”Men varför jobbar du här?” skulle någon ha kunnat fråga. Jag skulle ha svarat: ”För att ha något att skriva på CV:t. För att för att kunna få ett jobb måste man ha haft ett jobb tidigare. Så jag jobbar här för att kunna jobba någonstans senare för att efter det kunna jobba någon annanstans. För att man måste ha ett jobb.” Jag skulle ha varit sexton.
Vård- och omsorgsboendet låg vid en ändstation, och skulle man därifrån fick man oftast vänta i själva tåget som stod still och vilade innan avgång. Det irriterade mig, kröp liksom i benen. Alla dörrar stod öppna, det var sommar och det kom in stillastående sommarluft. Det gick att ta sig till vårdboendet med bil också: parken som hörde till boendet och som var nyanlagd, full med nyplanterade blommor som såg ut som köpta snittblommor, låg ovanpå ett parkeringshus. Dessutom fanns det parkeringsplatser direkt utanför entrén, extrabreda med handikappskylt. Det var åtta boende på avdelningen och mitt jobb, sade Birgitta som visade mig runt första dagen, var att vara avdelningens ”solstråle”. Eftersom jag var feriearbetare och egentligen inte behövdes skulle jag göra sådant som de ordinarie vårdbiträdena inte hade tid med: prata med brukarna, ta med dem ut på promenad i den nya parken och hjälpa dem med småsaker, som att sätta på radion eller TV:n. Jag skulle också få följa med på en utflykt till Café Fåfängan om två veckor som alla såg mycket fram emot. Birgitta gav mig en tunika att ha på mig och sedan fick jag tvätta fönster resten av dagen. Det var som att luften var en tjock massa som man kunde ta på inne på avdelningen, vinden kom aldrig in.
Det var åtta personer som bodde på avdelningen som var ”min”. Bara en man: han hette Lars och ville aldrig komma ut från sitt rum, inte ens om någon fyllde år, men han kallade alla vårdbiträden för raring. Ruth var äldst med 102 år och gillade att titta på Disneyfilmer. Gun var yngst med 87 och var den som var klarast i knoppen, som Birgitta uttryckte det. Hon var blind. Hennes rum var fullt av planscher och konstböcker. En gång frågade jag henne om det och då sade hon att hon hade varit konstvetare och att jag gärna fick låna böckerna av henne, nu hade hon ju ingen nytta av dem. Jag visste inte om jag skulle skratta eller beklaga henne så jag sade ingenting, och hon log mot väggen bakom mig. Ingrid, som var 92, var minst klar i knoppen av alla, men roligast tyckte jag. Hon sjöng mycket. Ingrid skulle bli mitt första uppdrag som solstråle. Det var min andra dag och vi skulle ta en promenad i parken. Det hade hon sett fram emot länge, sade Marta som jobbade med mig den dagen. När jag kom in på Ingrids rum var hennes underkläder strödda över golvet och hon körde rastlöst fram och tillbaka över dem med rullstolen. Jag plockade upp dem. Hon tog ut nya ur lådan och lade dem på den turkosa plastmattan. Jag plockade upp igen och frågade om hon hade varit i parken tidigare. ”Nej”, sade hon. Jag tyckte inte att det var så konstigt, den var ju nyanlagd. Hon började sjunga en visa jag redan hade hört henne sjunga tidigare – mockaskorna har han på sig, ty hans hobby är att dansa jazz dansa jazz dansa jazz – och jag sjöng med när vi rullade längs med korridoren. När vi kommit fram till hissen snurrade Ingrid med en förvånansvärd hastighet helt om. ”Vill inte”, sade hon.
Jag tog hennes hand och försökte se henne i ögonen. Hon grabbade tag om min handled och det verkade som att hon försökte vrida den ur led. Hennes hud var liksom mjölig och sval. Hon var oväntat stark. Jag gav ifrån mig ett ljud som lät hjälplöst och såg frågande mot Marta, som just kom ut från Ruths rum. Med stora gester visade hon mig att jag skulle skynda mig på in i hissen. Jag ryckte ifrån mig min hand så snabbt att Ingrid inte hann förstå vad som hänt och med bestämda steg sköt jag in henne i hissen. ”Det ska väl bli kul att få gå ut och gå lite?”, frågade jag. Jag var fortfarande osäker på hur man manövrerade en rullstol. Ingrid hade hunnit börja tralla igen när vi rullade ut genom entrén, men när jag hade manövrerat henne fram till gångens början tog det stopp. Rullstolens hjul hade sjunkit någon decimeter ned i ett tjockt lager grus. Jag försökte snirkla mig fram, till slut försökte jag också att köra snabbt, men vi kom inte mer än någon meter. Hela gången var täckt av grus. Med en vag men påträngande känsla av att mina rullstolskunskaper inte räckte till böjde jag mig ner över Ingrid. ”Ska vi promenera någon annanstans i stället?” ”Med rytmiskt vaggande höfter, när gossarna gör entré”, nynnade hon med samma melodi som förut och jag tog det som ett ja.
I tio minuter gick vi sedan fram och tillbaka över parkeringsplatsens solida underlag. Som tur var kom inga bilar just då. ”Men det ska väl ändå bli kul att fara till Fåfängan?” frågade jag uppmuntrande när vi åkte upp igen med hissen. ”Det finns säkert väldigt fina vägar där som vi kan gå på” Hon svarade inte och när jag böjde mig ned över henne rann stora våta tårar ur hennes ögongipor och försvann in i kindernas hudveck. Dagen då utflykten till Fåfängan skulle äga rum var den fösta dagen på min sista jobbvecka. Jag hade börjat räkna ned dagarna tills jag skulle sluta. De sista dagarna skulle jag även komma att räkna ned timmarna, och den sista timmen minutrarna.
Jag började nio, och när jag kom fram var bilarna från färdtjänst redan uppradade utanför entrén. ”Åh, vilken tur att jag inte har missat er”, flämtade jag när jag hunnit uppför trappan och in i allrummet, där alla åtta satt uppradade i varsin stol respektive rullstol. ”Det hade nog blivit svårt att missa oss”, sade Birgitta och ryckte på axlarna, ”för vi ska inte åka. Färdtjänst skickade fel bilar och nu får vi inte in Lars. Så ingen kan åka.” ”Nej jaha”, sade jag och något som liknade besvikelse sprack upp i rösten, fastän jag inte hade något att vara besviken över. Jag skulle ju ändå härifrån snart. Eftersom vi plötsligt hade tid över och inget planerat satte sig Marta och jag och drack te med Lars havremjölk i. Marta sade att hon tyckte att det var tråkigt att inte åka. ”Vi skulle ha fått fika där vi också. Det är ett fint café med bra kaffe. Och vi hade inte behövt betala för oss själva!” Jag nickade även om jag inte förstod. När man jobbade och hade lön kunde man ju köpa allt kaffe man ville. 30 kronor var inte så mycket, tänkte jag. ”Vad vill du bli när du blir stor då?” frågade Marta med sitt snälla tonfall, kanske för att jag såg brydd ut. ”Jag skulle vilja göra något kreativt. Kanske plugga konst eller något sådant”, sade jag och blev bättre till mods när jag hörde hur kul det lät. ”Och så vill jag resa.” ”Vad vill du göra sen då?” frågade jag tillbaka. Hon såg på mig. ”Jag jobbar ju här.” ”Ja, just det.”
Långt senare skulle jag komma att ta examen från Kulturvetarprogrammet. Efteråt fick jag inget jobb, men jag fick en jobbcoach genom Arbetsförmedlingen som jag fick visa mitt CV för. Hon skulle säga att jag borde ta bort sommarjobbet på ålderdomshemmet, det skulle se för plottrigt ut annars. Om jag inte ville fortsätta med att jobba inom vården, förstås? ”Nej”, skulle jag svara. Molly Uhlmann Lindberg
Molly Uhlmann Lindberg är 21 år och studerar på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola.
Ibrahim Jammal arbetar bland annat med med barn i flyktinglägret Balata. Under några dagar i september är han i Sverige, inbjuden av några av lägrets stödorganisationer som International Solidarity Movement, Bibliotekarier för Palestina, Bibliotek i Samhället, Folkets Husby med flera. Arbetaren fick tillfälle att träffa honom en stund mellan intensiva programpunkter.
Ibrahim Jammal är styrelseledamot för Childhood and Tolerance Center i Nablus, ett kulturellt center som arbetar för att stötta palestinska kvinnor, barn och unga på Västbanken. Han ser trött ut och på min fråga säger han att han varit på resa i 18 dagar. I tre veckor har han turnerat i länder som Frankrike, Schweiz och Italien i ett späckat schema. Han har föreläst och deltagit i samtal om verksamheten i lägret som sker i regi av Yafa Cultural Center, YCC, där han är anställd som koordinator.
Flyktinglägret Balatas, stort som en medelstor svensk stad, ligger utanför Nablus, på Västbanken knappt fem mil norr om Jerusalem.
– I lägret bor det 34 000 människor, varav hälften är barn, berättar Ibrahim Jammal när jag träffar honom i Hägerstens medborgarhus några timmar innan han ska delta i ett samtal kring de kulturella center som han administrerar.
Barnverksamhet i Balata. Foto: Yafa Cultural Center
Ibrahim Jammal bor själv inne i Nablus tillsammans med fru och barn. Först den 25 december reser han hem igen. Ett av målen med besöken i Europa är att samla in pengar.
– Det behövs enormt mycket pengar för att driva verksamheten med barnen. Vi undervisar i vanliga skolämnen, här finns 4 500 elever upp till motsvarande nionde klass, och 3 000 gymnasieelever. Dessutom finns undervisning i till exempel språk och dans – lärarna kostar pengar och studiematerial som papper och pennor. Vatten och mat kostar också, säger han.
Stöttning bra men allt kostar
Jag frågar om kostnaden för eleverna och deltagarna i kurserna men Ibrahim Jammal berättar att allt, som kulturkurser och språkundervisning i arabiska och engelska, är gratis. Också psykologiskt stöd, idrott och juridiska rättigheter.
Teaterverksamhet i Balata. Foto: Yafa Cultural Center
Genom samarbetet med International Solidarity Movement, ISM, kommer folk från andra länder och stöttar, bland annat genom rapportering kring våld och andra överträdelser som den israeliska armén och bosättare begår. De är välkomna och viktiga, säger Ibrahim Jammal, men de är inte det viktigaste i arbetet som pågår i lägret.
Vilken är den viktigaste hjälpen ni kan få utifrån?
– Det är pengar, upprepar han. Det finns inget tvivel om att det är vad som mest krävs för att uppehålla kontinuitet i verksamheten.
Jag frågar om situationen är svårare nu sedan kriget mot Gaza startade 2023, och han bekräftar att hoten och svårigheterna accelererat. Israeliska soldater står överallt och övervakar in och utfarter till lägret. Också här svälter och lider barn.
När jag frågar om de israeliska soldaterna går att kommunicera med (många av dem är ju trots allt vanliga israeliska unga medborgare och inte yrkesmilitärer) tittar han på mig med en förbluffad min. Vårt samtal pågår på trevande engelska som han ber om ursäkt för, men jag tycker att han uttrycker sig väl och vi förstår varandra – åtminstone språkligt sett. Att omfatta den ständiga krigssituation som han beskriver, som miljoner palestinier tvingas forma en civilt samhälle i, är förstås något helt annat.
Balata i April 2025. De israeliska militärfordonen är ständigt närvarande i lägret. Foto: Majdi Mohammed/TT
Finns det judiska civila israeler som stöttar verksamheterna i flyktinglägret Balata?
– Nej, nej, inga alls. Jag har många judiska vänner i Europa och USA, men inga israeliska judar, de finns inte med oss.
Världen följer och känner till delar av vad som pågår i Gaza. Allt fler länder reagerar också på kriget där, men det som händer i övriga palestinska områden är inte lika känt. Därför är hans resa viktig också för att informera om Västbanken och andra områden som är utsatta, säger Ibrahim Jammal.
Till slut vågar jag ställa frågan: Hur tänker du kring framtiden?
Ibrahim Jammal sätter spontant händerna framför ansiktet och gör en tyst paus. Han måste fundera en bra stund innan svaret kommer:
– Det är svårt att förutsäga, och mycket svårt att känna hopp, säger han till slut.
Vi småpratar lite om vad som skulle kunna ge hopp och styrka ändå i det arbete som han gör, och han säger att barnen och deras lärande och hopp ger den styrka tillbaka som han behöver.
För att dra slutsatserna om hur arbetslivskriminalitet ska bekämpas hade det egentligen räckt att besöka ett fackligt möte med Solidariska byggare eller Solidariska städare, skriver Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren
Ivan Semenov: Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar
Arbetslivskriminalitet kostar miljarder för staten – myndigheternas svar är konsumentupplysning och utökad kontroll av företag. Mer effektivt vore att informera arbetstagare om vilka rättigheter de har, så att fler organiserar sig och själva kan ställa krav, skriver Ivan Semenov från Solidariska byggare.
Nyligen läste jag i tidningen Aftonbladet en debattartikel som analyserar brott på arbetsplatser. Författarna är företrädare för myndigheter som ska arbeta mot arbetslivskriminalitet.
För att komma fram till slutsatserna de presenterar behövdes ett stort arbete av många människor. Men egentligen skulle det ha räckt att besöka ett av våra fackliga möten, där personer från just dessa yrken deltar.
Vänder sig till konsumenter och regeringen
Författarna beskriver problem inom byggbranschen, restaurangbranschen och städning – alltså de områden där de flesta migranter arbetar.
Som jag förstår det, vänder sig artikelförfattarna till konsumenterna. De uppmanar konsumenter att titta på de priser som företag erbjuder, och kontrollera om företagen har F-skatt och kollektivavtal. På det sättet kan man se om det finns osund konkurrens som leder till brott mot arbetstagares rättigheter.
Det är kanske en bra metod i teorin. Men vår erfarenhet från fackligt arbete visar något annat. Personer som arbetar i centrala Stockholm, i restauranger med höga priser, eller personer som renoverar byggnader nära Kungliga slottet för företag som tar höga priser och har kollektivavtal, blir ändå utnyttjade.
Författarna vänder sig också till regeringen och säger att det är en bra idé att ta bort sekretesshinder så att myndigheter kan samarbeta mer.
Jag vill tillägga att ingen vänder sig direkt till de människor som blir utnyttjade. Ingen förklarar för dem att de har samma rättigheter som alla andra på arbetsmarknaden. Ingen berättar hur de kan försvara sina rättigheter och undvika exploatering.
Här tänker jag på H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Den unga svanen blev mobbad eftersom han inte visste att han var en svan. Vad skulle ha hänt om husets ägare hade satsat resurser på att skydda honom från mobbning? Eller om svanen från början hade vetat att han inte var en ful ankunge, utan en vacker svan? Kanske skulle han då ha kunnat försvara sig med värdighet. Kanske skulle han ha hittat andra svanar och blivit en del av deras flock. Då skulle sagan ha sett annorlunda ut.
I verkligheten leder mer kontroll ofta till att arbetsgivare hittar nya sätt att undvika kontroll. Varje nytt steg i denna process kräver fler resurser. Därför ställer jag frågan: Är det inte mer effektivt att satsa på att utbilda människor som inte känner till sina rättigheter? Att förklara för dem hur de kan försvara sig, vilka rättigheter de har, och att hjälpa dem att organisera sig eller ta kontakt med en fackförening?
Ingen information om rättigheter
Jag skriver detta utifrån min egen erfarenhet av arbete i sociala medier bland migranter. Jag informerar dem om deras rättigheter och håller ibland seminarier eller webbinarier, till exempel för personer som har kommit från Ukraina genom EU:s massflyktsdirektiv. Min erfarenhet är att de inte känner till sina rättigheter och inte vet vart de ska vända sig när dessa rättigheter kränks. Resultatet blir att de ibland accepterar exploatering och förlorar inkomst.
Jag har, på Arbetsförmedlingens webbplats, aldrig sett en tydlig beskrivning av vilka rättigheter människor har som deltar i program som ”Nystartsjobb” eller ”Rusta och matcha”. Det finns ingen information om vad ett kollektivavtal är eller vilken roll fackföreningar har i den svenska modellen. Detta finns inte heller i SFI-programmet (Svenska för invandrare). Det finns inget test som handlar om arbetstagares rättigheter, liknande den säkerhetsutbildning som är obligatorisk om man ska arbeta på en byggarbetsplats.
Och när myndigheter säger att den svenska staten förlorar miljarder kronor på detta, och planerar att öka kontrollen av arbetsgivare, borde man inte också fråga sig: Är det inte mer effektivt att arbeta med att informera arbetarna om deras rättigheter?
En kortare version av denna krönika ville jag få in som en replik på debattartikeln i Aftonbladet, för att sprida kunskapen. Men tidningen valde att inte ta in texten.
Ivan Semenov är styrelseledamot i den syndikalistiska fackföreningen Solidariska byggare, och bloggar om arbetstagares rättigheter på Youtube och Tiktok.
Efter den avslutade strejken vädrar arbetsköparna morgonluft och vill se hårdare tag mot Hamnarbetarförbundet. – Det är dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse, säger Johan Grauers som är förhandlingschef på Sveriges Hamnar i ett uttalande på torsdagseftermiddagen.
Hamnarbetarförbundets långa och infekterade konflikt avslutades sedan facket under torsdagen godkänt medlarnas bud. Det nya avtalet, ett så kallat hängavtal, är i princip detsamma som Transport redan slutit och innebär att inga av hamnarbetarnas mest prioriterade frågor godkändes. Exempelvis finns inga skrivelser om förbättrat skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda med i avtalet.
Något som fått arbetsköparna att vädra morgonluft.
”Hamnarbetarförbundet måste nu upphöra med de strejker och blockader som skadat svenska hamnar, samtidigt som de inte har fått igenom något utöver Transports avtal”, skriver arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på sin hemsida.
Sveriges hamnar vill stoppa framtida strejker
I ett pressmeddelande som publicerades samtidigt skriver Sveriges Hamnar att de ser positivt på att facket nu accepterat medlarnas bud men att de samtidigt också ser det som oroväckande att Hamnarbetarförbundet över huvud taget tillåtits att strejka.
Arbetaren kunde tidigare under dagen rapportera om att avtalet var färdigt och i en intervju sade Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson att beslutet att skriva under var ”ett taktiskt steg tillbaka” i väntan på den kommande avtalsrörelsen som börjar om ett och ett halvt år.
Något som uppenbart fått Sveriges Hamnar att reagera.
– Det finns tyvärr inget som tyder på att Hamnarbetarförbundet kommer att lära sig av detta, tvärtom varnar de redan nu för hur de tänker agera i nästa avtalsrörelse. Det är därför dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse. Även LO måste sluta upp bakom detta, eftersom Transport hela tiden blir utsatta för undanträngningsförsök från HF, säger Johan Grauers i pressmeddelandet.
20 procent vill fortsätta strejka
Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för att godkänna det nya avtalet med siffrorna 80 mot 20. En femtedel av fackets medlemmar ville alltså fortsätta att strejka för att få igenom sina krav.
– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen, sade Erik Helgeson till Arbetaren tidigare under torsdagen.
Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.
Jessica Stegruds nära samarbete och relation med den högerextrema influencern Nick Alinia är helt och hållet statsminister Ulf Kristerssons ansvar. Foto: Jonas Ekströmer/TT och Anders Wiklund/TT
Regeringsunderlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar
Grattis Sverige. Vi har en statsminister vars makt vilar på ett regeringsunderlag som filmar, trakasserar och hänger ut meningsmotståndare på nätet.
Sverigedemokraterna, och inte minst riksdagsledamoten Jessica Stegrud, är på andra gången på mindre än en vecka i blåsväder sedan Expos avslöjande på onsdagseftermiddagen.
Men det är knappast Jimmie ”jag vet inte” Åkesson som borde hålla i hatten. Han sitter säkert och bland partiets kärnväljare spelar det nära samarbetet med tungt högerextrema medieaktivister ingen som helst roll. Det har visat sig förr och det kommer dessvärre visa sig även denna gång.
Högerextremisten Nick Alinias och Stegeruds relation
Värre huvudbry borde det däremot vara för Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson och resten av regeringen som bygger hela sin makt på SD:s villkorade stöd.
För marionettdockan Kristersson måste svara. Hur ser Sveriges statsminister på att samarbetspartiet, och de som alltså håller honom under armarna, har så nära kontakter med den allra yttersta extremhögern? Att den öppna rasist-influencern och rättshaveristen Nick Alinia, med uppenbara kopplingar till våldsamma vit makt-grupper, bjöds in till riksdagens lokaler av just Stegrud för att hänga (eller vad de nu gjorde?). Något Dagens Etc rapporterade om strax efter Expos uppmärksammade publicering.
Det här är frågor som måste ställas och där har Kristersson en svår nöt att knäcka. För han bär naturligtvis det största ansvaret för hela soppan. Precis som med förra årets avslöjande om SD:s gigantiska trollfabrik. Och här ska han inte komma undan.
Lastar han än en gång över frågan på Jimmie Åkesson får vi anta att statsministern, som har mer än en kris att hantera just nu, tycker det är helt okej att hans regeringsunderlag springer runt och filmar, hotar och hänger ut meningsmotståndare på nätet. Som gapar om landsförrädare mot alla som inte delar den nya högerns snedvridna världsbild.
Törs, och jag tvivlar, Kristersson höja tonen mot SD riskerar samarbetet naturligtvis att spricka. Och då kan Moderaterna snart att vara ett parti i spillror. Vilket han naturligtvis vet.
Att Sverigedemokraterna gång på gång agerar som språngbräda mellan riksdagshuset och våldsamma nazistgrupper är däremot varken en nyhet eller särskilt förvånande. Det är business as usual och en del av den nya Tidöverkligheten. En verklighet som Moderaterna och de allt mer tynande och marginaliserade pyttepartierna L och KD svalt och accepterat, till och med drivit på, med full kraft.
Hamnkonflikten är över. Under torsdagsmorgonen tecknades ett nytt kollektivavtal med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar. Beslutet fattades efter fackets medlemsomröstning där en femtedel av medlemmarna ville fortsätta strejka.
– Vi är nog alla lite besvikna, men ibland måste man ta ett taktiskt steg tillbaka, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren på torsdagsmorgonen.
Den utdragna och uppmärksammade konflikten tog slut efter att Hamnarbetarförbundet genom sin medlemsomröstning accepterade medlarnas bud.
Löneökningar, men inte andra prioriterade frågor
Avtalet innebär bland annat löneökningar i nivå med det så kallade märket men i andra frågor fick hamnarbetarna ge med sig.
– Vi har inte uppnått några tvingande skrivelser vad gäller våra prioriterade frågor om skydd för förtroendevalda och en rimlig fritid för bemanningsanställda. Vi kommer fortsätta driva de här frågorna ute i avdelningarna under närmaste sexton månaderna innan nästa avtalsrörelse drar igång, säger Martin Berg, förbundsordförande i ett första pressmeddelande.
”Stor respekt för dem som röstade för fortsatt strejk”
Erik Helgeson är inne på samma sak och säger till Arbetaren att han förstår att vissa av förbundets medlemmar är besvikna.
– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen.
I dag efter lunch ska Hamnarbetarförbundet träffa medlarna för att skriva på det nya avtalet.
Aktivister, anarkister och andra polacker från vänsterhåll är kritiska till den polska regeringens benhårda migrationspolitik. Medvetna om riskerna det innebär bistår de fortsatt människor på flykt, som kommer in i landet via Belarus, med humanitär nödhjälp. Detta trots att militariseringen hårdnar och allt fler trakasseras, anmäls och åtalas.
I början av sommaren 2021 förändrades livet i ett slag för polska Marianna Kuraks och hennes familj.
– Helt plötsligt en dag såg vi bönder jaga efter och skrika på personer på fälten inte långt från vårt hus, inleder Marianna Kurak, när vi sitter ner på Hard Rock Café vid Centralstationen i Warszawa.
Medan jag är på väg till gränsen och hem till henne är hon på väg till ett internationellt läger anordnat av ”No borders” i Nantes i Frankrike.
Hon fortsätter:
– Då förstod vi att något ovanligt var i görningen.
Kurak bor i en liten by i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza i östra Polen, bara kilometer från den belarusiska gränsen. Snart skulle det visa sig att det bara var de första av tusentals personer på flykt från Afghanistan, Irak, Syrien och många andra länder i Mellanöstern och Afrika, som via Belarus kom till den polska gränsen och in i landet genom det Unesco-klassade nationalparksområdet Bialowieza.
Marianna Kurak. Foto: Christin Sandberg
Undantagstillstånd för att få bort asylaktivisterna
Kort efter att de första personerna setts på flykt stoppades en grupp med 32 afghanska flyktingar av polska gränsvakter. Av dem trycktes 17 tillbaka i en så kallad push-back medan den andra hälften blev fast på ett majsfält, i Usnarz Górny, på den polska sidan av gränsen, inte långt från familjen Kuraks hem. Medan militären försökte trycka tillbaka personerna över gränsen kämpade de för att hålla sig kvar med hjälp av tillresta volontärer, något som internationella medier rapporterade om.
Polsk polis och militär samlad vid gränsstaketet till Belarus i November 2021. Foto: Leonid Shcheglov/TT
Marianna Kurak och hennes familj hade helt plötsligt hamnat mitt i vad som sågs som en europeisk flyktingkris eftersom Polens gräns till diktatorn Alexander Lukasjenkas Belarus också är EU:s gräns mot diktaturen där. Till en början bidrog Kuraks familj med förnödenheter, eftersom det uppstod akuta behov av mat och vatten, kläder samt mediciner och sjukvård. Men behoven ökade.
– Det kom jättemånga tillresta under en kort tid: organisationsmänniskor, kunniga på asylrätt och migrationsfrågor, journalister och volontärer. Och eftersom det inte finns någonting här i princip så uppstod stora behov även hos dem. Att ha någonstans att sova och äta, så då öppnade vi upp vårt hem för dem, berättar Marianna Kurak.
Flyktingar frös ihjäl under vintern
Den polska regeringen utfärdade kort efteråt undantagstillstånd för att få bort asylaktivister och volontärer från området. Amnesty International och andra människorättsorganisationer vädjade till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att flyktingarna inte skulle skickas tillbaka till Belarus, eftersom de hade rätt att söka asyl och riskerade att utsättas för våld och att skickas hem till länder där de riskerade sina liv.
Marianna Kurak säger att det bara fortsatte. Att personerna på flykt fortsatte komma. Det var unga och gamla, kvinnor och män, barn, personer med funktionsnedsättningar och gravida kvinnor. På vintern, när temperaturen sjönk och kylan satte in, blev situationen extra svår. Det var också under vintern som ett av de första dödsfallen inträffade. En nigeriansk man, Ganiyu Olashile Raji, hittades ihjälfrusen bara några meter från ett hus i en av byarna i området.
Kläder som lämnats. Foto: Christin Sandberg
Kuraks familjs hus fylldes av förnödenheter, mat, mediciner och volontärer som kom och gick.
– Vi jobbade dygnet runt. Våra små barn hjälpte till att packa små kit med förnödenheter vid köksbordet. Vi körde aktivisterna fram och tillbaka. Vi sov knappt.
– Vi trodde att det var något tillfälligt, en akut situationen, att det skulle ta slut, säger hon.
Vittnesmål i dokumentären Green Border
I dag, fyra år senare, är behoven i princip lika stora, om inte större, hos människorna på flykt som lyckas ta sig in i Polen. Och Marianna Kurak har, trots böter, flera polisanmälningar och en rättegång mot sig, inte gett upp.
De många vittnesmål från personer på flykt som Marianna och Tomasz Kurak har tagit del av under åren låg till grund för Agnieszka Hollands drama Green Border som gick på biograferna hösten 2024 och som Arbetaren har skrivit om.
Hon pratar fort och tittar ofta på telefonen för att ha koll på när det är dags att möta upp bilen med de andra aktivisterna som hon ska resa med till Frankrike. Det är fredag 1 augusti och runt tågstationen finns stånd där det säljs polska flaggor och många unga män utklädda i militärkläder rör sig bland turister och semesterresenärer. Senare samma eftermiddag klockan fem kommer en tyst minut att, precis som varje år, hållas till minne av Warszawaupproret 1944. Ett uppror som ledde till att tyskarna dödade 200 000 personer när Stalin underlät att stötta de polska motståndsmännen.
Marianne Kuraks engagemang är imponerande, men samtidigt är pressen på henne stor. Just nu har hon ett pågående rättsärende, i vilket hon står anklagad för våld mot en gränspolis. Detta efter att hon ingripit för att förhindra att en man från Etiopien tillfångatogs för att skickas tillbaka till Belarus. Det var förra hösten, när asylrätten gällde. I mars i år stoppade den polska regeringen rätten att söka asyl i landet.
– Mannen, som hade ringt till larmtelefonen i området, skrek ”jag vill söka asyl”, och jag sprang för att hinna fram till honom innan gränsvakterna. Sedan ställde jag mig på ett sätt för att skydda honom så han kunde skriva under asylansökan innan de tog honom, eftersom de då hade skickat tillbaka honom över gränsen till Belarus på en gång, berättar hon och fortsätter:
– Då ramlade jag och när jag låg ner ställde sig vakterna på mina armar. I flera minuter stod de så, och det är därför jag tror att jag har chans att gå vinnande ur den här rättegången, även om de har överklagat efter det första domstolsbeslutet till min fördel.
Men det är inte bara Marianna Kurak som de polska myndigheterna har försökt få att sluta genom att skrämmas.
#h5poland: Fem aktivister friades
Måndagen den 10 september friades fem aktivister, #h5poland, som sedan 2022 stod åtalade för att ha bistått med humanitär hjälp till flyktingar vid gränsen. De riskerade fem års fängelse.
– Äntligen, efter tre år kan nu både de fem, #h5poland, och hela ”gränsrörelsen” få lite andrum. Även om vår kamp fortsätter, säger frilansjournalisten Bartek, som är med i den polska anarkiströrelsen och som på grund av sin nuvarande arbetssituation inte vill uppge sitt riktiga namn.
Samma dag som domen egentligen skulle ha tillkännagivits, onsdag 3 september 2025, inleddes en liknande rättegång mot en annan aktivist i rättegångssalen bredvid i gränsstaden Bialystok. Bartek säger att det handlar om rena politiska rättegångar – sätt att försöka kriminalisera humanitära hjälparbetare. Men det kommer inte lyckas, menar han.
– Det är anarkister, lokala invånare, vänstermänniskor och personer tillhörande olika sociala rörelser och civilsamhällesorganisationer som bistått med humanitär hjälp i solidaritet med flyktingarna sedan starten och utsatt sig själva för risker, och de kommer att fortsätta, säger Bartek övertygad.
Marianna Kurak har tagit emot hundratals flyktingar i sitt hem i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza, östra Polen. Foto: Christin Sandberg
Enligt honom arbetar de som bistår humanitärt vid gränsen under betydligt svårare förhållanden nu, under det nuvarande polska styret, än när partiet Lag och Rättvisa satt vid makten.
– Det är betydligt fler militärer i skogarna, gränsstaketet är farligare och staten har upphävt rätten att ansöka om asyl, säger Bartek och konstaterar att stödet bland den polska befolkningen i allmänhet inte är särskilt stort. Regeringen ledd av Donald Tusk har lyckats med sin propaganda: Att utmåla människorna på flykt som aggressiva unga män.
– Delvis stämmer bilden, det är mest unga män som kommer över gränsen i dag, säger Bartek.
Detta eftersom Polen har byggt en mur med dubbla murväggar och taggtråd som man måste klättra över, där gränsen tidigare var öppen, och vilken vaktas av hårt beväpnade gränsvakter. De som försöker riskerar både att göra sig illa och att utsättas för våld.
De anarkosyndikalistiska grupperna i landet är både aktiva och engagerade i protesterna mot den ”nya” liberala regeringens hårda flyktingpolitik. De sprider information och demonstrerar. Senast sista helgen i augusti anordnade de en stödmanifestation för de fem åtalade aktivisterna i Krakow. Bartek berättar att han var med och satte upp affischer och spred flygblad inför.
Stängsel och mur mellan Belarus och Polen. Foto: Christin Sandberg
Men i fält är de flesta humanitära volontärer som är kvar än i dag kvinnor och queer. Två av dem är forskarna, Natalia Judzinska från Warszawa och Inga Hajdarowicz från Krakow, som är de som ger mig skjuts de tre och en halv timme som det tar att köra från huvudstaden till gränsen.
Europas andra larmtelefon för människor på flykt
Natalia Judzinska har rest till området en gång i månaden sedan oktober 2021. Hon var med och satte upp den larmtelefon som människor på flykt kan ringa till för att få just humanitär hjälp. Det är den andra larmtelefonen för flyktingar i Europa initierad av humanitära aktivister, efter den som startades på Medelhavet när de europeiska länderna inte ville ta ansvar för att hjälpa människor i nöd på havet.
Om någon larmar tar de sina ryggsäckar, som väger mellan 30 och 40 kilo, och letar sig fram till den punkt i skogen där personen befinner sig.
– Det handlar om att ge mat och vatten, och ibland är personerna så utmattade att de inte orkar få i sig något själv, och då hjälper vi till. Vi hjälper dem att byta ut genomblöta kläder och skor, att lugna rädda personer, lyssna och ge tröst genom handling och ord.
Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg
Natalia Judzinska beskriver det som ett i längden ganska monotont och utmattande arbete. Hon tror att det är förklaringen till att en majoritet av volontärerna, fyra år in i flyktingkrisen, är kvinnor.
Militär med 17 dagars utbildning
Natalia Judzinska har också grundat nätverket ”Forskare utan gränser”, som även Inga Hajdarowicz tillhör. Det innebär att de systematiskt bidrar till datainsamling kring flyktingsituationen. De kör runt mig i det enorma skogsområdet, ett av de få i världen där den europeiska bisonoxen – visenten – lever, och som i dag är tungt militariserat. Soldater är numera en nästan lika vanlig syn som turister.
– De kallar in soldater från hela landet. Många som aldrig tidigare har varit här, eller i en skog för den delen. Det är både utbildade yrkesmilitärer och beväpnade soldater som tillhör den så kallade territoriella försvarsstyrkan. De killarna har bara 17 dagars utbildning innan de skickas till gränsen, berättar Inga Hadarowicz medan vi promenerar så nära muren det går att komma.
En mur som den polska regeringen byggde upp på sex månader, inte långt efter att människor på flykt börjat komma via Belarus.
Gravar för personer som dött vid gränsen.Foto: Christin Sandberg
Det har kallats för hybridkrig, att Lukasjenka har underlättat för människor på flykt att ta sig in i Europa för att destabilisera EU – en bild som aktivisterna vill nyansera.
– Människorna på flykt är långt ifrån passiva åskådare som har använts av Lukasjenka.
Inga Hajdarowicz har själv varit i Libanon och Syrien och bland annat sett de resebyråer som sålt paket till Europa, de flesta med flyg via Minsk, och transport till gränsen.
– Det är sant att Lukasjenka gjorde det lättare för människor att flyga till landet. Men de som har köpt resorna har varit människor som sett ett fönster – en möjlighet att lämna en hopplös framtid i hemlandet utan att ha en aning om att de därmed har använts som brickor i ett politiskt spel, säger hon.
Militariserad zon och upptrappning
Det är också sant att belarusiska soldater tvingar tillbaka dem som försökt ta sig över gränsen men inte lyckats, utan tagits av polsk militär och skickats tillbaka.
En del tillbringar upp till flera veckor i den militariserade zonen på belarusisk sida. Natalia Judzinska säger att de har träffat personer som har skickats tillbaka i så kallade push backs upp till ett tjugotal gånger innan de lyckats ta sig in i Polen och vidare bort från gränsområdet.
Matpaket som tas med ut till de personer på flykt som larmat. De är alla i desperat behov av vätska och näring i isoleringen i skogen. Foto: Christin Sandberg
Den polska regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk har under parollen East shield (Östra skölden) gett sig ut på missionen att bygga Europas ledande militär. Det är ledstjärnan i den militära upprustning som nu sker. Ett av de senaste besluten i juni var att minera gränsmarken. Förutom fysiska hinder handlar det om avancerad AI-utrustning som ska hjälpa till att spåra upp personer i rörelse.
– Allt är business och nya sätt att tjäna pengar, säger Inga Hajdarowicz och tillägger:
– Militariseringen är en jätteindustri i sig, men det har också blivit ett sätt att tjäna pengar på dem som flyr.
Risk att bli upptäckt – rädsla att larma
Samma dag som vi kommer till skogsområdet vid gränsen börjar deras skift kopplat till larmtelefonen. Med oss är även sjuksköterskan Aleksandra Gnap. Hon berättar att de försöker ta upp så detaljerad information som möjligt när någon larmar. Storlek på skor inte minst. Träskmarken i skogen är förödande för dem som tvingas röra sig i den under mer än ett par dagar.
Aleksandra Gnap. Foto: Christin Sandberg
– Värst är det att få skyttegravsfot, det vill säga skador på fötterna efter att ha gått i vatten och blöta skor under flera dygn, ibland veckor, i den oländiga terräng som skogen utgör. Nästan alla som tillbringar många dagar i skogen drabbas av det, säger Aleksandra Gnap och tillägger att på vintern handlar det om frysskador.
Många lider dock i tysthet, eftersom det innebär stora risker för personerna på flykt att larma på hjälp. Ibland ringer de och stänger sedan av mobilen för att inte bli upptäckta. Militärerna följer nämligen mobilsignalerna. Och den som måste vänta på hjälp måste gömma sig väl i skogen. Militären har kameror och mörkerkameror, drönare och hundar.
Även aktivisterna måste vara försiktiga.
– Framför allt måste vi göra allt vi kan för att inte sätta personerna på flykt i en farlig situation, att de inte råkar bli upptäckta. Vi går långa sträckor till fots i skogen, och gömmer oss när vi behöver, i samband med att vi rycker ut, berättar Inga Hajdarowicz.
Besök av gränspolisen hemma hos familjen Kurak
De måste också tänka på att inte riskera repressalier själva. De ska till exempel inte gå tillsammans med personerna på flykt, då kan de anklagas för medhjälp till människosmuggling. Så de har sina strategier.
– Vi försöker låtsas att vi är turister så långt det är möjligt, även om vi vet att en del militärer mycket väl vet vilka vi är efter så här lång tid. När de stoppar oss blir det därför som en lek när de frågar och vi svarar vad vi gör där, säger Inga Hajdarowicz.
Inga Hajdarowicz, Alexandra Gnap och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg
Även familjen Kurak har fått sin beskärda del av skrämseltaktik. Hemma i huset har familjen nyligen fått påhälsning av gränspolisen – efter att den asylsökande man som Marianna Kurak försökte skydda, när hon ramlade på fältet, besökte dem innan en rättegång.
I köket sitter en tv-skärm uppsatt med kameror riktade mot byns enda gata.
– Vi satte upp den efter att polisen varit här, säger Tomasz Kurak, när jag kommer hem till familjens gemytliga trähus.
– Badrummet är tyvärr under renovering på grund av slitage, säger han, och visar runt i det lilla huset där halva undervåningen är fylld av varma filtar, kängor, mediciner och termosar. Övervåningen är fylld med madrasser. Ute finns en barack med förnödenheter och på gården står två demolerade bilar. Han öppnar bagageluckan på en av dem och visar hur familjebilen kördes sönder på ett par år.
Skolar om sig till sjuksköterska
Men mest har det slitit på den mentala hälsan. Särskilt för Tomasz Kurak har engagemanget sugit ur mer livslust än han fått tillbaka. Han berättar hur den ekonomiska situationen kraschat: först tvingades de professionalisera nödhjälpsarbetet när det var som mest. Nu när bidragen från de större nationella och internationella civilsamhällesorganisationerna har sinat, står de med obetalda räkningar och en massa formulär som han känner sig oförmögen att fylla i. Samtidigt som det fortfarande är människor på flykt i skogen runtom.
Marianna Kurak säger att de har betalat ett högt pris som familj, men att hon själv får tillbaka energi på något sätt genom medmänskligheten. Hon har också påbörjat en utbildning för att bli sjuksköterska, eftersom de medicinska behoven hos flyktingarna är stora och de sjukvårdskunniga i området få.
– Jag kände att min akademiska utbildning inte räckte till i den här turbulenta tiden vi lever i. Och upptäckte nog också att jag hade läggning för yrket, säger hon med ett leende.
Varken hon, Natalia eller Inga vill säga att de ”hjälper” någon eller räddar liv.
– Det handlar mer om medmänsklighet, säger Marianna Kurak.
Med på den internationella hjälpkonvojen finns bland andra svenska Greta Thunberg och den tyska människorättsaktivisten Yasemin Acar. Foto: Skärmdump X och Anis Mili/TT
Ytterligare en israelisk drönarattack mot ett av de tjugotal fartygen i den internationella solidaritetsflottan Global Sumud Flotilla, GSF, ska ha skett under natten mot onsdagen. Det menar åtminstone aktivister ombord som trots det fortsätter att segla mot Gaza i hopp om att bryta blockaden.
Enligt GSF är det den andra israeliska attacken på bara något dygn. Under natten mot onsdagen ska ett av fartygen ha beskjutits av en misstänkt drönare. Också det på tunisiskt vatten i södra Medelhavet. Dock utan att någon kom till skada. Ombord finns bland annat flera amerikanska medborgare.
Flottan, som består av 22 båtar med människorättsaktivister från 44 olika länder, kommer trots det inträffade fortsätta sin seglats mot Gaza med målet att uppmärksamma Israels pågående folkmord och bryta den olagliga ockupationen av Gaza.
Med i konvojen finns bland annat Greta Thunberg och den avhoppade vänsterpartisten Lorena Delgado Varas.
Den 6 september är det dags för Öppna Möllan och i år har fler innegårdar än någonsin anmält sig. Under Arbetarens nya vinjett Röster från rörelserna berättar initiativtagarna i Allt åt alla Malmö om vad besökare kan förvänta sig.
Nu på lördag den 6 september är det dags för årets Öppna Möllan. För sjunde året i rad öppnas Möllans innergårdar upp och initiativtagare, vi i Allt åt alla Malmö, har arrangerat ett fullspäckat program. Det här året har 127 innergårdar anmält sig, det är fler än någonsin förut.
Programmet bjuder på allt från loppis och löptur till sagostund och panelsamtal. Det blir också stadsdelsvandring med temat trapphuskonst på Möllan med Tobias Hultén och Olga Schlyter, författare till boken Trapphusens konst: Malmö 1930–1940. Under dagen håller vi även ett lotteri med unika vinster, bland annat barnboken Det Sista Killregnet av Emma Karinsdotter och merch från Mikael Wiehe och Rex Pizzeria. Nytt för i år är även att samtliga innergårdar går att hitta via vår nya digitala karta.
I Gazarondellen kommer vi att hålla två workshoppar som pågår hela dagen; en i gemensamhetshacks, där man kan lära sig hur man gör saker gemensamt, och en kreativ workshop där både barn och vuxna får rita och bygga sin drömstad. På scenen kommer det klockan 13 att hållas ett panelsamtal med forskare om Malmöbornas mobilisering kring Eurovision 2024 och den bredare Palestinarörelsen. Klockan 11:30, på Kristianstadsgatan 39b, invigs en av flera innergårdsstegar, som monteras mellan olika gårdar för att överbrygga murar och knyta band.
Tanken bakom Öppna Möllan är att främja gemenskapen i kvarteret och i staden i stort. Genom att öppna sina innergårdar och bjuda in både grannar och främlingar tar Möllans invånare makt över sitt eget område. Det väcker frågor om vem som har makt över stadens utrymmen och vem som vinner ekonomiskt på stadens organisering.
Anna Jörgensdotter kommenterar dagens presentation för regeringen av Kulturkanonens 100 svenska verk. Foto: Pontus Lundahl/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren
Anna Jörgensdotter: En kulturkanon tom på folklig kultur
I dag presenterades den av regeringen beställda kulturkanon. Listan på 100 verk som ska representera svensk kulturhistoria saknar en hel del, såklart, men tomrummen verkar allt utom slumpmässiga, skriver Anna Jörgensdotter.
Kanon betyder norm. Sverigedemokraterna är mycket intresserade av normer. Det vill säga: De är intresserade av att fasthålla traditionella, förlegade normer och förakta allt normöverskridande, mångfasetterat och mångkulturellt. SD har varit drivande i frågan om att ta fram en svensk kulturkanon. När jag läser igenom listan på verk ser jag en fyrkant framför mig, som blir allt trängre och trängre, det är som om det som återstår när jag läst klart är … köttbullar och lingon. Såklart är det idel svenska namn i en svensk kulturkanon. Varför är det ”så klart?”
Svenskhet har varit ett centralt ord i Tidöregeringens vokabulär. Människor som flyr hit från andra länder måste minsann lära sig att bli svenskar med svenska värderingar. Jag ser fyrkanten bli så liten att typ bara ett lingon får plats. Jag tycker mycket om lingon, men blir illamående.
Trånga normer ger andnöd
Att ta fram en svensk kulturkanon har kostat skattebetalarna 8 miljoner kronor. Alla skattebetalare äter inte köttbullar eller ens lingon. Många människor som gärna vill betala skatt sätts på flygplan till livsfara i Iran och Afghanistan. Nu har fyrkanten förvandlats till en smal korridor – tungt övervakad – att fösas igenom. Jaså, gillar du inte köttbullar? Nå, då är du inte SVENSK.
Kategoriseringar och förenklingar är farliga. Trånga normer ger människor andnöd. Lars Trägårdh som ansvarat för sammanställningen av en svensk kulturkanon understryker vikten av att denna används i skolorna. På vilket sätt? Och varför? Ska skolan tvingas lära barn att känna sig osedda och utanför eftersom en svensk kulturkanon inte representerar deras kultur eller dem som identifierar sig som hbtqi? Speglar denna lista överhuvudtaget Sverige i dag? Består vårt land av 80 procent män där cirka 70 procent tillhör medelklass och överklass?
Var är mötesplatserna och aborträtten?
Var är arbetarlitteraturen som förändrat vårt land? Var finns mötesplatserna Folkets park och Folkets hus? Var finns Folkhögskolorna? Arbetsvisorna, fackföreningsrörelsen, aborträtten, sexualundervisningen i skolan?
Mötesplatserna saknas i kulturkanon. Här Folkets park i Södertälje 1975. Foto: Lennart Nygren/TT
Förutom att vara ett helt idiotiskt projekt och en diskriminerande missvisande ”norm”, som ingen utanför regeringen + SD har efterfrågat, drar lanseringen uppmärksamhet från Tidös nedskärningar inom kultur och folkbildning (avgörande komponenter i en demokrati), samt andra på riktigt viktiga och alarmerande frågor som folkmordet mot palestinier (i detta nu sprängs Gaza sönder och samman). Skrämmande är också vad en svensk kulturkanon signalerar.
Lars Trägårdh säger själv att den svenska kulturkanon han arbetat fram är nationalistisk, men kallar det för en demokratisk nationalism (SVT, 28/8). Demokratisk nationalism betyder att den nationella identiteten bygger på medborgarskapet och delade politiska värderingar – men att dela politiska värderingar, eller ha en samsyn i vad som hör till en svensk kanon, är ju motsatsen till demokrati? Trägårdh pratar också om kanon som ett underlag för diskussion och gemenskap. Vilkas gemenskap och hur ser diskussioner ut som inte tillåter allas röster att komma till tals?
I ett Sverige där allt fler människor grundlöst och omänskligt deporteras och aktivister mot ett folkmord ses som terrorister (medan regeringen fortsätter bistå folkmördare) behöver vi påminna oss om att nationalism och fascism går hand i hand. I slutet av den snabbt avsmalnande korridoren syns ett slukhål.
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson har nekats tillträde till APM Terminals i Göteborgs hamn. Därmed har han hindrats i sitt fackliga arbete, menar facket som nu har stämt hamnbolaget.
Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, varslades tidigare i år av sin arbetsköpare Gothenburg Roro Terminal, GRT. Detta i samband med att facket genomfört en blockad av israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar.
Rättegången väntas hållas under våren 2026, men i juli fattade Arbetsdomstolen, AD, ett så kallat interimistiskt beslut där de avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Beslutet innebär att att Helgeson har kvar sin anställning fram till dess att fallet är avgjort, däremot är han fortsatt avstängd från sitt arbete i GRT.
Förra veckan skickade Hamnarbetarförbundet in en ny stämning in till AD, riktad till APM Terminals och Sveriges Hamnar. Detta efter att Helgeson nekats tillträde till hamnen, som han skulle besöka i sin roll som fackligt förtroendevald. Hamnbolaget hänvisar till att han är avstängd av ett annat företag i hamnen.
– Lagen är tydlig, han ska ha tillträde enligt förtroendemannalagen för att utföra sina sysslor, säger Erik Helgesons juridiska ombud Frederick Batzler och tillägger att APM Terminals inte angett ett eget skäl för att neka honom tillträde.
Hamnarbetarförbundet kräver nu APM Terminals på 350 000 kronor i skadestånd.
Till tidningen Arbetet skriver APM Terminals pressavdelning att de inte kommenterar enskilda säkerhetsärenden, men att som ”operatör inom ett skyddsobjekt har vi dock ett ansvar att bedöma, utifrån säkerhetsskäl, vilka personer som får tillträde till området”.
