Vi är inte i mål. Vi har ens inte fått tillbaka vår frihet. Och vi har ingen demokrati ännu, och inga mänskliga rättigheter. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter för att vi ska nå fram till våra mål. Det är allt. Nu vill jag arbeta för demokrati här hemma, fram tills den dagen jag dör.
Den som talar är U Tin Oo, Aung San Suu Kyis närmsta man, den gamle överbefälhavaren för Burmas armé som tog steget över till oppositionen. Tillsammans med Aung San Suu Kyi, studenter och intellektuella bildade han och några andra före detta militärer National League for Democracy, NLD, 1988.
Vi befinner oss på partiets högkvarter, i ett ruffigt tvåvåningshus med betongväggar i centrala Rangoon, den gamla huvudstaden.
U Tin Oo är klädd i den traditionella sarongen för män, longyin, och en kavaj med partiets symbol, påfågeln, på bröstet. Han ser betydligt mer sympatisk ut i verkligheten än på bilder, och han är framför allt mer energisk än vad man förväntat sig av en 86-åring.
– Vi vill det bästa för landet, det är därför hon arbetar så hårt, säger U Tin Oo.
Med ”hon” menar han Aung San Suu Kyi. Liksom många andra i NLD talar han om henne som synonym med partiet. Bakom honom tronar en guldbyst föreställande Aung San Suu Kyi, och undervåningen är tapetserad med affischer på både henne och hennes far Aung San, nationalhjälten som slogs för landets självständighet.
– Nu för tiden spenderar hon det mesta av sin tid i parlamentet i den nya huvudstaden Napyidaw, berättar U Tin Oo.
I ett fyllnadsval i april förra året, som enligt bedömare var fritt, vann NLD 43 av de 44 platser som stod på spel. Så numera sitter Aung San Suu Kyi, U Tin Oo och ett fyrtiotal av deras kollegor i parlamentet. Partiet har fått kritik för att därigenom legitimera presidenten och reformprocessen som kanske inte alls syftar till genuin demokratisering utan till liberalisering av ekonomin och ett auktoritärt politiskt system av kinesiskt eller ryskt snitt.
Kritiker påpekar till exempel att övergreppen på det muslimska rohingyafolket inte kunnat få en sådan fruktansvärd omfattning utan regeringens tysta medgivande. När NLD sitter i parlamentet kan de inte opponera sig tillräckligt kraftfullt, menar man. Och i norr fortsätter arméns attacker mot kachin- och shanfolken trots alla vackra ord om dialog.
Det råder delade meningar inom demokratirörelsen huruvida regeringen är ärlig och vad de vill uppnå med reformerna. En av dem som uttrycker skepsis mot militärens och president Thein Seins demokratiska avsikter är U Win Tin, en 83-årig journalist, politiker och före detta politisk fånge som också var med och startade NLD
– Tänk på att Thein Sein var den förre detta diktatorn Than Shwes närmaste man. Han kan inte ändra sitt tänkande helt och hållet. Han kan byta kostym kanske, men han kan inte byta åskådning, säger U Win Tin.
Men U Tin Oo hävdar att partiet tänkt över situationen grundligt.
– Den processen vi är inne i nu sker utifrån våra mycket noggranna överväganden. Vi måste vara mycket pragmatiska. Vi måste hitta vägar som är framkomliga.
Burma eller Myanmar, som det sydostasiatiska landet officiellt kallas, har gått från att vara ett skräckexempel på en långlivad diktatur till att betraktas som ett föredöme, och omvärlden har släppt sina sanktioner. I december utsåg den amerikanska tidskriften Foreign Policy till och med Aung San Suu Kyi och presidenten Thein Sein till 2012 års främsta globala tänkare med motiveringen att de ”visat att förändring kan ske var som helst, också i en av världens minst fria stater”.
Resan från Bangkoks stadspuls och skyskrapor till Rangoons lugn och kolonialbyggnader tar bara strax under timmen med flyg, men den känns längre. I juntans järngrepp har Burma isolerats från omvärlden ända sedan 1960-talet och landet lever delvis kvar i en annan tid. De flesta män klär sig i den traditionella longyin, och kvinnorna sminkar sig med en lera av vit bark på kinderna. Här finns ännu inga snabbmatsrestauranger eller internationella klädkedjor, och man kan inte betala med Visakort eller använda sin utländska mobil.
– Rangoon har kvar mycket av sin gamla charm och kulturen är inte alls lika amerikaniserad som i Thailand, det är väl en av de få fördelarna med den långa isoleringen. Men fattigdomen är också större så det är naturligtvis inte värt priset, säger en europeisk diplomat vi träffar.
Ändå har staden förändrats i snabb takt. På gatorna syns betydligt fler bilar än för två år sedan, många pratar i mobiltelefon och en hel del nya byggnader har uppförts. Det ryktas om att Seven-eleven snart ska etablera sig. Också turismen har ökat kraftigt.
– Hotellen i city har blivit dubbelt så dyra och är nästan alltid fullbokade, berättar hotellportiern Aung Min Twa, som hoppas att reformerna ska fortsätta så att fler ska turista i landet.
Även det politiska klimatet har förbättrats. På marknaden säljs allehanda prylar med porträtt på Aung San Suu Kyi, eller ”ladyn” som hon också kallas, och kioskerna är fulla med tidskrifter där hon och USA:s president Obama ses omfamna varandra. Det hade varit otänkbart när vi senast var här för två år sedan. Då var censuren hård och man kunde inte prata politik ute på gatan. Men nu vill plötsligt alla taxichaufförer, restauranginnehavare och frisörer prata om vad som sker i landet. Och många fler engagerar sig i politiska grupper.
– Mentaliteten förändrades efter den stora amnestin för ett år sedan, då de allra flesta politiska fångar släpptes, berättar journalisten Khin Lay.
Hon och hennes man driver en samhällstidskrift. I varje nummer skriver de om ämnen som tidigare var bannlysta. De tar emot oss på sitt lilla kontor beläget över ett populärt tehus i Rangoon och svarar tålmodigt på våra frågor, trots att det har varit många journalister på besök sedan reformprocessen satte igång. Båda har jobbat i ledningen för NLD i 20 år. De hade vant sig vid att leva med rädslan för att säkerhetstjänsten en morgon ska knacka på dörren.
– Vi kan sova på nätterna nu för tiden, det kunde vi inte förut och det är stor skillnad, säger Khin Lay när vi frågar vad hon upplever som den största förändringen som skett.
I närheten av Khin Lays kontor, på ett café av västerländskt snitt, träffar vi studenten Phyo Tin Oo från Burmas förenade studentkårer. Han pluggar nationalekonomi.
– Vi är 29 personer i klassen, de 28 andra är barn till högt uppsatta militärer eller folk med band till den gamla makteliten. Bara jag är annorlunda, jag är en outsider och det vill jag vara, säger han.
Efter att NLD tog plats i parlamentet 2012 har det blivit möjligt att öppet stödja demokratirörelsen. Phyo Tin Oo och de andra demokratikämparna är förstås glada över öppenheten som reformerna lett till men döljer inte sin skepsis mot dem som inte vågade eller ville stå upp för frihet och demokrati när det kunde straffa sig.
– Det har inte skett någon riktig förändring i Burma, det är bara ett spel för det internationella samfundet. Så länge militären har 25 procent av sätena i parlamentet kan ingen riktig förändring komma till stånd, säger Phyo Tin Oo.
För ett par år sedan fick man som utlänning inte besöka Naypyidaw, landets officiella huvudstad, utan särskilt tillstånd. Men nu är det fritt fram att ta motorvägen de cirka 35 milen mellan Rangoon och Naypyidaw, genom grönskande slätter och djungel. Guideboken Lonely Planet avråder dock från resor till staden om man inte vill ha en bisarr upplevelse. Och Naypyidaw, ”kungarnas hemvist”, är en rätt bisarr stad. År 2006 meddelade plötsligt den dåvarande diktatorn Than Shwe att huvudstaden hade flyttats, på ett klockslag hans personliga astrolog rekommenderat. Under kort tid, och med största diskretion, hade den nya huvudstaden byggts upp där det tidigare bara fanns risfält. Storslagen och öde stod den där.
Knappt några människor syns på de raka breda gatorna i Naypyidaw förutom på marknaden, som ligger bredvid ett stort och ganska öde varuhus. I nästan alla de oräkneliga rondellerna i staden står uttråkade poliser och dirigerar den ytterst sparsamma trafiken på de tjugofiliga vägarna. Kontrasten mot det brokiga, livliga och ibland kaotiska Rangoon är skarp. Naypyidaw är noggrant planerad och indelad i olika funktionella zoner, en zon för regeringsbyggnader, en för parlamentet, en för bostäder och så vidare.
Vi äter således middag i restaurangzoonen. Där får vi sällskap av två burmesiska affärsmän. En av dem kallar sig James och bredvid honom sitter kollegan Mr Mo, som hela tiden tuggar betelnöt, ett slags tobaksnöt som färgar tänderna röda. I tio år jobbade Mr Mo inom juntan, i säkerhetstjänsten, tills han fick sparken på grund av maktstrider och började jobba med affärer. James har ingen sådan bakgrund, men han är gift med en officersdotter. Minst en gång i månaden kör de båda affärsmännen de 35 milen från Rangoon, där de bor, till Naypyidaw.
– Det måste man om man vill göra affärer i Burma, förklarar de.
Men trots sina regelbundna möten med personer ur juntan hade de inte förutsett att det var reformer på väg, de hade inte fått några sådana signaler, tills de såg presidentens tal på tv i mars 2011.
– Jag blev chockad och lycklig när Thein Sein höll sitt första tal som president, säger James.
”Herr talman och parlamentsledamöter, från och med nu har Myanmar inlett övergången till demokrati”, sade den nya presidenten. Visst var det vackra ord, men så hade det låtit tidigare också. Juntan lanserade redan år 2002 sin ”vägkarta mot disciplinerad demokrati”. Och enligt presidenten har de arbetat för demokratisering alltsedan dess.
Men få utländska bedömare trodde på innehållet i presidentens tal. I samma tal uttryckte Thein Sein också tydligt att den nya ledningen nu tar över stafettpinnen i reformprocessen och tackade den tidigare juntan för att den ”sedan 1988 och fram till i dag lagt den politiska, ekonomiska och samhälleliga grunden för ett demokratiskt styrelseskick.”
James tycker inte att det är så motsägelsefullt:
– Det är samma klick av personer som ledde landet för några år sedan som i dag, och jag tror inte de vill släppa makten. Skillnaden är att de nu också verkar vilja utveckla landet, och det är verkligen på tiden.
Det är svårt att inte dra parallellen mellan Burmas minutiöst planerade huvudstad och den välregisserade reformprocessen i landet.
Kanske har den militära eliten insett att den måste genomföra förändringar om de gamla maktförhållandena ska bestå. Men kan en elit i det långa loppet behålla makten över utvecklingen när folket väl fått börja säga sin mening och organisera sig?
Kanske är svaret på frågan grunden för Aung San Suu Kyis och U Tin Oos beslut att delta i en reformprocess de inte själva råder över – ju mer militären släpper på trycket, desto starkare blir NLD och desto svårare blir det att vrida klockan tillbaka.
