Egalia är ett ungdomshäng för hbtq-ungdomar mellan 13 och 19 år.
– Egalia är en trygg plats för personer som behöver en trygg plats, säger Oline Klein.
Hon har precis fyllt 20 år och därmed passerat den övre åldersgränsen för att få delta i Egalias aktiviteter. Nu ser hon i stället tillbaka på de år hon gick till Egalia och konstaterar att verksamheten varit en viktig del av hennes personliga utveckling och välbefinnande.
– Det som framför allt var bra var att här fick jag riktiga vänner, inte bara sådana som accepterade mig. Jag började känna lust till tillvaron igen, säger Oline Klein.
Egalia startade efter att RFSL Stockholm sett att behovet av en utökad ungdomsverksamhet fanns, då deras tidigare aktivitet för unga växte. Verksamheten öppnade sina dörrar i januari 2007 och finansierades de första åren med pengar från Allmänna arvsfonden i ett treårigt projekt som gavs namnet Egalia.
– Det fanns och finns ett stort behov av trygga rum för ungdomar som inte passar in i heteronormen. En plats där ens identitet inte ifrågasätts eller måste godkännas. Och en mötesplats för kids i samma åldersspann där man genomgår liknande processer, säger Jenny Söderstrand, projektledare för Egalia.
Det Jenny Söderstrand beskriver stöds av Ungdomsstyrelsens rapport Hon Hen Han – En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner, från år 2010. Där pekas det på att hbt-ungdomar är mer utsatta och statistiskt sett mår psykiskt sämre än ungdomar som inte tillhör denna grupp. Oftast beror den dåliga hälsan på ett negativt bemötande och diskriminering i majoritetssamhället, där hbt-personers identiteter stöter på motstånd i mötet med de normer som finns. En slutsats som rapporten drar av detta är det är viktigt att främja just mötesplatser som vänder sig till unga hbt-personer samt att kartlägga metoder som främjar deras hälsa.
– Vi lutar oss på representation, trygghet och kontinuitet. Till exempel har vi alltid en samling då vi sitter i en ring och kan se varandra. Då har vi en presentationsrunda där alla får säga vad den vill bli kallad och vad den har för pronomen. Det gör vi för att synliggöra transidentiteter, alla kanske inte vill bli lästa på ett normativt sätt, säger Jenny Söderstrand.
Personalen som arbetar på Egalia definierar sig själva inom hbtq-begreppet. Tanken är att ungdomarna ska få möta trygga vuxna de kan spegla sig i.
– Som ledare så ska vi lyssna, peppa och väcka nya tankar och förmedla kunskap. Men vi är tydliga med att vi inte kan lösa allas problem. Det vi kan göra är att hänvisa vidare till kuratorer som har koll på hbtq. Det är inte alla som har förtroende att vända sig till skolsystern eller kuratorn, de kanske bara fokuserar på att ungdomen till exempel är trans medan det varken är problemet eller orsaken till att den har sökt hjälp, säger Jenny Söderstrand.
Egalia ser även till att det finns tillgång till musik och litteratur där hbtq står i fokus, teman som annars är osynliggjorda i samhället och i skolan. De försöker även erbjuda en variation bortom de stereotyperna av hbtq-personer. Verksamheten är för många ungdomar den första plats där de kan vara sig själva.
– Andra fritidsgårdar var som en förlängning av skolan med andra tonåringar som inte förstod något alls. Jag trivdes inte alls där och höll mig borta från sådant. Heteronormen var förstärkt på min skola, alla tjejer och killar såg likadana ut, säger Oline Klein.
I sin familj och närmsta vänkrets kunde Oline Klein vara öppen med sin identitet men under skolåren fanns aldrig den tryggheten för att kunna vara sig själv. Heteronormen och okunskap begränsade henne.
– Det var jobbigt när till exempel vissa religiösa hänvisade till homofoba saker som stod i Bibeln eller Koranen. Då kände jag inte direkt att jag kunde leva ut som bisexuell eller transsexuell i skolan. Om skolan åtminstone hade haft en regnbågsflagga eller uppmärksammat IDAHO-dagen så att man hade kunnat känna att personalen stod på ens sida. Eller pratat om strukturer och alternativa sätt att läsa de religiösa texterna när sådant kom på tal, säger Oline Klein.
På Egalia arbetas det aktivt normkritiskt och inkluderande. Det är alltid normen som ifrågasätts och inte den som inte passar in i de snäva könsmallarna. Även om det lätt kan bli så att minoritetsgrupper politiseras, bara genom det faktum att de existerar och rör sig i ett samhälle där de inte tillhör normen, vill Egalia främst vara en plats att bara få vara på.
– Vi vill att det ska vara ett mysigt häng. Ibland snackar vi sex, spelar basket på gården, hoppar studsmatta eller leker lekar som man bondar genom. Jag hoppas att det inte känns så politiskt. Man ska kunna vara här oavsett att man inte kan en massa queerteori. Vi vill ha en låg tröskel, vi eftersträvar inte att vara coola och hänga med i det senaste, snarare tvärtom, säger Jenny Söderstrand.
Information om Egalia brukar nå ungdomarna via RFSL:s skolinformatörer, skolpersonal eller utskick som görs till fritidsgårdar runt om i Stockholmstrakten. Många som kommer dit har hört talas om Egalia via någon bekant och som förstagångsbesökare får en alltid ta med sig en vän som stöd. Att besöka Egalia är helt kostnadsfritt och det bjuds alltid på mat.
– Vissa kommer ut för första gången här på Egalia, vissa har kommit ut för sin familj och närmsta vänner men känner inte att det kan vara hur öppna de vill på skolan. Vissa börjar bredda sina sociala nätverk, blir mer stärkta och till sist behöver de oss inte. Det är lite så det ska vara här också. En frizon, som en språngbräda i identiteten, säger Jenny Söderstrand.
Oline Klein arbetar på förskola och är numera engagerad i RFSL-Ungdom. Genom det vill hon jobba för att motverka heteronormen. Men hon drömmer även om att arbeta med skrivande, eller något konstnärligt.
– Det känns lite som att jag har blivit vuxen nu när jag är för gammal för Egalia. Men jag måste fortfarande hantera normerna som finns där ute i samhället. Fast det ska nog gå bra, jag klarar mig, säger Oline Klein och skrattar.
