Det är sensommarstilla och kvavt i Berlin. Den lilla biosalongen vid Kottbusser Damm är full med folk. Fler människor än det finns sittplatser. Folk klättrar över raderna, ger varandra kindkyssar och förfasar sig över värmen. Filmen Pojktanten ska premiärvisas i Tyskland och längst fram vid bioduken står Ester Martin Bergsmark som har skrivit och regisserat filmen och Eli Levén som är med i den. Som sig själv och musa. När sorlet har tystnat i salongen ber de alla att gemensamt ta ett djupt andetag. För filmen behöver det.
Ester Martin övertalade Eli att sitta i ett badkar till och från under tre års tid medan de blev filmade för att prata om deras upplevelser och deras relation som en gång varit sexuell men inte är det längre. Kameran är hela tiden nära, med ömhet. Nära huden som till slut blir skrynklig av fukt. Nära deras ansikten och blickar. Ester Martins undersökande iakttagande blick. Elis hand reflexmässigt mot halsen när samtalet blir påfrestande.
Det räckte inte med att bara sitta i ett badkar och prata säger Ester Martin några dagar efter att filmen har visats. Jag sitter på deras kontor i Schöneberg och äter chokladkaka med körsbär. Vi pratar om scenerna som binder ihop filmen mellan badkarssamtalen. Det är fiktiva drömska scener. Fyllda av träd, mossa, snigelsnäckor, tuggummin och läppstift. Bilder som väver fram berättelsen.
Ester Martin berättar att hen ville skapa en film som talar till hela kroppen, inte bara till intellektet. Jag tror verkligen att hen har lyckats med just det och kanske just därför är den svår att prata om. Filmen känns organisk. Den har letat sig in i mina hudlager. Jag frågar hur mycket av filmen som kommer direkt ur känslor och Ester Martin förklarar att filmen skulle greppa efter någon form av rörelse och ompröva tillstånd. Även om klippningen har skett intuitivt så finns det ändå en stark tanke med rörelsen och hur filmen slutar i något som är större än individen, i kollektivet. Att det slutar med en hoppfull blick. Eli menar att det är produktivt för transpersoner att att inse att det är en gåva och något unikt. Att inte se det som något man saknar eller en brist.
Filmen är andra delen i en triologi där första delen är Elis bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats som kom 2010, och tredje delen är filmatiseringen av boken.
Den filmen kommer att vara som en käftsmäll, säger Eli. Jag frågar om det kändes underligt att se Sebastian, huvudrollen i boken, gestaltas men hen berättar att hen aldrig upplevde Sebastian som sin egen utan som någon som skulle få leva vidare, leva ett eget liv, hos en läsare eller i en rolltolkning.
En scen som fastnat hos mig är när pojktanten blir upplockad av en främmande man i en bil. De kör ut i skogen. Pojktanten är naken och scenen är förvirrande. Fylld av våldsam hantering och ömhet. Pojktanten tvingas ned på knä, mannen hugger ett hål i trädet och pojktanten dricker en klar genomskinlig vätska som rinner ut ur trädstammen. Det är lustfyllt och hårt. Ester Martin visar en målning av Carl Larsson som varit en av inspirationskällorna. En bild av nakna pojkar bland björkar. Hen har tittat på bilder av hur begär gestaltas, i reklam och på film, och tycker att det är intressant att ge vika för vanligt förekommande bilder men avkoda dem genom att använda dem i nya sammanhang. Men scenen kan också ses som en metafor för texten. Hur den kommer inifrån. Som ett flöde.
Utanför fönstret står Berlinluften nästan stilla. Jag frågar hur det är att arbeta i den här staden.
De säger att de trivs bra på sitt kontor. Ibland kommer Jürgen från Berlins porrfilmsfestival, som de delar kontor med, in på deras rum och skvallrar. Ibland är det inspelning av bögporr i rummen lite längre bort. Men det krävs en enorm självdisciplin. Berlin är som dimmorna som stiger upp ur underjorden i Ronja Rövardotter. Det är så lätt att lockas ned i det allt det där härliga och dekadenta. Sen pratar vi om vildvittrorna och om hur vackra de var. Kanske borde vi ha ett helt block med vildvittror i nästa Prideparad. Det skulle vara fint.
