– Varför jobbar vi? Det frågar vi oss aldrig, säger Isaac Rosa där han sitter vid ett kafébord på Kulturhuset i Stockholm, nyinflugen från Madrid och välkomnad av en kraftfull snöstorm.
Den spanske författaren menar att vår syn på arbete har förändrats under det senaste decenniet. I en tid då många arbetar mer än någonsin samtidigt som det råder hög arbetslöshet ville han dela några frågor med sina läsare. Som varför vi ser arbete som något naturligt och därmed inte ifrågasätter det. Eller varför vi arbetar på det sätt vi gör och om det finns något alternativ.
Den osynliga handen kom ut på svenska i slutet av oktober. Allt börjar med att ett antal karaktärer anställs i en fabrik. Det är en murare, en sömmerska, en slaktare och några till. Men arbetsplatsen är märklig. Arbetarna är hela tiden betraktade av en publik och de vet inte varför de jobbar eller för vem. Med tiden ökar kraven och villkoren blir sämre. Då och då försvinner någon av dem.
Syftet med boken var bland annat att bryta det Rosa kallar ”osynliggörandet av arbetet i litteraturen” och att få läsaren att betrakta personerna som jobbar.
– Det är sällan vi inser hur mycket arbete som ligger bakom olika saker. Eller funderar på vem som har byggt det här huset eller sytt de där kläderna.
Isaac Rosa tycker att dagens situation i Spanien är dramatisk. 25 procent är arbetslösa, familjer vräks, fattigdomen växer och regeringen skär ner på utbildning och sjukvård. Företagen vill konkurrera med billig arbetskraft och hög produktivitet. Arbetarna är pressade. Vet att om de inte vill acceptera hårdare villkor står någon annan redo att göra det.
– Min generation, personer i 20–30-årsåldern, är den första generationen sedan andra världskriget som kommer att ha en sämre levnadsstandard än sina föräldrar.
Han menar att det efter andra världskriget fanns en social överenskommelse mellan kapitalet och arbetarna. Arbetarna accepterade att leva efter kapitalismens lagar och i gengäld fick de välfärd, skydd och demokrati. En balans som nu brutits. Enligt Rosa var det nyliberalismens intåg på 1980-talet som drog igång förändringen. Steg för steg har den finansiella marknaden tagit över makten.
– I dagens krisländer får folket mindre välfärd och demokrati samtidigt som korruptionen ökar. I Grekland och Italien är det Europeiska centralbanken som styr, inte regeringen och folket. Nedskärningarna innebär att det är folket som med sin hälsa, sina pengar och sin levnadsstandard får betala den kris som bankerna orsakat.
Han berättar om hur ilskan, demonstrationerna och strejkerna ökar i Spanien. Folket inser vad en kris verkligen är. Riktar sin ilska mot banker och stora företag. Protesterar mot smärtan samtidigt som framtidsprognoserna spår mer arbetslöshet och svårigheter. Isaac Rosa tror att krisen förändrar samhället i grunden, att vi aldrig blir de samma igen.
– Vi förlorar rättigheter som skydd, välfärd och demokrati. Saker som arbetare kämpat för i flera hundra år. Varje rättighet vi har i dag har kostat mycket smärta – och vi förlorar dem snabbt.
Isaac Rosa anser att folk är arga, irriterade och rädda men att de har svårt att se hela bilden. Står oförmögna att kämpa tillsammans, saknar kunskap om historien och solidaritet. Han säger att lösningen skulle vara att återfå demokratin och ta kontroll över ekonomin. Sätta upp hårda regler för banker, spekulation, aktiehandel och marknader.
– Problemet är att regeringen inte har kontroll över ekonomin, den styrs av dem som styr marknaden. I Spanien prioriteras avbetalningen på statsskulden framför skolor och sjukhus. Jag menar att det är folket som måste prioriteras, inte marknaden.
Ett syfte med boken var också att uppmärksamma arbete i romanform. Isaac Rosa menar att människor sällan arbetar i nutida litteratur. Att få romaner visar när huvudkaraktären jobbar och får betalt.
– Att skriva en roman kändes som det bästa sättet att ställa frågan och försöka förstå vad som händer med arbetet. Litteratur är ett bra verktyg för att undersöka det förflutna och samtiden. Genom berättelsen kan jag tänka och berätta om världen, och det är till stor del genom läsning som vi skapar vår världsbild.
Men finns det något annat sätt att arbeta? undrar han. Skulle vi kunna dela på arbetet? Så att vissa inte jobbar ihjäl sig medan andra går arbetslösa? Eller ändra på organisationen och i stället hjälpas åt, att en person inte behövde göra samma monotona arbetsuppgift hela dagen?
Svaret på den egna grundfrågan, om varför vi arbetar, är att det finns olika anledningar.
– I kapitalismen måste vi arbeta. Folk får en tillräckligt låg lön för att de ska vara tvungna att gå tillbaka till jobbet igen nästa dag. Vi får också lära oss från födseln att vi ska jobba.
