Vård på gränsen till sammanbrott

I slutet av augusti förra året var sjuksköterskan Elin Rutqvist, 28, på semester. Hon befann sig på en buss i Berlin när hon fick ett sms från sin chef.

Hennes avdelning, medicinavdelning 15 på Skånes universitetssjukhus, SUS, i Malmö, skulle läggas ned. Avdelningen hade öppnat ett år tidigare och rymde 18 vårdplatser.

– Det var tumultartat och jättetråkigt. Många sjuksköterskor hade sökt sig till avdelningen för att den var ny. De trodde att de skulle kunna påverka organisationen.

Nedläggningen av medicinavdelningen är en av de besparingar sjukhusledningen genomförde under 2012.

I oktober 2011 året innan rapporterade Sydsvenskan att SUS, en sammanslagning av universitetssjukhusen i Malmö och Lund, hade ett budgetunderskott på 337 miljoner kronor. Sjukhusledningen beslutade det året att 274 miljoner kronor skulle sparas före 2012 års slut.
 

Som en del av besparingarna har ledningen minskat antalet vårdplatser. Efter nedläggningen av medicinavdelning 15 i augusti 2012 rapporterade Sydsvenskan att antalet vårdplatser på sjukhuset minskat med totalt 90 stycken under året.

Samtidigt införde sjukhusledningen anställningstopp: inga vikariat blev förlängda och inga nya vikarier togs in. Den ordinarie personalen skulle täcka upp luckor som uppstod i schemat.

Genom anställningsstoppet minskade sjukhusledningen personalen med 350 personer. 

– Så långt har personalminskningen inte påverkat produktionen av vård. Vi mäter det och tillgängligheten har till och med blivit lite bättre och väntetiderna lite kortare, säger sjukhuschefen Jan Eriksson.
 

Innan Elin Rutqvist gick på semester hade medicinavdelning 15 flyttat till tillfälliga lokaler. Anledningen till flytten var att barnklinikens lokaler var undermåliga vilket skapade problem i vårdarbetet.

– Hissen stannade hos dem och de hade ett barn i kuvös med sig, säger Elin Rutqvist.

Efter incidenten var barnkliniken snabbt tvungna att flytta. De hamnade i njuravdelningens lokaler som i sin tur flyttade in där medicin 15 låg.

– Vi fick höra att vi skulle öppna igen och det gick olika rykten om var vi skulle flytta.

I stället fick personalen beskedet om nedläggning.

– Jag tror anställningsstoppet bidrog till nedläggningen. Det var några som skulle sluta på vår avdelning och ledningen ville inte ersätta dem.

Enligt Jan Eriksson stängde sjukhuset medicinavdelning 15 eftersom den inte kunde bemannas upp på ett bra sätt.

– Vi kunde inte garantera en god vård och en bra arbetsmiljö på medicinavdelningen. Därför flyttade vi personalen till andra avdelningar och ökade antalet vårdplatser och bemanningen där.

Elin Rutqvist säger att majoriteten av     sjuksköterskorna på medicinavdelningen var tillsvidareanställda. De hade större möjlighet att välja var de hamnade.

– Men undersköterskorna placerades ut lite varstans. Vi hade även en kollega som är ensamstående mamma. De nya tiderna hon blev erbjuden passade inte henne så hon fick sluta.
 

Klockan är 06.40. Nedför Inga-Marie Nilssons gata på sjukhusområdet i Malmö strömmar frusna sjuksköterskor. De ska snart börja sina morgonpass.

Ut ur ingång 49 kommer David Kjell. Han är 30 år gammal och har arbetat på SUS i fem år. Han har tidigare jobbat både på ortopeden och på hematologen.

Sedan ett halvår tillbaka arbetar han på arytmiavdelningen. Här blir patienter inlagda för rytmrubbningar i hjärtat. Deras hjärtan slår oregelbundet eller för långsamt.

– Jag ville hit eftersom hjärtsjukdomar är intressant, säger David Kjell. Det fungerar bra med vår närmaste chef. Vi har inte drabbats så hårt av nedskärningarna.

När klockan blir sju samlas sjuksköterskorna i avdelningens expedition som ligger i korridoren. Det är dags för nattpersonalen att rapportera till dagpasset.

– Läkarna kommer inte in förrän klockan åtta, säger David Kjell.

Sjuksköterskorna diskuterar med undersköterskorna vilka kontroller som behöver genomföras under morgonen och vilka medi­ciner patienterna behöver. Totalt består morgonpasset av två sjuksköterskor och två undersköterskor.

Varje par har hand om fyra patienter.

 
Efter nedläggningen av medicin 15 sökte sig Elin Rutqvist till akutmottagningen.

Hon ville jobba kvar med sina gamla arbetskamrater, men det gick inte.

Elin Rutqvist var trött på medicinavdelningar och ville pröva något nytt. En kollega tipsade henne om akuten.

– Det kan vara fullständigt kaos där. Det händer att jag är ansvarig för 20 patienter på samma gång. Folk ligger bakom skynken. Om en patient blir sämre och något skulle hända är det vårt ansvar. Jag vet att det beror på organisationen, men det är jag som får leva med det.

Hon säger att anställningsstoppet medför att de ofta får jobba underbemannade. De har även en skyldighet att rapportera in ”överskott” av personal, om de någon dag har för lite att göra. Elin Rutqvist har till exempel kollegor som blivit utlånade till sjukhuset i Lund.

– Problemet med akuten är att det är jättesvårt att förutsäga arbetsbelastningen. Vi vet aldrig när det kommer in mycket folk på vår mottagning.

Bristen på vårdplatser på andra avdelningar märks också av på akuten.

Elin Rutqvist säger att de fått direktiv att patienter inte ska ligga längre än fyra timmar på deras mottagning utan då slussas vidare till specialistavdelningar. Detta direktiv bryts ofta.

– Det finns brist på vårdplatser och det blir fullt på specialistavdelningarna. Jag hörde om en patient med hjärtproblem som blev placerad på handkirurgen eftersom det fanns plats där. Hon fick ont i bröstet och de hade ingen medicin mot kärlkramp. Det är fruktansvärt.

– Akuten är i dag en flaskhals och väntetiderna där är för långa, säger sjukhuschefen Jan Eriksson. Det måste bli ett smidigare vårdförlopp. Vi måste bland annat frigöra vårdplatser genom att skriva ut patienter tidigare. Om vi kan jobba så samtidigt på hela sjukhuset får det stora resultat.
 

arytmiavdelningen har David Kjell inlett sin runda tillsammans med undersköterskan Jennie Aurell. Han ansvarar för att patienterna får sina mediciner medan Jennie Aurell tar blodtryck och ger frukost.

En man i 50-årsåldern har blivit inlagd på avdelningen. Han ska svälja en kamera som ska fotografera tarmen.

Eftersom mannens hjärta rusat har han en hjärtstartare inopererad. Därför måste han övervakas på arytmiavdelningen under undersökningen.

David Kjell rakar områden på mannens bröstkorg eftersom hans hjärtslag ska övervakas med en EKG-maskin.

– Tur att det inte är sommar, skojar han med mannen.

På skärmar i receptionen och i fikarummet kan personalen hela tiden se samtliga patienters hjärtslag.

– Vi har bra bemanning här. Vår chef har till och med kämpat för att vi ska få anställa en till. Men det gör inte problemen mindre på resten av SUS, säger David Kjell medan han dokumenterar i patientens journal på en dator placerad på en vagn.

Arytmiavdelningen har balans i sin budget i motsats till andra delar av SUS.

– Men budgetunderskottet märks hos oss också. Vissa tar på sig rollen som duktiga och säger att ”nu får man bara dricka en kopp kaffe” eller att man måste använda billigare förband. Det skapar bara irritation och syns ändå inte däruppe hos ledningen.

Region Skåne har infört en produktionsmodell på SUS som kallas för Lean Healthcare. Enligt information från regionen är modellens mål att använda befintliga resurser på effektivast möjliga sätt.

I broschyren står det att ”inom sjukvården handlar det om att lära sig se vad som verkligen är till nytta för patienterna, vad som skapar mervärde. Allt som inte tillför nytta ska bort.”

Elin Rutqvist är kluven till Lean. Hon säger att modellen kan gynna patienterna.

– Om ambulanspersonalen misstänker en höftfraktur kan de nu skicka patienten direkt till röntgen. Det kunde de inte innan. Jag vet inte hur länge de haft ”höftspåret”, men det är väl en sådan här Lean-grej.

Samtidigt beskriver hon modellen som ”nyliberal”. Hon reagerar starkt på att Region Skånes direktör Jonas Rastad sagt att på en åtta timmars arbetsdag lägger sjuksköterskor tre timmar på ”onödiga saker”.

– Det är en spark i magen. Jag skulle vilja att han gick med under en av våra arbetsdagar. På medicinavdelningen där jag jobbade tidigare hade vi en koordinator som var frikopplad från övrigt arbete. På akuten tvingas vi hela tiden göra saker som inte hör till yrket, som att ringa samtal. Och vi måste ju fylla på förråd på morgonen.

 
Sjukhuschefen Jan Eriksson säger att det inte gjorts någon extern utvärdering av Lean Healthcare på SUS, men att sjukhusledningen regelbundet följer upp de olika Lean-projekten på avdelningarna.

– Vi ser modellen som positiv. Rätt använd kan vi producera mer vård med bättre arbetsmiljö och mindre resurser. Förändringarna måste komma underifrån. Då fungerar de bäst.

Enligt honom måste man att hålla isär budgetunderskottet och anställningsstoppet som ledningen infört från Lean-modellen.

Men finns det inte forskning som visar att Lean production används för att sänka kostnader genom att minska på personalen?

– Lean innebär bland annat att man anpassar bemanningen till de variationer som finns. Det innebär en ökad flexibilitet. Variationerna i sjukvården är jättestora. Använder man Lean rätt är det ingen som förlorar på det. Tvärtom.
 

Klockan har blivit tio i nio på arytmiavdelningen. Enhetschefen Yvonne Englezon har kommit för att hålla i morgonmötet. Hon har besökt andra avdelningar och tittat på patientflödet.

– Jag tycker det finns vissa saker vi kan inspireras av, säger hon.

David Kjell har varit på en föreläsning om Lean Healthcare. Han är försiktigt positiv till modellen.

– Patienternas flöde ska prioriteras och vi ska ta bort allt som inte rör dem. De säger att det inte ska användas som en besparingsmetod.

Samtidigt är David Kjell kritisk till utspel från delar av regionledningen om att personalen måste bli effektivare.

– Ingen här lägger tid på onödigt arbete. Vi lägger tiden på patienterna. Om de läggs in på vår avdelning för observation så jobbar man inte aktivt med dem hela tiden. Men vi måste övervaka dem konstant.

Han säger att han är oroad över utvecklingen på SUS.

– Jag funderar över hur det kommer att gå för sjukvården. Vi finns ju här för patienternas skull. Jag tror inte de kan skära ned mycket mer. Missnöjet börjar sprida sig.
 

Elin Rutqvist säger att många sjuksköterskor har en hög arbetsmoral.

– Det är den arbetsmoralen hela organisationen går runt på just nu. Men frågan är hur det kommer att gå på längre sikt. Folk kommer att bli sjukskrivna när vi sliter så hårt och inte alltid har tid att ta våra raster eller får semester när vi önskar.

Enligt henne orkar många inte jobba kvar under de förutsättningarna och slutar.

– Det är vi sjuksköterskor och undersköterskorna som får ta skiten när vi inte möter behovet. Anhöriga och patienter har ofta höga tankar om sjukvården.

Elin Rutqvist är oroad över att allmänheten inte reagerat mer på nedskärningarna på SUS.

– Folk tänker inte mycket på det. Man märker inte av det förrän man själv blir sjuk eller har en anhörig som blir sjuk.

Hon är trött. Arbetsdagen har varit lång.

– Det behövs ett regeringsskifte. Jag tror medborgarna är beredda att betala mer i skatt för att få en fungerande sjukvård.
 

När Jan Eriksson får höra att sjuksköterskor överväger att lämna SUS om nedskärningarna fortsätter säger han att ”det naturligtvis är bekymmersamt”.

– Men vi måste genomföra åtgärder för att få balans i budgeten. Kostnaderna måste minska ytterligare.


David
Kjell är inne på rondmöte tillsammans med läkaren Anthony Prakash och överläkaren Tord Juhlin. På en skärm projiceras patientjournaler.

– Då kan vi skicka hem två imorgon, säger Tord Juhlin när de läst igenom alla journalerna.

Efter mötet går de ronden hos de fyra patienter som David Kjell ansvarar för.

En äldre kvinna är oroad över tabletterna hon får. Hon frågar om de kommer att hjälpa henne.

– Vi ger inga garantier. Det gör man bara på bilfirmor, säger överläkaren.

Ronden är avslutad runt 09.40. David Kjell ska ta en tidig lunch och går till personalrummet.

– Kardiologi är ett statusyrke för läkare. Det har nog bidragit till att det inte skurits ned på den här avdelningen, säger han.

Samtidigt är David Kjell oroad över hoten om nedskärningar som ledningen riktade mot cancervården på SUS, som de drog tillbaka.

– Farhågan är vad som kommer att hända här framöver om besparingarna fortsätter.

David Kjell tystnar.

– Det behövs politiker som vill satsa på sjukvården. Vi vill ha möjligheten att göra vad vi kan för patienterna.

Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Klockan 12.00, Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest
Klockan 18.00,
Bruksgränd 2
Välkomna på Första maj-fest i Magasinets nya lokal: Bruksgränd 2 ! Det bjuds på middag och musik kl 18.00. Fritt inträde!

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet ”hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 veckor sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, ”vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för ”doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
1 månad sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad