Erik Haking:
Liksom en chef

• På den lille mannens kontor kl. 9:46

Den lille mannen snurrade ett helt varv på skrivbordsstolen och lät fingrarna landa på tangentbordet i samma stund som farten avtog. Morgonritualen var en av hans många signaturer. En annan var hans hasande gång, en annan hur han höll kaffemuggen med fullt utsträckt arm för att eliminera risken att spilla ner sig, en annan den stora vårtan över högra kindbenet. Ingen av dessa egenskaper/egenarter var något mannen själv var särskilt lockad att framhålla men det sköttes mer än gärna av den personalstyrka han delvis knopat ihop och var ansvarig för. Den bestod av tre heltidare med roterande dagsskift. Tre och en halv egentligen eftersom Charlotte jobbade kvartstid efter mammaledigheten, men ändå kostade som en halv i sossarnas förbannade Sverige. Av de andra tre hade han ”ärvt” två samt fastanställt den tredje. Det var Mange. Kvinnotjusaren med egenregistrerad Lexus som mannen själv rankade som en av sina allra närmsta vänner.

Sen var det extrapersonalen. Tio stycken som turades om kring helger och de förhatliga fredagskvällarna. Av dem kunde han glatt slippa hälften. Oengagerade, otacksamma, tråkiga som alltid tackade nej till inviterna om gemensam After Work. Mest finniga skolungdomar med alla sina fördelar (obefintliga löneanspråk och livegen livsstil) men i några av de lite äldre tyckte han sig se viss potential. Kanske Danijela en dag kunde avlösa Marie om hon bara tog och gick i pension någon gång? Lite ungt blod och långa ben skulle vara just vad stationen behövde. Kanske skulle det dessutom fördjupa deras relation till honom? Han undvek att fundera kring lämpligheten i resonemanget.

Så var det nattpersonalen. Sedan slashasen från Falun flyttat vidare med rockstjärnedrömmarna återstod bara två med ansvar för varsina veckor. Argbiggan och besserwissern. Av de två föredrog han den förstnämnda på grund av de yttre attributen och könet och den senare på grund av att han fortfarande inte begärt ett nytt anställningsbevis efter att ha gått över till heltid. Med nattskiftet interagerade han gärna så lite som möjligt. Stod butiken kvar utan för mycket svinn eller tjuvtankningar när morgonen kom hade de gjort sig förtjänta av den för höga lönen. Blev där bråkmakarfasoner som tal om ob-tillägg, semester eller sjukanmälningar innebar det signaler om personalrotation. Men än så länge var det hyfsat frid och fröjd och han upplevde ett oförtjänt lugn medan hans trögstartade dator svettades i brist på hårddiskutrymme. Han lade an sin mest ointresserade min och tog sikte på kaffemaskinen ute i butiken. En ny arbetsdag skulle ta sin början och han var en man som behövde en rejäl kopp java för att verkligen komma igång.

• I en flådig villa på Värmdö kl. 9.56

Värmdös konung valde bland slipsnålarna. Som ytterst ansvarig gick det aldrig att bortse ifrån att det var hans pengar. En viss fastställd (och alldeles för hög) summa skulle årligen inkomma till företagskoncernen avseende licensavgift, tillgång till grossister och varumärken samt kampanjer och andra mindre kostnader. Det EVENTUELLA överskottet var vinsten. Det skulle i sin tur täcka lönekostnader, hyra av mark, alla inköp, miljöavgifter, saneringsdito med mera med mera i nästan all oändlighet och om det möjligen blev något över så tillföll det till slut honom. Att ge sig in i franchisebranschen hade varit ett risktagande men han var en risktagande man som dessutom tagit sig an hela fyra stationer samtidigt. En i direkt anslutning till hemmet på Värmdö som nu fungerade som kontor. Just denna station hade fått formen av ett familjeföretag med frun anställd som löneansvarig och inte mindre än fyra av deras gemensamma barn samt de två sedan tidigare och ena bonusbarnet arbetande i butiken.

Så var det sjömacken och sommarens kassako i Nynäshamn. Men den i Johanneshov var orsaken till den tilltagande huvudvärken. Mannen han ”ärvt” som stationsansvarig var en idiot. Den uppfattningen hade varit klar sedan första uppenbarelsen. En kort, satt, högröd sådan med en skrikande vårta över högra kindbenet (vänster för betraktaren) och ett kontor som avslöjade en halvgammal, misslyckad ungkarl utan riktning i livet eller framåtanda. Det fanns en aura av tacksamhet och mättnad kring den lille mannen som genast väckte antipatier. Inte blev det bättre av att den lille mannen berättat att han bodde i Hökarängen vilket fick honom att minnas ungdomens bortamatcher i St. Erikscupen i de ghettoliknande konklaver som utgjorde Stockholms södra förorter och var en bidragande orsak till att han själv slagit sig ner med familjen utanför staden i vad som än så länge fick anses vara fredad zon.
Hursomhelst hade han bestämt sig för att det fick vara bra nu och göra sig av med den lilla mannen. Till sin hjälp hade han Stefan från huvudkontoret som var hans kontakt med bolaget. Därifrån hade kommit grönt ljus och förliknelsen med facket var redan skriven i förväg. Sex månadslöner, delat mellan firman och Stefans avdelning. Och Jannike, som han alltid sett som sin lilla protegé hade redan tackat ja till att ta över. Han hade ändå visioner för Johanneshov. Han skulle få igång omsättningen igen med kampanjer och stramare tyglar kring de hutlösa utgifterna. Jannike skulle vara hans förlängda arm och det där magra överskottet börja växa igen. ”Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med”, tänkte han och lyfte telefonen för att varsko Johanneshov om sitt besök.

• I ett alldeles för upplyst konferensrum i Bromma kl. 10.57

Varje rum var namngivet efter ett fräsigt bilmärke. Innehållsmässigt var de desamma. Ett stort ovalt bord med plats för tjugofem personer. Extrastolar utställda längs väggarna, en whiteboard, matchande de vita väggarna med hållare, pekpinne och pennor i olika färger och en stor projektor i taket.
Inne i ”Mercedes” var det i dag trångt kring och på bordet. På det stod kaffetermosar, plastmuggar och ett rejält fat kanelgifflar. Omkring en engagerad skock människor i olika nyanser av grisrosa. En av dem var Stefan Danielsson, Team Leader för Handlaravdelningen. Liksom övriga var hans direkta uppmärksamhet riktad mot den ledigt klädde och solbrända ynglingen framme vid tavlan.

Veckans gästföreläsare gjorde så på temat ”Gruppdynamik, samarbete, utveckling och dolda signaler” och det hela var mycket uppskattat särskilt hos damerna från kreditavdelningen som kreativt byggt samman en egen första parkett av extrastolarna och nu log sina bredaste leenden med uppspärrade ögon fokuserade på ömsom ynglingens stramande bringa, ömsom de muskulösa armarna.

Stefan Danielsson själv var mer än nöjd. Det var han som arrangerat det hela. Dels på grund av sitt eget intresse för managmentpsykologi som åtskilliga ledarseminarier och en befälstjänst i värnplikten väckt hos honom. Dels på grund av hur omhuldade dessa föreläsningar var bland personalen.

Själv hade han hela dagen varit på ett sådant utmärkt humör att han till och med givit efter för den där gnidiga handlaren från Värmdös krav på delat avgångsvederlag för en av dennes stationschefer trots att han visste att det skulle grymtas om saken på nästa kvartalsredovisning, precis som beslutet att boka in eleven till den indiske skrattdoktorn igen trots att budgeten för personalmotivation överskreds redan förra månaden. Men det var sak samma nu. Folket omkring älskade honom och när den här timmen var slut var arbetsdagen till ända för hans del. Han satte en signatur på stationschefens uppsägningsbesked utan att släppa blicken från ynglingen framme vid tavlan.

• Ute på Värmdö igen men denna gång i butiken runt hörnet kl. 11:01
Kortet på familjen från semestern på Kreta, miniräknare, dubbel uppsättning post-it:s, tre pennor, stressbollen och ”Led din flock: Så blir du en omtyckt och framgångsrik chef på 89 sidor”. Nu hade hon det hon behövde. Han hade redan åkt före för att underrätta hennes företrädare. Hon tog ett ordentligt andetag med slutna ögon och föreställde sig sin inre röst. ”Detta är chansen. Ta den. Var en aktör”, sa rösten.

På väg till bilen stannade hon upp och såg över axeln på den plats hon nu lämnade bakom sig. Helt enligt bokens rekommendationer. Sedan klev hon in, lade i ettan och tuffade långsamt ut på drivmedelsplattformen för vidare anslutning till motorvägen som ledde mot staden.

• På kontoret som nyss var den lille mannens arbetsplats kl. 11:45

Den lille mannen fokuserade blicken snett ovanför ”Baronens” vänstra öra och andades hårt genom näsan för att hantera den otympliga klump som aggressivt växte sig större i halsen. Resultatet blev ett orytmiskt visslande. ”Baronen”, som den lille mannen finurligt brukade kalla honom inför personalen, hade huvudet lite på sned vilket fick deras nyss avslutade interaktion att se minst sagt märklig ut. Lyckligtvis fanns där inga vittnen. Dörren var ordentligt stängd.

”Det är som du ser ett mycket generöst erbjudande”, sa ”Baronen”.

En sorts bekräftelse kunde med viss möda uppfattas från den lille mannen.

”När det gäller det som tillhör företaget har jag fått klartecken från HQ om att du kan behålla telefonen. Datorn räcker det med att du formaterar innan Jannike kommer i eftermiddag, okej?”

”Okej”, sa den lille mannen tyst men förstärkte med ett nickande.

   ”Då så, då tror jag vi är klara här då. Tack ska du ha. Och självklart ställer jag upp som referens om det skulle behövas i framtiden. Ta hand om dig nu.”

Handskaket var över på ett ögonblick och dörren slog igen. Kvar satt den lille mannen ensam och stirrade rakt framåt. Prövade en ny punkt men fann inget där heller. Så snurrade han ett halvt varv på stolen och landade med händerna på tangentbordet för sista gången, hejdade sig och plockade med ena handen upp telefonen från hållaren i skärpet, knäppte fram ett nummer och satte luren mot örat.

”Mange, vet du hur man formaterar en dator?”

• Jannikes nya arbetsplats kl. 12:52

 ”Här luktar instängt” var en fras folk slängde sig alldeles för vidlyftigt med. Det insåg hon nu. Odören var en frän kombination av salt, härsket, svett, mög och stekos på en gång. Fläckarna på kontorsstolen vittnade om att något onämnbart skett där och fortgått år efter år utan att någon överlevande kunnat förhindra det. Tills nu.

Hon placerade fotografiet bredvid skärmen över ett tredubbelt lager skyddande servetter. Det hamnade givetvis snett på grund av underlaget men som provisorisk lösning fick det duga. Innan sanering skett var det ett brott att förena det käraste hon ägde med den bordsyta hon såg framför sig.

Knaster och fläktens envetna arbete hördes från maskinen under bordet. Magnus påstod att han startat omformatteringen redan vid ettiden men två timmar senare stod den fortfarande och tuggade utan att verkar komma speciellt mycket framåt.
Nåväl, hon hade det mesta hon behövde analogt eller i pappersform ändå. Kamerasystemet hanterades av en separat dator och i stället kunde hon börja ta itu med det värsta. Som tur var fanns gott om bakteriedödande och klorin i städskrubben. Samtidigt som hon skrubbade försökte hon ögna igenom personallistan framför henne.Marie och Charlotte kände hon såklart sedan tidigare. Och Magnus hade hon också noterat någon gång. Att lära sig extrapersonalens namn var sekundärt. Några kunde hon inte ens uttala. Södra Stockholm verkade vara precis så kontinentalt hon hört talas om. Spännande! Och så var det nattarbetarna.
På det hastigt inplanerade personalmötet i morgon skulle hon försöka bilda sig en första uppfattning. Men just nu var prioriteten på annat håll. För att verkligen klara av detta fick hon den närmsta timmen rikta såväl ögonens fulla uppmärksamhet som båda armarnas muskler åt rengöring av det satans bordet medan hårddisken överhettades i sin strid med att radera vad det nu var som fanns därinne.

En hastig blick på stolen påminde henne om hennes ursprungliga misstanke.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
6 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad