Den kontroversielle tyske juristen och rättsfilosofen Carl Schmitt (1888–1985) är känd för sin dikotomi mellan vän och fiende, som enligt honom definierar vad som är politik. Med stöd av denna definition hävdade han också den juridiska legitimiteten av undantagstillstånd och totalitarism. Han var medlem i nazistpartiet till krigsslutet och försvarade Adolf Hitlers maktställning.
Eftersom Schmitt tidigare försvarat Weimarrepubliken är det lätt att tolka hans motiv som opportunistiska. Hans konservatism och antisemitism placerar honom visserligen nära nazismen politiskt, men hans ideologiska motiv till att stödja Hitler skilde sig ändå från nazietablissemangets.
Schmitts antisemitism var religiös, närmare bestämt var den grundad i hans katolicism. Rastänkande var han främmande för. I tredje riket var en sådan position uppenbart riskabel. Hitlers avsky för katolska kyrkan var allmänt känd, åtminstone i bildade kretsar. Schmitt möttes av utbredd misstro och misstänkliggjordes offentligt av SS.
Bakgrunden till Hitlers antikatolicism ställer Schmitt i ett intressant ljus. Hitler ville monopolisera den politiska makten i Tyskland och såg katolska kyrkan som en konkurrent. Benito Mussolinis mjukare linje mot Vatikanen såg han som ett misslyckande och ett svaghetsbevis. Detta framgår bland annat av hans kända bordssamtal.
Att Schmitt samtidigt som han ideologiskt legitimerade Hitlers maktmonopol var rotad i en teologisk tradition hos en kyrka som gör anspråk på en moralisk rätt som står över nationell lag kan te sig paradoxalt.
Att han klarade sig oskadd genom Hitlereran kan säkert delvis förklaras med att han beskyddades av Hermann Göring, vars tänkande hade mer konservativa drag än andra nazistledares på högsta politiska nivå, och som därmed kan betecknas som relativt närstående Schmitt.
Efter andra världskrigets slut blev Schmitt persona non grata i den akademiska världen och levde ett tillbakadraget liv. Samtidigt växte intresset för hans akademiska författarskap.
I dag är Schmitt ett centralt namn i den kontinentala och nordamerikanska kulturdebatten. Hans inflytande gör sig gällande inom allt från teologi till litteraturvetenskap. På politikens område har han tjänat som inspiratör för neokonservativa ideologer i kretsen runt George W. Bush.
I Sverige har hans inflytande än så länge framför allt varit indirekt. Det har kommit genom teoretiker som Giorgio Agamben och Chantal Mouffe, som har använt sig av de teoretiska instrument som Schmitts maktanalys erbjuder utan att dela hans radikalt konservativa värdegrund.
När förlaget Daidalos introducerar Schmitt i Sverige är det i en brett upplagd antologi som spänner över flera olika forskningsperspektiv: Vän eller fiende? (redaktörer Jon Wittrock och Hjalmar Falk).
Motiveringen är att en så inflytelserik och samtidigt problematisk tänkare som Schmitt förtjänar kritisk granskning på svensk botten. Antologin är också tänkt att ge uppslag till vidare forskning, genom att ge nya infallsvinklar.
Syftet med utgivningen ter sig rimligt. Personligen är jag ingen anhängare av diskussionsförbud, inte ens i fråga om en man som Schmitt. Ökande historisk medvetenhet kan knappast vara en demokratifara, snarare tvärtom. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att ge en mycket senkommen känga till Carl Tham, som under sin tid som utbildningsminister faktiskt försökte införa åsiktsförbud vid svenska universitet och högskolor. Med andra ord är censur av akademin inte nödvändigtvis främmande för svenska politiker.
Dessbättre såg dock efterträdaren Thomas Östros till att sätta stopp för det. För den gången. Den emellanåt gode liberalen Svante Nycander hade då sedan länge varnat för strategin att motarbeta demokratihot genom göra debatter där antidemokrater deltar juridiskt riskabla. Den akademiska historien är full av antidemokratiska klassiker, döda vita män som format vår historia. Det kan beklagas, men blir någonting bättre av att vi inte tillåter oss se dem för vad de är?
Helt centralt för Schmitts tänkande är hans opposition mot samtida rättspositivistiska riktningar, enligt vilka gällande rätt är detsamma som de lagar enligt vilka domare dömer. Schmitt invänder att rättstillämpning aldrig kan vara konsekvent och heltäckande. Gällande rätt hotas alltid av nya och oförutsedda utmaningar.
Därför är det som utmärker gällande rätt inte själva lagarna utan möjligheten att göra undantag från dem. Rättens tillämpning är personlig på så sätt att den kräver en suverän som kan besluta om ett undantagstillstånd. Suverän är den som har befogenhet att genomföra undantagstillstånd.
Vän och fiende är i detta sammanhang grundläggande kategorier. Enligt Schmitt är motsättningen mellan vän och fiende förenande och definierande för allt som kan betecknas som politik.
För att ta ett högaktuellt exempel så kan motsättningen mellan Al-Qaida och USA:s regering ses som definierande för USA:s utrikespolitik. Barack Obama kan ses som suveränen, vilket visas av hans befogenhet att göra undantag från amerikanska medborgares rätt att slippa utomrättslig avrättning.
Principiellt är detta exempel intressant och problematiskt, eftersom upprinnelsen till det så kallade kriget mot terrorismen är en mycket omfattande terrorattack. Detta skulle kunna ses som ett problematiskt gränsfall. Vissa folkrättsjurister menar att angreppet ur folkrättslig synpunkt var ett brott helt enkelt. Därför borde svaret ha varit polisiärt, inte militärt. Skäligen misstänkta borde ha ställts inför rätta. Afghanistan borde inte ha anfallits. Andra folkrättsjurister menar dock att FN-resolutioner verkligen gav lagligt stöd till anfallet.
Men kan folkrätten kanske ändras genom undantagstillstånd? Både kritiker och försvarare av säkerhetsrådets ökande krigsaktivism skulle nog kunna skriva under på att denna aktivism nu i praktiken tenderar att leda i riktning mot en förändring av folkrättens innehåll. Med en schmittsk terminologi skulle man då möjligtvis kunna analysera säkerhetsrådet som suveränen.
Detta och många liknande exempel gör att dikotomin mellan vän och fiende kan tyckas trivial. Under Göteborgshändelserna 2001 hindrades aktivister från inresa i Sverige, i strid mot EU:s regler om fri rörlighet. Är det inte mer eller mindre självklart att det visar sig vem som verkligen har makten då makten sätts på prov, och att undantagstillståndet visar denna makt? Samtidigt kan det förstås finnas gradskillnader inte bara i det liberala helvetet.
Om Schmitts begreppsapparat används till en helt generell analys av vän och fiende kan det vara svårt att landa i någon annan slutsats än att analysen är trivial, åtminstone för alla som ser politik som präglad av konflikter mellan motstridiga intressen.
Schmitt är dock mer specifik än så, på ett sätt som gör honom just högaktuell. För Schmitt är fienden i politiken en offentlig fiende, och finns bara när det finns en organiserad grupp av människor som aktivt eftersträvar än annan ordning än den rådande. Den politiska fienden hotar ett sätt att leva.
Fiender i politisk mening kan därför till exempel vara fiendesoldater eller spioner. Schmitt preciserar med tiden sitt resonemang med hjälp av benämningen den verklige fienden, den fiende som hotar ett sätt att leva.
I denna bemärkelse kan medlemmar av Al-Qaida och andra islamistiska terrorister onekligen beskrivas som verkliga fiender, oavsett om de är amerikanska medborgare eller inte.
Schmitt gör politik till ett slags personligt färgad kamp där makten ytterst inte behöver annan rättslig legitimering än den legitimering makten själv väljer att ge sig själv, i kraft av sin förmåga att råda över undantagstillståndet. Som ideologisk motivering av führerprincipen fungerar detta bra, särskilt med tanke på att Hitler stödde sin legitimitet på regler om undantagstillstånd som faktiskt fanns i Weimarförfattningen. Detta har påpekats av Giorgio Agamben.
Schmitts stöd till en auktoritär eller totalitär samhällsordning kan emellertid även öppna för tolkningar som ger legitimitet åt andra diktatoriska politiska riktningar. Det visar bland annat den radikalkonservativa tankeverksamhet som kom till uttryck under andra hälften av 1990-talet i Sverige, i Bo Cavefors numera nedlagda tidskrift Svarta fanor. Den auktoritäre politiske ledaren får en personlig och central roll som ordningens återställare och nyskapare.
När Schmitt ser ett sätt att leva som hotat av den politiska fienden så för det dock lätt tankarna till fascistiska föreställningar om folkgemenskap, också de högaktuella i dessa sverigedemokratiska glansdagar.
Schmitts uppfattning att det finns absoluta fiender som hotar gemenskapens existensform och som måste förintas kan också lätt tolkas som pronazistisk, mot bakgrund av historiska erfarenheter.
Vän eller fiende? är en uppslagsrik antologi som lämnar mycket oförklarat, mycket som förtjänar att undersökas närmare. Just därför ger den också mycket värdefulla ingångar till vidare studier och forskning.
