När jag var 13 år och gick i sjunde klass brukade vi skolka från skolan för att gå hem till en kompis och se på wrestling, på Sky Channel. Jag minns att vi var lite osäkra på om de slogs på riktigt, eller om det var ett skådespel, samt att vi retade oss på wrestlingstjärnornas divalater utanför ringen. I dag vet jag att wrestling inte är en sport, utan en show med uppgjorda matcher och att utövarna håller fast vid sina påhittade karaktärer. Detta fenomen kallas ”kayfabe” och innebär att brottarna utåt framhåller att karaktärerna är på riktigt. En wrestlingmatch är ett skådespel, där en ond, elak, dryg eller feg karaktär (en heel) möter en god. Den klassiska dramaturgin mellan hjälten och skurken med andra ord. Skurkens roll är att få publiken att tycka illa om honom. Den onde får aldrig synas på samma bild som en god, eftersom de ska avsky varandra.
Wrestling kom till Sverige 2002, då Christoffer Sahlgren var med och startade ett wrestlingförbund i Göteborg. De studerade gamla nintendospel för att lära sig grepp och kast. I dag är han en av de drivande bakom Sthlm Wrestling, som arrangerade sin första match i slutet av 2010. Karaktärerna är överdrivna in absurdum.
– Om man förstärker människors fördomar tillräckligt mycket, så kanske de genom att dras fram i ljuset till slut blir omöjliga att tro på. Det är i alla fall min ambition, säger Christoffer Sahlgren till Arbetaren.
Wrestling är enligt honom ingen machokultur.
– Desperation och utsatthet kan vara något vackert. Det handlar om vilka ambitioner man har. Precis som att en actionrulle kan göras som Drive eller Rambo 2. Den amerikanska wrestlingscenen satsar fullt ut på att bli grotesk och macho som Rambo 2.
Det finns tre olika varianter av wrestling. Den japanska som är väldigt brutal och macho, den mexikanska (lucha libre) som är mer lekfull, high flying och fylld av humor, samt den amerikanska som är en blandning av de två andra.
Den svenska wrestlingpubliken sägs vara en av de bästa i världen och internationella stjärnor blir chockade över den respons de mottar. Till skillnad mot i USA är publiken blandad och består av båda könen i skiftande åldersgrupper. Alla förstår att de inte bara ska få se ett regelrätt slagsmål, utan att wrestling är en fysisk, om än brutal scenkonst.
Strax efter tio avbryts rockmusiken i lokalen på Drottninggatan 81 i Stockholm. Efter några minuters tystnad börjar Strauss Also Spracht Zarathustra dåna ur högtalarna och kvällens konferencier kliver upp i ringen, iförd en babyblå kostym och bakåtslickat hår. Med raska steg kliver han runt i ringen och eggar publiken. Han förklarar att kvällens huvudmatch, den mellan Ken Malmsteen och El Duardo, är en streetfight och att inga av wrestlingens regler därmed respekteras.
Enligt de normala reglerna är inga tillhyggen tillåtna, man får inte använda sig av ringens rep, slag mot pungen eller i ansiktet med knuten näve, strypgrepp, att dra i håret eller peta in ögonen. När den ena brottarens skuldror legat mot mattan i tre sekunder är matchen över. Skurkkaraktärerna struntar dock ofta i reglerna, även under vanliga matcher.
”I’ve seen chains and sharp tools backstage. I can not guarentee anyones safety. These guys is gonna tear each other apart tonight”, skanderar han i micken och publiken tjuter av belåtenhet.
Efter att konferencieren klivit av stiger Sthlm Wrestlings president Messiah Hallberg upp i ringen, iförd ljusrosa lackbyxor, med sitt namn broderat i guld på ändan och dollartecken på benen.
– Jag älskar er för de pengar ni ger mig. Ni gör mig till en rik man. Jag älskar till och med dig där i träningsoverall, trots att du är lite tjock, säger han och pekar på en tjej i publiken.
Publiken buar högljutt. Därefter håller han en utläggning om hur han har fått skämmas inför sin familj, eftersom de tidigare galorna hållits i förorten. I en gammal strippklubbslokal i Midsommarkransen.
– Men ikväll är vi fem minuter från Stureplan! Är det inte fantastiskt?
Publiken buar på nytt. Den tredje och sista presentatören är PT (Personal Trainer), som enligt konferenciern ska ha flugits in från Costa del Sol, där han tränat miljonärer, för att förbereda Trym på kvällens första match mot Döden.
Trym presenteras som en tjockis vars största kärlek i livet är ölen. PT befaller publiken att absolut inte jub la när han äntrar ringen.
– Det här är en bestraffning för honom, inget annat.
”Vi hatar dig PT”, ropar en kille ur publiken. Döden presenteras som en obesegrad nihilist och misantrop utan någon som helst respekt för livet, vare sig sitt eget eller andras. En tjej håller upp en skylt med texten: ”Ingen undkommer Döden”.
Det smäller rejält när matchen är igång och Trym åker i mattan. Trots att det är show förstår man att det gör ont på riktigt. Wrestling är världens farligaste ”sport”, förklarar Christoffer Sahlgren.
– Vi har hittills varit förskonade från allvarligare skador, ta i trä. Ett par brutna armar, fingrar och några spruckna huvuden, det är allt. Men jag är vidskeplig och vill inte prata om sådant, säger han.
Trym inleder bra och ser ut att vinna matchen mot Döden, som sedan vänder det hela mot slutet och förblir obesegrad. Efter avslutad match ligger en svettig och medtagen Trym kvar på mage mitt i ringen, när PT återkommer för att läxa upp honom.
– Hade jag inte lärt dig att göra en ankel lock, skriker han. Ska jag behöva visa återigen hur det går till, frågar han innan han lyfter upp Tryms vänstra ben och vrider det bakåt. Trym skriker i smärta och dunkar med näven i mattan. ”Död åt PT”, skanderar publiken.
Kvällens gala går under namnet Sadism Rules. Trots att jag hela kvällen sitter hukad bakom kameran är det svårt att inte ryckas med av stämningen.
Alla som ägnar sig åt wrestling i Sverige har gått genom wrestlingförbunden, som bekostat tränare, lokaler och träningsläger. Alla utom TNT och Hardcore Hampus som i kvällens nästa match möter Twisted Retard. TNT och Hardcore Hampus är två unga killar från Uppsala, som tränat själva hemma på sin gård och lagt upp klipp på youtube. De presenteras som amatörerna som nu äntligen ska få en chans i den riktiga wrestlingligan. Förståsigpåare höjer sina kritiska röster.
– Inom alla subkulturer, vare sig det är death metal, virkning eller wrestling, finns en liten elitklick som envist ska hävda sin rigorösa och urtråkiga inställning, säger Christoffer Sahlgren.
”We have more pain, blood and brutality on this meny. Are you ready?”, ropar konferenciern.
”Yeah!!!”, svarar en extatisk publik. ”He has crushed bones, he has ended careers, welcome Twisted Retard”.
I wrestling finns inga viktklasser, vilket blir uppenbart när man ser dessa kombattanter mötas. Twisted Retard är större än sina två motståndare tillsammans. Till en början tycks bjässen inte rubbas ur fläcken av de båda brödernas angrepp, men mirakulöst vänder de matchen och vinner. Efter att ha blivit nedräknad av domaren reser sig dock Twisted Retard igen, surrar fast TNT i ringrepen och ger sig på Hardcore Hampus, som sedan får hjälp att ta sig ut ur lokalen och vidare till Södersjukhuset, med misstänkt brutna revben.
– Jag kan inte tänka mig något mer patetiskt än wrestlare med mindervärdeskomplex som försöker vara tuffa. Maktlösa människor som får makt är farliga. Översittare som förstör den goda stämningen genom att bli arga på sina motståndare på riktigt, säger Christoffer Sahlgren.
Till den tredje matchen återkommer Messiah Hallberg, nu med en wrestler i koppel runt halsen, krypandes längs golvet, iförd en slimmad läderoutfit och huva.
– Det här var det mest perverterade jag kunde hitta, säger han flinande och presenterar Doctor Sadism, som sniffar i luften och gör utfall mot publiken, likt en rabiessmittad hund.
Därefter kommer hans motståndare Wrangel, ledsagad av en fanbärare i en gammal svensk uniform. Han presenteras som den sista karolinen och våldets Vivaldi. Wrangel kliver upp i sin ringhörna, tar av sig sin tunga rock och blottar ett hårigt bröst, samt ett par glansiga tangakalsonger i gult och blått. Presidenten Messiah Hallberg instruerar domaren att Wrangel ska ha sin ena arm bakbunden, vilket denne sedan ser till.
– Trovärdigheten i dramat måste vara på plats från början, genom sättet man tar sig till ringen och karaktärernas bakgrundshistorier, säger Christoffer Sahlgren.
Vid de tillfällen Doctor Sadism lyckas slå omkull Wrangel, dyker han ner över honom, juckar frenetiskt och nosar honom i nacken. Messiha Hallberg (som under matchen står kvar vid ringhörnan) springer fram och sparkar på Wrangel när han ligger ned, samt smyger upp bakifrån för att nypa honom i pungen. Till slut vinner Wrangel matchen och mottar publikens ovationer.
Nu återstår bara streetfighten mellan El Duardo och Ken Malmsteen. El Duardo presenteras som den fattige 18-årige pojken från tuffa förhållanden i Santiago, Chile. Han berättar för Arbetaren hur han fått kämpa i motvind i hela sitt liv, men att han tror på det goda i människan och älskar att underhålla sin publik. Han hyser inget hat mot sina motståndare i ringen utan ser wrestlingen som en sport och satsar på en internationell karriär.
– Men när mina motståndare säger elaka saker om min familj, då smäller det.
Ken Malmsteen är divan som flugits in med helikopter och kliver upp i ringen till tonerna av Samantha Fox åttiotalsklassiker ”Touch me”. Han vänder sig till den buande publiken och säger: ”Jag är rikare, snyggare och bättre än er!”.
– Jag är något av svensk wrestlings svar på Axl Rose, berättar han för Arbetaren.
Han är översittaren som anser sig vara bättre än andra och har gjort sig en förmögenhet som livscoach åt Hollywoodkändisar. Han är kall, beräknande och saknar helt medkänsla.
– Det här med att du kommer från Arbetaren och ska intervjua mig, är det något slags skämt eller? Det är väl tur att det finns människor som kan nedlåta sig själva till att ta ett vanligt arbete, stora män som jag behöver ju någon att stå på, för att kunna glänsa.
Ken Malmsteen känner inget genuint hat mot sina motståndare i ringen.
– Jag känner mig däremot förolämpad av deras närvaro. Jag behöver sätta dem på plats. Jag vet inte hur det här gatubarnet El Duardo fått till den här streetfigheten, men det är ju passande, näst intill poetiskt. Det här är mina kvarter på Norrmalm, inte Santiago.
Halvvägs in i matchen kliver El Duardo ned ur ringen för att hämta upp en plåttunna. Han tömmer innehållet på ringmattan och plockar upp en lång kätting, sätter sig på Ken Malmsteens rygg och stryper honom med denna.
”Tänk på Dalagatan, Ken!”, ropar en supporter i publiken. Ken Malmsteen är från de finare kvarteren i Vasastan.
El Duardo vinner matchen med en hell’s gate, ett grepp i vilket man pressar smalbenet mot motståndarens struphuvud.
– Han vann på fusk, det är ett otillåtet grepp, jag är fortfarande obesegrad, säger Ken Malmsteen efter matchen.
Wrestlingscenen består av en salig blandning av individer.
– Du har allt från läkare, journalister, nätverkstekniker, till tidningsbud och arbetslösa, kristna och satanister, säger Christoffer Sahlgren.
Tjejer möter killar på samma villkor. Tjejerna är få, men svenska Jenny Sjödin har utsetts till en av de sju främsta wrestlarna i världen och bor numera i Manchester, där träningsmöjligheterna är bättre.
Wrestlingen har en lång historia och sträcker sig bak till 1850-talet, då matcherna var en del av de amerikanska kringresande karnevalernas utbud, tillsammans med skäggiga damen, freak shows, strippor, trapetsartister och spåkärringar. En av de första moderna wrestlarna var Gorgeous George som på 1950-talet, med en överdrivet fåfäng, färgstark och queer framtoning gjorde succé och blev en föregångare för framtida extravaganta wrestlingkaraktärer.
