Granarna var färre än förr. Mest såg man tallar nuförtiden. Och min barndoms skog intill farmors och farfars gamla hus där vi lekte en gång hade någon helt fräckt huggit ner och gjort en hög utav. Det vred sig i mitt inre. Är det för att priserna på virke har stigit eller för något annat? Kanske för nästa års majbrasas skull. En vän jag besökte berättade om hur han förvånat och skrämt hade sett ett nytt gatlyse i fjärran ifrån där han bor. Ett ufo, tänkte han först men blev varse avverkningen dagen efter. Såret. Hålet. Gjorde ont i honom också.
Han berättade om sitt liv och jag om mitt. Vi kunde mötas väldigt moget och vuxet med perspektiv. Han har rest mycket genom sitt jobb och jag har rest också – dock inte till andra världsdelar som han utan mest i Europa – men jag har rest även i mitt inre så vi kunde mötas någonstans i trakterna av Paris. Mitt inre tog mej dit. Var hans inre fanns vet jag inte men nog har det också kommit en bit sedan mitten av sjuttiotalet då vi åkte i min Saab V4 på vintriga vägar till Folkets hus-danser och till Timrå och Gävle på hockey och bara för en kväll in till stan och såg Streaplers spela till dans på en lokal som låg i samma byggnad som en bensinmack.
Han gillade att dansa men jag ransonerade dansen oftast eftersom jag ville prata med brudarna eye-to-eye över ett bord på serveringen eller bara stående vid ingången i stället för att gå omkring på ett dansgolv i tafflig slow-fox ett, två, tre ihop.
Herregud vad längesen nu. Mockajacka med pälskrage, gabardinbyxor. Glimour som hårschampoo och valrossmustasch. Bensinen kostade mindre än två kronor litern. Explorer och apelsinjuice och Kapten Löjtnant. Och mellanöl ännu i vanliga livsbutiker. Avfettningsmedel och vägsalt och bilar utan avgasrening. Men varma somrar och snöfyllda vintrar. Tro och hopp om framtiden.
Dagen efter på förmiddagen och mina tankar har vant sig vid hemtrakten och jag ser allt i presens.
Det är lugnt och stilla i hembyn. En form av lantlig pastoral stillhet. De gamla gårdarna och de gamla villorna där ingen människa syns till står där i sin ödsliga prakt. Det bor mest nya mänskor där som jag aldrig sett förut. De går med barnvagnar och handlar på ortens enda specerihandel. De pratar och skrattar glatt med andra som också skjuter barnvagnar eller kommer i fina moderna bränsleslukande bilar och de pratar om sina barn och de pratar om den senaste dansen och karlarna – som är femton, tjugo år yngre än jag – pratar om division fyra och fotbollslaget.
Spelarna i a-laget är de lokala hjältarna. Precis som förr.
På den nedlagda busstationen sitter originalen på ljugarbänken. Den yngste är ett år äldre än jag och har tappat allt hår och anlagt ett gråsprängt skägg. Vi hälsar och jag lyssnar på deras prat om trav och om brännvin och om fruntimmer och om han som dog och hon som söp ner sig och han som blev övergiven av frun sin och det blir tyst för några sekunder.
”Hu’ är’e med dej då?”
Säger den gamle fotbollsidolen från sextiotalet som rökte Commerce utan filter förr och de andra tittar stint röntgenforskande på mej när jag berättar om mitt liv i dag.
Efteråt är det längre tystnad än innan och det kommer en kille på cykel som känner igen mej och han nickar hej! från flera meters håll. Han börjar sedan prata med de andra.
Jag åker till körrgårn med bilen jag lånat av syrran. Besöker mina anhörigas gravar och vattnar. Allt fler av min barndoms hjältar och förebilder ligger där under jord. Jag läser namnen på stenarna och nya minnen väcks. Tänker: vilken tur att vi som lever nu går och besöker våra nära och sköter underhållet av deras hem. Min mor är med några dagar senare. Hon har det allt svårare att gå där vid den vackra kyrkan intill ån som rinner ut i sjön.
Hon berättar för mej att hon nu vet att det inte är så långt kvar innan hon själv…
Jag slår bort tanken eftersom den är så sorglig och hemsk.
Själv känner jag mest vördnad när jag går där med vattenkannan. Solen lyser och det fläktar lätt brisvind ifrån sjön.
Dagen efter tar jag bilen och kör runt sjöarna, upp emot de gamla fäbodvallarna och upp mot bergen och ser att mycket är igenväxt och förfallet men med min fantasi ser det ändå ut som det gjorde en gång. Kör sedan ner tillbaka till byn igen. Det är tomt på ljugarbänken men några ungdomar sitter på den andra bänken vid väggen intill. Känner inte igen dem men känner deras sätt att vara. Det är kväll och uppfyllda av lätt tristess och med taskiga självkänslor och ölburkar i en kasse nedanför fötterna ser jag dem sitta och skratta och vifta med armarna framför sig.
Ok, det är sommar och semestrar. Men ändå… finns det inget annat att göra?
Jo, man kan åka på trav eller spela utomhusbingo eller besöka forngården och äta ostkaka.
För yngre människor finns det inte så mycket att göra, alltså.
En annan dag och solen skiner fortfarande. Jag besöker två gamla klasskamrater; den ena: en kvinna med ny sambo och dotter från förra äktenskapet som snart fyller tretti och har egna barn. Hon berättar om sig och sitt och efter att jag orienterat henne lite i mitt liv blir det återigen tyst. Hennes sambo, som är en trevlig snickare, dricker whisky och öl och ursäktar att han inte kan bjuda mej då jag kör bil.
Jag tackar och säger att ”nästa gång, kanske…”.
Min andra klasskamrat är en man och vi når varann bättre. Han har en fru ifrån Asien men hon är inte hemma. Hans åldriga mor bor intill och kommer dit och vi sitter ute och dricker kaffe; det vill säga: de dricker kaffe medan jag dricker te.
Ännu en konstighet han har, tror jag de tänker: han dricker inte kaffe! Varför det nu då? Tror han att han är märkvärdig som bott i en storstad i trettiotvå år?
Men jag är säkert bara nojig. Vi har det faktiskt riktigt trevligt den stund vi sitter där tillsammans.
Jag åker förbi den nedlagda vägstationen på väg tillbaka mot stan. ”Vägverket” står det på skylten som ännu sitter fastmonterad på stängslet. En privat traktoråkare har köpt stället med verkstad och smörjgrop och stort garage. Vägarbetarna är pensionerade eller bortrationaliserade och jobbar på pappersbruket eller har gått i pension och deras kvinnor jobbar i vården.
Resan är snart slut. Jag möter en klasskamrat inne på den stora matvaruhallen i stan. Hon känner först inte igen mej men säger sedan: ”jaså är du hemma på besök ?” Och jag nickar och vi skiljs åt bland montrarna. Tänker på den sommaren när vi var femton…i soffan hemma hos min kompis, några första tafatta försök…
På kvällen kom en rejäl åskskur och luften blev lättare att andas.
Resa i tiden. Tiden bakåt. Tiden går framåt men där jag växte upp har den stått stilla fast den ändå har gått framåt i en annan riktning än min. Gått framåt genom andra människor och med andra händelser. Tiden är ingenting, sägs det. Men samtidigt är den allt.
Jag slutar aldrig att förundras.
Leif Wilehag är född 1956 och uppvuxen i Forsa utanför Hudiksvall, men boende i Göteborg med omnejd sedan mitten av 70-talet. Han har jobbat som journalist och lärare, men tidigare varit bland annat lastbilschaufför, kriminalvårdare, kommunalarbetare, och skriver numera bokrecensioner i Nättidningen Alba samt sänder egen rockshow i Radio 88 Partille.
