Till minne av författaren och aktivisten Rokeya Sakhawat Hossain firar man varje år den 9 december Rokeya-dagen i Bangladesh. Hon föddes 1880, i slutskedet av en period som brukar kallas bengalirenässansen. Huruvida det verkligen rörde sig om en renässans kan man diskutera – strömningen var primärt intellektuell, stod under kraftigt kolonialt inflytande och påverkade knappast folkflertalet – men från början av 1800-talet och framåt kom i alla fall ett kraftigt uppsving för bengalisk litteratur och vetenskap, samt för diverse sociala rörelser.
För Rokeya var kvinnornas situation det viktigaste. Rätten till utbildning, och därmed successiv uppluckring av könsarbetsdelningen, såg hon som extra nödvändig för att flytta fram kvinnors positioner i samhället. 1909 grundade hon Bengalens första muslimska flickskola. Samtidigt var hon drivande i diverse politiska organisationer, skrev debattartiklar och höll föredrag för att motarbeta vad hon ansåg vara en skev tolkning av islam. Gömd bakom falsk naturgivenhet åberopades religionen för att rättfärdiga kvinnoförtrycket.
Rokeyas mest kända litterära verk heter Sultanas dröm och utspelar sig i en värld där könsrollerna helt enkelt är ombytta. Samhället tillämpar fortfarande purdah, det vill säga könsseparatism, men nu är det männen som täcker sina kroppar och tvingas stanna hemma. Kvinnorna ägnar sig åt vetenskap och har tack vare alla nya uppfinningar skapat ett bekvämt och välfungerande samhälle där ingen behöver jobba mer än ett par timmar om dagen. Till råga på allt är brottsligheten utraderad och gatorna täckta av grönska. När huvudkaraktären Sultana rodnar skrattar de andra kvinnorna åt henne och säger att hon är lika timid som en man.
Trots att novellen bara är sju sidor lång äger den samma syrehalt som Scum-manifestet eller Charles Fouriers drömmar om falangstärerna. För det är så klart omöjligt att bedöma Sultanas dröm i någon egen litterär rätt, fristående från att det är jävligt coolt med bengalisk feministisk sci-fi från 1905. Den utopiska potentialen är som mest flagrant i själva det faktum att texten alls existerar. Men här finns också en lekfullhet, ett slags förryckt fascination i själva utforskandet: att det faktiskt går att göra så här! Man skriver och så blir det på riktigt. Emancipationstanken ges ännu lite stoff att bygga något annat av, ännu en värld att drömma om. Ett arv så värt att fira som något.
Veckans tips är att det har kommit ett nytt nummer av den Toronto-baserade litterära tidskriften Brick, som för övrigt fyller 35 i år. Kvaliteten på bidragen är vanligen något svajig men det brukar alltid finnas något läsvärt. Mest namnkunnig av de medverkande är nog den irländske poeten Colm Tóibín, som också sitter i redaktionen för numret. Brick ges ut två gånger om året och man kan hitta gratismaterial på brickmag.com.

