Högerextremismen tycks växa i takt med arbetslösheten, inte bara i Sverige utan i Europa i allmänhet. Hur ska man bemöta den utvecklingen? De mest resoluta svaren – från Bengt Westerbergs och senare Lars Ohlys uttåg ur tv-studior och sminkrum, till Henrik Arnstads och andras insisterande på att Sverigedemokraterna är fascister – kan framstå som de mest adekvata: de gör ju gränsen så skarp, kampen så entydig. Det är bara det att det inte verkar bita på den breda opinionen, inte ens efter den avslöjande järnrörsfilmen i fjol. Det leder i sin tur till än mer obehagliga frågor: är alla dessa sverigedemokratiska väljare – dessa 10 procent – främlingsfientliga rasister, ja rent av fascister?
Eller är det tvärtom något i denna isolerande strategi, detta behändiga manikeiska tänkande (vi/dem, demokrati/fascism, god/ond) som är både kontraproduktivt och falskt? Är det kanske en mer angelägen uppgift (även om den är mindre opportun) att uppenbara närheten mellan ”vi” och ”dem”, att se de dialektiska sambanden mellan främlingsfientligheten och det demokratiska etablissemanget, för att desto effektivare kunna peka ut de avgörande skillnaderna? Det verkar vara svårt att få gehör för en sådan tanke idag – tänkandet i enkla dikotomier är alltför dominerande – och än känsligare blir det om man koncentrerar sig på ett extremfall: Anders Behring Breivik.
En tysk antologi, Vorboten der Barbarei: Zum Massaker von Utøya (”Barbariets förebud: Om massakern på Utøya”), som signifikativt nog verkar ha gått helt ouppmärksammad förbi i Sverige, är intressant i det sammanhanget, i synnerhet essän ”Die Unmöglichkeit einer Insel” (”Omöjligheten av en ö”), skriven av den österrikiske litteraturvetaren Rainer Just. Titeln är mångbottnad. Bland annat innehåller den en indirekt kritik av det dominerande sättet att förhålla sig till Breiviks dåd: benägenheten att förstå honom som en ö, ett isolerat fall, ett monster, en fascist, en galning, en ond människa – kort sagt, som det demokratiska och upplysta samhällets motsats.
Naturligtvis finns det fog för att kalla Breivik både fascistisk och galen, men problemet är att sådana etiketter alltid tenderar att dölja mer komplicerade samband. Auschwitz var en frukt av upplysningen lika mycket som det var dess motsats; pedofili är moraliskt förkastligt enligt alla västerländska mått, samtidigt som den kommersiella sexualiseringen av unga kroppar är vardagsmat. Dikotomier må vara behändiga, men verkligheten är dialektisk.
Och ett dialektiskt tänkande är vad Just ägnar sig åt i sin infallsrika essä. Det obehagliga med Breivik, menar Just, är inte att han var så annorlunda, utan tvärtom att han var så vanlig. Den Breivik han lyfter fram är alltså inte den underlige outsidern, utan Facebookanvändaren som klädde sig i Lacostetröjor, gillade att dricka Vodka Red Bull, resa och läsa litteratur. Han må ha varit fascist, men framstår samtidigt som den typiske postmodernisten som ytterst strategiskt sprider sitt kompendium, 2083 – A European Declaration of Independence, på nätet, talar sig varm för yttrandefrihet och uppmuntrar alla som vill att klippa och klistra i hans verk.
Det är framför allt de litterära aspekterna av denna vanlighet Just intresserar sig för. I sin bok och på sin Facebooksida listade Breivik sina litterära favoriter. Det rör sig inte, som man skulle kunna tro, om författare som Hamsun, Marinetti och Jünger, utan om mer okontroversiella, kanoniserade klassiker: Homeros, Dante, Shakespeare, Locke, Burke, Mill, Tolstoj, Kafka, Orwell, Rorty, etc. Är det inte något här som inte stämmer? Borde inte denna beläsenhet fungera som ett vaccin mot vansinnesdåd som det på Utøya? Trodde vi inte alla att det, med Per Wästbergs formulering, finns ”hopp för mänskligheten bara den läser goda böcker”? Och omvänt: om en inbiten litteraturläsare kunde göra det Breivik gjorde, är då inte alla dessa goda böcker, all denna upphöjda litteratur, bara skit?
Det är inte svårt att föreställa sig protesterna mot det påståendet: Litteraturen är ju helt ovidkommande i sammanhanget! Kafkas kvalitet påverkas lika lite av att mördaren Breivik läste honom, som smaken av Vodka Red Bull förändras av att han drack det. Förvisso. Men var litteraturen verkligen så ovidkommande för hans dåd? Var det inte, som Breivik själv hävdar, så att syftet med attentaten i själva verket var att sprida kompendiet? Författarskapet var huvudsaken, mördandet en bisak.
Om det var så, att det var så, får med Rainer Justs Adorno-influerade synsätt konsekvenser inte bara för vår syn på litteraturen, utan för upplysningen i stort. Breivik blir kort sagt en ypperlig illustration av upplysningens dialektik i dess värsta tappning. Det har alltid varit upplysningens dröm, konstaterar Just, att samla allt vetande i ett bibliotek, en encyklopedi. Problemet, som redan Cervantes och Flaubert beskrev, är att det encyklopediska vetandet inte utesluter dumhet. (Är det förresten inte först i dag detta totala rum – det samlade vetandet/den samlade dumheten – har blivit en realitet: www?) Det är just det som fallet Breivik illustrerar, enligt Just: ”Hur det i skriftens rum, som ursprungligen stod för bildning och upplysning, plötsligt öppnar sig ett dumhetens rum”. På vilka grunder kan man i det läget försvara upplysningen, bildningen, litteraturen?
Naturligtvis menar Just att litteraturen och upplysningen ska försvaras, men vi kan inte ta deras godhet för given, inte behandla dem som företeelser som är immuna mot barbari och dumhet. ”Nackdelen med stor litteratur är att varenda rövhål kan identifiera sig med den”, noterade en gång Peter Handke. Just citerar det; det är nämligen det som är problemet med Breiviks läsande: att han läser konsekvent identifikatoriskt. Litteraturen blir ett sätt att spegla sig själv, inte ett sätt att vidga vetandet.
Detta mynnar i Justs essä ut i en kritik av pragmatismen och Richard Rortys maxim att bara vi värnar friheten så kommer sanningen av sig själv. Det finns ingen dålig litteratur och inga felaktiga läsningar – anything goes! Justs position är den motsatta: ”Den som griper sig an en text fullständigt andefattigt – helt utan någon annans ledning – den kan läsa ut den egna dumheten ur varenda bok.” På så vis är Breiviks pseudointellektuella namndroppande ett exempel på upplysningens monstruösa skugga, något som den är dömd att ständigt dras med.
Om vi kan lära oss något av massakern på Utøya ur det här perspektivet, så är det att upplysningen bara blir ett alltmer tveeggat projekt, allt svårare att försvara, alltmer angeläget att försvara. Det innebär, om man återvänder till de inledande frågorna, inte att kritiken av högerextremismen bör tonas ned. Tvärtom bör den, som Slavoj Žižek påpekar i sitt bidrag i samma antologi, radikaliseras så att den också inbegriper självkritik. I stället för att bara beklaga oss över det rasistiska Europa bör vi, skriver Žižek, fråga oss i vilken utsträckning den liberala formen av mångkulturalism har bidragit till det rådande tillståndet.
Med tanke på hur laddat begreppet ”mångkultur” är framstår det som en ganska magstark uppmaning. Ändå är det uppenbart att Žižek har en poäng: problemet med den uppskruvade, närmast manikeiska antirasistiska retoriken (mångkulturalism/rasism, demokrati/fascism), är att den genom sin kombination av ytlighet och självgodhet riskerar att dölja utvecklingens strukturella orsaker. I ett läge där en ömsom ”socialdemokratisk” ömsom ”liberal” politik sakta men säkert har skapat ett samhälle där en utomeuropeisk underklass utför skitjobb under slavvillkor åt en alltmer välbeställd, infödd överklass, är den viktigaste frågan knappast hur man ska etikettera det parti (främlingsfientligt?, högerextremt? fascistiskt?) som råkar befinna sig längst till höger i riksdagen. Ja, i värsta fall tar upptagenheten av den sortens etiketter uppmärksamheten från de verkliga problemen: de ideologiskt drivna privatiseringarna; urholkandet av pensionssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och studiemedlen; de avsiktligt vidgade löneklyftorna; klimatömkande kombinerat med tillväxtdogmatik, med mera, med mera. För att förtydliga: poängen är inte att Sverigedemokraterna inte är högerextrema och invandrarfientliga; poängen är att de etiketterna kan klistras på fler företeelser i det rådande samhället.
Varken de återkommande chockartade våldsutbrotten (Ausonius, Mangs, Breivik…) eller det uppmärksammade näthatet är ur den här synvinkeln särskilt obegripligt: hur smärtsamt det än är att erkänna det är det skuggsidan av det vi kallar civilisation. Framsteg. Utveckling. Det nyliberala samhället producerar, som Georg Seeßlen konstaterar i ett annat av antologins bidrag, ett otal överflödiga människor. Bland dem finns sådana som försöker ta sig ur sin överflödighet genom att exempelvis bli korsriddare. De blir offer för sin egen paranoia och förvandlas till torterare, seriemördare, omänniskor. Detta, skriver Seeßlen, är ”inget misstag eller olycksfall, utan ett konsekvent uttryck för händelseutvecklingen”.
Anders Johansson är docent i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.
