattning. Men just nu var prioriteten på annat håll. För att verkligen klara av detta fick hon den närmsta timmen rikta såväl ögonens fulla uppmärksamhet som båda armarnas muskler åt rengöring av det satans bordet medan hårddisken överhettades i sin strid med att radera vad det nu var som fanns därinne.
En hastig blick på stolen påminde henne om hennes ursprungliga misstanke.
