Arbetsschema:

Jag arbetade i vården under helgen enligt följande schema: fredag B+C- pass, lördag C-pass och söndag D-pass. För att de som aldrig arbetat i vården ska förstå arbetsschemat så kommer här en verklighetsbeskrivning med peda­gogiska förklaringar. Ett B-pass lika med betald arbetstid 6 timmar och i konkret tid: 14.30–21.00 (16.00–16.30 = 0,5 tim jour). C-pass betald arbetstid 5, 5 timmar och i konkret tid: 20.00– 9.15 (00.15–8.00 = 7, 75 tim jour). D-pass betald arbetstid 12 timmar och i konkret arbetstid 8.30–21.00 (16.00–16.30 = 0,5 tim jour). Och för att fullfölja den pedagogiska verklighetsredovisnin­gen av hur det rullande schemat för personliga assistenter ser ut hos brukare med dygnetruntbehov, så kommer här även A-passet à 8.30–15.00 som i både konkret och betald arbetstid är 6,5 timmar. 

I slutet av varje månad dimper ett lönebesked ned i e-posten, eftersom alla människor förväntas ha datorer, som ser ut så här, med variationer givetvis, beroende på vilka arbetspass den personliga assistenten har arbetat:

Löneart Benämning Datum Kvantitet Enhet A-pris Belopp

1106 Timlön 88,25 Timmar 120,00 10 590,00

11491 OB-kväll inkl. sem. ers 5,00 Timmar 18,88 94,40

11492 OB natt inkl. sem. ers 11,25 Timmar 38,08 428,40

11493 OB helg inkl. sem. ers 40,25 Timmar 46,96 1 890,14

11494 OB storhelg inkl. sem. ers 17,00 Timmar 94,02 1 598,34

114910 Jourersättning vardag inkl. sem. ers 46,50 Timmar 25,18 1 170,87

114911 Jourersättning helg inkl. sem. ers 70,25 Timmar 50,41 3 541,30

Vad kolumnerna visar är att personliga assistenter är på sin arbetsplats utan att få timbaserad lön för alla timmar som de personliga assistenterna är på arbetsplatsen. Jourersättningen på natten är alltså 25.18 kronor vardagar och under helgerna  50.41 kronor. Att arbete ska löna sig verkar alltså inte omfatta personliga assistenter. Eftersom Anders Borg bedriver en finanspolitik som går ut på att alla ska arbeta så är det svårt att begripa logiken i hans sätt att resonera, om logiken nu inte är sådan att stora yrkesgrupper ska arbeta gratis och ha anmärkningsvärt låga löner? Jobbskatteavdragen som är alliansens huvudsakliga arbetsmarknadspolitik – inget jag hittar på utan något Borg & Company stoltserar med – har heller inte gett något klirr i kassan för personliga assistenter. Man behöver inte älska Robin Hood för att förstå att jobbskatteavdragen är möjliga enligt principen: Ta från de fattiga och ge till de rika.

Det kan också vara på sin plats att informera om att eftersom majoriteten av de som uttalar sig om arbetets villkor och klass aldrig har satt sin fot i arbetsverkligheten vare sig i vårdsektorn, fabrikerna, eller annorstädes – samtliga per­sonliga assistenter hos de brukare vi ansvarar för har medicinsk delegering. 

Medicinsk delegering innebär att personliga assistenter gör sjuksköterskors arbeten i hemmen. Det enda vi inte får göra är att byta katetern och lägga medicinen i dosetten. Blir brukarna inlagda på sjukhus får inte personliga assistenter längre förtroendet att göra det arbete som vi annars utför varje dag, 24 timmar per dygn, årets alla dagar. Nu är sjuksköterskor också en underbetald yrkeskategori och poängen är inte att ställa yrkeskategorierna i vårdhierarkin, som domi­neras av i huvudsak arbetande kvinnor, mot varandra. Vad läkarna, som domineras av i huvudsak män, vars uppdrag är att ställa mediciniska diagnoser och ordinera medicin och behandling, tjänar vill varken personliga assistenter, vårdbiträden, städerskor, undersköterskor eller sjuksköterskor tänka på.

Man behöver inte aktivera särskilt många hjärnceller för att begripa att vårdhierarkin är beroende av alla sina delar för att fungera så att brukare och patienter får omsorgsfull och medicinskt korrekt utförd vård och behandling. Nu är det ju även så att vården börjat styras av Försäkringskassan som består av tjänstemän/kvinnor som förväntas omsätta regeringens direktiv. Alltså, som en god pedagog informerar jag vidare: 

Ytterst är vårdhierarkin underställd andra ekonomiska och politiska maktfaktorer och hur mycket pengar som landstingen och kommunerna får av den regeringslagda ekonomiska budgeten avgör i slutändan vilken vård som brukare och patienter får oavsett medicinska diagnoser och superproffsig vårdpersonal.

Att ge den andra sidan röst:

Det var alltså en ganska arbetsintensiv helg för mig och eftersom jag har en högre akademisk examen (längre utbildning än en läkare) så satt jag i de stunder som det gick och läste böcker. Hade jag fortfarande arbetat på Lunds universitet hade jag propsat på att Annika Olssons avhandling, Att ge den andra sidan röst, skulle ha ingått som kurslitteratur eftersom det är en ovanligt skarp och välskriven avhandling. Den behandlar hur ”rapportböcker” ska definieras som litterär genre och vilken position ”textjaget” skriver utifrån. Maja Ekelöf som var fembarnsmorsa och städerska när hon skrev Rapport från en skurhink, är ett exempel på ”en röstlös” som skapar och blir sin egen röst och därmed utmanar alla maktordningar. Avhandlingen slår alltså fast att det finns röster som talar men ingen lyssnar på. 

Maja Ekelöf är således ett subjekt som begriper hur ”hon” betraktas och värderas och med stolthet och tvivel skriver om sin egen verklighet och utifrån positionen: kvinna, mamma, städerska och arbetarklass.

Den akademiska världen kommer med sina analytiska och kritiska redskap för att bedöma huruvida Maja Ekelöf kan anses vara tillräckligt trovärdig i kategorierna kön/klass/rapportskriverska. 

Maja Ekelöf framför direkt och indirekt kritik av klassamhället med sina ”välfärdsinstitutioner”, när hon skriver om sitt eget liv. Detta implicerar att även bildning, utbildning och vad som anses vara kunskap, får sin släng av sleven när Maja Ekelöf rapporterar, om hur hon sliter med sina läxor på kvällsskolan mellan arbetspassen.

Maja Ekelöf skapar alltså en berättelse som består av marginaliserade och förtryckta röster och eftersom Maja gör så belyser hon både orättvisornas mekanismer och frigör sig samtidigt eftersom hon går från att vara betraktad – objektifierad – till att bli ett aktivt subjekt – talar i sin egen sak och rätt. Vidare ställer Annika Olsson frågan om Rapport från en skurhink ska definieras som dagbok, självbiografi, dokumentär eller rapportbok? Recensionerna av Rapport från en skurhink avslöjar att genrefrågan vållade kritikerna nästan mer huvudbry än det alarmerande innehållet i Maja Ekelöfs starka bok. Kan de ”andra” tala? Och hur djupt problematiskt och hur svårt det är för marginaliserade – kvinnor, svarta, homosexuella, asylsökande, handikappade, mentalsjuka, socialbidragstagare – listan kan göras lång – att bli respekterade och tagna på allvar när ”de andra” talar, skriver, känner och tänker. ”De andra” bör kort och gott tala, tänka, skriva och känna på ”rätt” sätt.

Annika Olsson har skrivit en utmärkt begåvad och viktig avhandling, som borde vara tillräckligt bra för att innebära en framgångsrik akademisk karriär. Helt utan ironi tycker jag så. Sedan att det vore önskvärt att forskare och andra förståsigpåare själva lades under den kritiskt granskande luppen är ett habitusproblem i klassproblematiken, påstår den forskarmeriterade personliga assistenten som skriver poesi.

Så jag avslutar med att ge ordet till Maja Ekelöf:

”Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en vanlig arbetande människa kan få ned några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att dom svarta arbetsdjur man hade på fälten kunde prata.”

(Maja Ekelöf, ur en intervju i tidningen Lundagård 1970: 14.)