Det regnade när tåget gnisslade in på stationsområdet. Jag stod med väskan i hand i tredjeklasskupéns brunrandiga innandöme, färdig att gå ut på perrongen. Lite motvilligt. Resan var ett äventyr som gärna hade fått vara längre. Lukten i kupén förlängde också vistelsen hos moster och morbror. Morbror Daniel arbetade på järnvägen och soffan i deras kök var klädd med samma brunrandiga tyg som bänkarna i kupén. Tyget var inte vackert utan grovt och stickigt i strukturen men det luktade härligt. Det luktade hälsa på moster och morbror. Det luktade kompanjonskap med Norman Seger, en av hjältarna i Nyckelböckerna som jag brukade ligga på kökssoffan och läsa medan moster och morbror satt vid köksbordet och pratade.
Nu senast hade jag legat där i tryggheten och läst om hur Norman Seger klarade upp ett mystiskt mord under ett båtäventyr utanför Tönsberg i Norge. Nyckelböckerna kostade 50 öre och det var mycket i min budget, men som tur var hade en tidigare inneboende hos moster och morbror lämnat kvar massor av deckare och dessutom många gamla nummer av tidningarna Allsport och Rekord-Magasinet, så jag hade gott om läsvirke på den brunrandiga soffan.
Nu var äventyret slut för denna gång och på perrongen stod mor och väntade med trampcykeln. Jag fick åka på pakethållaren genom den regntunga skymningen med våt glittrande asfalt och lysande neon. Det var en förlängning av resans njutning innan vi kom ut på den mörka landsvägen som ledde till vårt hus en dryg mil utanför köpingen.
Vid Wass kiosk gjorde vi ett uppehåll och jag fick köpa ett häfte ur serien, Alibi-Magasinet som gavs ut av Romanförlaget i Göteborg och som kostade 30 öre. Dramat på Blå Månen av Nils Mayn blev nästa spännande läsning. Men redan såg jag fram mot att få åka upp till moster och morbror igen.
Morbror Daniel hade själv byggt huset. Det låg i ett villaområde mitt emot gula hyreshus byggda som personalbostäder åt järnvägsanställda och som därför i hela staden hade adressen: Järnvägshusen. Huset som Morbror Daniel hade byggt var präktigt och gediget som allt han gjorde. Han var stor som en jätte och hade brun basker. Han hade åsikter om nästan allt och han berättade gärna om vad han sagt och gjort och hur han sopat backen – både bildligen och bokstavligen – med dem som hade andra åsikter. När man såg och hörde honom kunde man gott tro honom om allt detta. Han ville gärna framstå som tuff och farlig och naturen hade välvilligt utrustat honom med storlek och röstvolym lämpad för ändamålet.
Men hans stora händer kunde bara göra gott. Morbror Daniel var den snällaste människa jag visste. Han tyckte om att ta med mig på promenad i småbåtshamnen för att titta på alla välvårdade mahognybåtar som låg där snyggt och ordentligt förtöjda. Hade vi tur låg POLSTJÄRNAN i hamn. Det var seglationsstyrelsens sjömätningsfartyg i Vänern och i mina ögon ett jätteskepp.
Det var spännande att gå i hamnen. Nästan allting var spännande hos moster och morbror. Det var så annorlunda mot vad jag var van. Redan ute i verandan möttes man av prydligheten i huset. Gamla exemplar av Göteborgs-Posten var utlagda på golvet för att skydda mattorna mot smutsiga skor. För mig som bodde på landet var det märkvärdigt att få tidningen hemburen redan innan det hunnit bli riktig morgon. Ibland hände det att tidningsbudet kom på dagen för att inkassera prenumerationsavgiften. Då fick moster Anna en liten brun kupong för varje månad som hon betalade i förväg.
Inne i hallen kom nästa märkvärdighet. Där hade morbror Daniel byggt en vattentoalett i ett hörn. En liten kur med en dörr med en ruta av frostat glas som man inte kunde se in genom. Där inne fanns en WC-stol med en spolbehållare som satt högt uppe under taket. När man drog i en kedja med porslinshandtag så spolade toaletten med ett högt dån och brus. Man fick inte dra i strängen i onödan för vattnet kostade pengar. Det fanns också en hållare där det låg en bunt med brunt papper. Det var små blad med en glättad ovansida och den andra sidan minns jag mest som nollans sandpapper.
I köket fanns en svart järnspis för matlagningen och en vask med rinnande vatten. På en avställningsyta bredvid vasken stod en hållare för flaskor och krukor, som var gjord i metall och som liknade en liten hatthållare med många krokar och piggar. Även golven i hallen och köket var täckta med gamla tidningar längs gångstråken, för att skona mattorna
Under hela huset fanns en källarvåning med en stor vedpanna för uppvärmning av huset och förutom köksförrådet fanns det en verkstad där morbror Daniel kunde stå och arbeta. Bland annat gjöt han själv plattor till trädgårdsgångarna. Det var ingen stor trädgård, men den dignade av fruktträd och buskar av alla slag och moster Annas källarförråd var välfyllt med godsaker därifrån.
Det fanns också en vedbod som var sammanbyggd med ett garage där morbror Daniel förvarade husets stolthet, en personbil av märket Renault av samma årsmodell som jag själv, 1937. Under min barndom stod bilen avställd berövad sina däck på grund av den rådande kristiden. Allt tillgängligt gummimaterial och bränsle måste användas till försvarsmakten. Under denna tid gick morbror Daniel varje dag ut i garaget och vevade med startveven runt cylindrarna i motorn för att de inte skulle fara illa av att stå stilla. Jag var en trogen följeslagare till honom och jag drömde om hur det skulle vara att åka i den blankpolerade svarta och eleganta bilen.
Att arbeta på BJ:s verkstad var tungt och ryggen tog mycket stryk och ibland drabbades morbror Daniel av ryggskott. Då kunde han inte fullfölja sitt vevande av bilen och det bekymrade honom mycket. Vid ett sådant tillfälle råkade jag komma på besök. Jag hade blivit så pass stor att jag kunde betros med det viktiga uppdraget att dra runt veven så att ”kannorna” fick sin välbehövliga motion.
Drömmen om att åka i den svarta bilen uppfylldes så snart tiderna blivit bättre och det blev tillåtet att köpa däck. Det blev många utflykter till Edsleskog för att vattna gravar som tillhörde familjen. På vägen dit fanns det många backar och det tyckte jag var kul för då gick det fort. Bilen hade osynkroniserad växellåda och krävde dubbeltrampning för att växlas. Morbror Daniel hade den egenheten att han inte samtidigt kunde röra fötterna åt olika håll och hade svårt att växla. Han undvek därför växlingar så mycket som möjligt genom att försöka kompensera en kommande uppförsbacke med att i god tid öka farten så mycket han vågade och på så sätt kunna glida över det kommande backkrönet. Bredvid honom satt moster Anna och skötte körriktningsvisarna genom att vrida en brytare till höger respektive vänster.
En gång när mor var med skulle vi gå och besöka min biologiska mor och hennes familj. Jag ville inte och spjärnade emot och grät och skrek på vägen dit. Morbror Daniel smög efter oss och när mor tröttnade på den trilska ungen så hoppade han fram och erbjöd sig att ta mig med på en hamnpromenad och mor fick göra besöket själv. Detta har morbror Daniel efteråt beskrivit sålunda: ”Men jag banka honom redigt och då blev han snäll och följde med”.
Sådan var han denne man som strålande av givandets glädje kom hem med en liten trehjuling inslagen i papper för att presentera mig min första cykel. Vår vänskap bestod och vi trivdes alltid gott tillsammans. Lika glad som när han kom med trehjulingen var han när jag med nytaget körkort provkörde en bil som hans granne hade till salu. Det var på vårvintern och mina föräldrar och jag uppvaktade morbror på födelsedagen. Jag hade gjort lumpen och gick i hatt och kostym och rökte cigarett och morbror Daniel tyckte att jag borde skaffa en bil också.
På söndagsförmiddagen satt vi inne i rummet och åt frukost och pratade. Det kom några snöflingor och bildade ett tunt snötäcke på cementplattorna i trädgården. Morbror Daniel hade bråttom att komma ut för att sopa bort snön från gången ut mot trottoaren. Fint och i ordning skulle det vara i hans trädgård. Vi andra satt kvar vid bordet en stund och såg när han gick förbi utanför, raskt sopande med kvasten.
Det blev sista gången vi såg honom i livet. När jag en stund senare gick ut på trappan för att tända en cigarett låg morbror Daniel nedanför med kvasten bredvid sig.
En hedersman hade gjort sitt dagsverke.
