Karl-Erik tar med posten på väg in från bilen. Han sätter sig vid köksbordet och går igenom den medan han väntar på att kaffet ska bli klart. Samma procedur som alla andra vardagar sedan Harriet gick bort för tre år sedan. I dag har han fått det orangea kuvertet med besked om hur det står till med hans pension. Det bereder honom ett alldeles särskilt nöje att öppna detta kuvert, han är nämligen mycket stolt över att fortfarande vara i arbete vid 64 års ålder. Det är det inte många som är i hans yrke. Han arbetar som snickare och har satt sig i sinnet att arbeta till 65, varför detta är så viktigt har han inte riktigt klart för sig men det hänger nog ihop med att han alltid känt yrkesstolthet vad han än arbetat med och så är han en envis jäkel. Visst känner även han av krämpor men han anser att har han arbetat i så många år så vill han också ha full pension, gudarna ska veta att han slitit för den. Han har hört av arbetskamrater som gått i förtid att de är tacksamma för möjligheten, utslitna som de är, alternativet hade varit sjukskrivning och det hade inte känts lika bra som att gå i pension, ”man har ju sin stolthet”.
Så, nu sitter Karl-Erik med kuvertet framför sig och nickar belåtet, tänker på att det bara är knappa året kvar till pension. Tänk ändå vad man hunnit med, funderar han, så länge sen det var som man började som ung grabb, 15 år var jag visst. Började i sågen hemmavid, hårt arbete för en 15-åring men han var redan lång och stark, han orkade. Visst värkte kroppen när han kom hem på kvällen, det minns han tydligt, men också tillfredsställelsen i att ha ett jobb och tjäna pengar. Nu kunde han hjälpa till ekonomiskt hemma, morsan var glad. Han ler vid minnet av första lönen, pengar i ett kuvert och blommiga kaffekoppar till morsan men hon tyckte allt att det var slöseri med kopparna, ”alldeles för fina att ha till vardags”, sa hon. Hur det var så kom de fram efter ett tag i alla fall, hon tyckte väl det var synd att de bara skulle stå i skåpet och främmat hade de inte så ofta.
Ja, han var stolt Karl-Erik över sitt första jobb, i 4 år blev han kvar. Han kände att han ville vidare, inte fastna på en plats. Han hade läst om varven i Göteborg och drömt om att få vara med där, tänk att bygga dessa stora båtar! Han hade ingen sjö- eller båtvana, nä, det var nog mäktigheten som lockade och fascinerade. På vinst och förlust skickade han ner en ansökan och fick svar att han kunde börja nästa månadsskifte.
Det var stort att komma till en storstad och ännu större att få gå i lära på ett varv. I Göteborg var det status att jobba på varv, det fick han tidigt klart för sig, därför kändes det extra stort för en grabb från landet att få den chansen. Karl-Erik tyckte att han riktigt kommit upp sig! Åren på varvet lärde honom inte bara ett yrke utan gjorde honom också till en vuxen man. Ja, han vet att det är omodernt att prata så men det är så han ser på det när han tänker tillbaka. All tid som han gick i lära med gubbarna formade honom, han fick ta del av deras livserfarenheter, deras sorger och glädjor; deras kamp för en bättre tillvaro. De såg till att han engagerade sig fackligt och fostrade honom politiskt. Karl-Erik anser att han fick med sig kunskaper som ingen skola i världen kunnat ge honom, kunskap som till stor del var baserad på erfarenhet och värderingar. På köpet fick han yrkesstolthet, det var ”fint” att vara arbetare och duktig i sitt yrke. Detta är något han har burit med sig genom alla år och han känner lika stor stolthet i dag över sin yrkesskicklighet.
Det var samtidigt turbulenta år i samhället de där åren på varvet, politiskt och ekonomiskt. Så innan varvsdöden var ett faktum sökte han sig vidare. Han hamnade i byggsvängen och där har han varit kvar. Otaliga byggen har det blivit genom åren, tungt och slitigt har det varit men han har trivts med omväxlingen, tråkigt har det aldrig varit. Dessutom har han ju fått se en del av Sverige när han legat ute på jobb, något han trivts väldigt bra med. Jag har nog varit lite äventyrlig av mig, tänker Karl-Erik och skrattar lite åt sig själv.
Ja tänk ändå så mycket man hunnit med och varit med om, funderar han vidare. Nu finns inte sågen kvar, där han en gång började, nedlagd sedan många år och varvsepoken är bara ett minne blott, men han var med när dessa verksamheter blomstrade!
Medan han förlorat sig i minnen har kaffet kallnat, han värmer på och sätter på radion, det är dags för nyheter. Han lägger tillbaka pensionsbeskedet i sitt orangea kuvert och hör samtidigt herr Reinfeldt tala om höjd pensionsålder, pengarna räcker inte, säger han, så nu måste vi hjälpas åt och jobba längre. Karl-Erik tittar på sitt kuvert och ruskar på huvudet – en sån jäkla tur att jag har så kort tid till pension, de ska väl ändå inte hinna ställa till nåt på den tiden, tänker han, och känner sig plötsligt både trött och ledsen, gamla karln. Hur skulle det kännas att vara tvungen att arbeta flera år till, han försöker tänka sig in i. Det vill sig inte, han tycker att han kämpat nog för att ta sig hit där han är nu.
Kaffet börjar puttra och han tar det av plattan men häller inte upp. Blir sittande med kuvertet i handen och försöker ta fatt i känslan igen, känslan av glädje och stolthet över dess innehåll.
Carina Johansson, 56 år, går Kreativt skrivande på distans på Örnsköldsviks folkhögskola. Honhar tidigare arbetat som lokalvårdare och i äldreomsorg, de senaste åren som undersköterska. Hon är medlem i Föreningen arbetarskrivare.
