I tyska medier har det på senare tid pågått en debatt om sexism. Det började med en artikel av journalisten Laura Himmelreich där hon beskrev en kväll i en hotellbar med före detta finansministern Rainer Brüderle. 67-årige Brüderle, till vardags toppnamn för liberala FPD, hade kysst den 29-årige Himmelreich på handen och med hänvisning till hennes bröst påstått att hon skulle ”bära upp en dirndlklänning”. (Han sade så!). När Brüderle sedan försökte kyssa henne, vilket gick sådär, bad hans kommunikatör om ursäkt till Himmelreich och sade åt sin överordnade att gå och lägga sig.
Artikeln fick stor uppmärksamhet. I en omröstning gjord av skvallertidningen Bild anser hela 45 procent av de tillfrågade att Brüderle ska avgå, 90 procent att han i alla fall ska be om ursäkt. Och det hela följdes snart av liknande vittnesmål från andra kvinnor. En journalist berättar till exempel hur en politiker skickade henne ett paket med en dildo och hälsningen ”Tack för gott samarbete”.
Vad som verkligen har satt fart på debatten är att också allmänheten har engagerat sig. Under hashtaggen #aufschrei, ”upprop”, har tiotusentals tyskspråkiga twittrare delat med sig av sina erfarenheter av gubbväldet. Manliga debattörer och kommentarsfältherrar har givetvis inte varit sena att uppmärksamma att det faktiskt finns viktigare frågor, till exempel hur män drabbas av feminismen (ska man inte få flirta lite?), men det får man väl räkna med – huvudsaken är att frågan har petat i ett allmänt sår.
För en svensk låter det kanske absurt att år 2013 ha en ”Sexismus-Debatte” i bestämd form singularis. Inte så i Tyskland. Relativt små kulturella skillnader till trots är landet betydligt mer sexistiskt än Sverige. Hur det kan komma sig mer specifikt vet jag alldeles för lite om, men jag har åtminstone aldrig i mitt liv sett äldre vita män tala monotont om sina intressen i sådan utsträckning som på tysk tv. Är det samma personer hela tiden eller verkar det bara så? Hur kan de i sådana fall vara så många? Jag vet inte. Det är häpnadsväckande.
För något av det tråkigaste med patriarkatet är ju det, att oavsett om dessa tusentals gubbar har de mest intelligenta saker att säga kan man som kvinna inte komma ifrån att de känns som en annan art. De kan förkovra sig i sina mest abstrakta hjärtefrågor, slipper bry sig om allt synligt och osynligt som håller dem tillbaka. Om de är journalister kan de vinna ryktbarhet utan att först bli antastade av sina intervjuobjekt. Jag är så fruktansvärt avundsjuk.
Veckans tips: Syl Johnsons ”Is It Because I’m Black”. En mycket bra låt, över huvud taget inte aktuell annat än apropå ovanstående, då som en av de bättre skildringarna av sociala bojor. För alla som behöver bekräfta eller kultivera sin ödmjukhet.

