Erik går en aning framåtlutad med små raska steg. Han har varken mössa eller vantar som jag. Skinnjackan är uppknäppt och flera knappar saknas. På benen har han blåa träningsbyxor ned gula revärer. 

– Jag måste ringa Lindström, säger han.

Vi passerar spårvagnsspåren.  Jag frågar vem Lindström är. Erik hör inte. Han tar ett snedsteg och jag griper tag i hans arm.

– Du kan få ringa inne hos mej, säger jag.

Erik stannar. Solen i ansiktet.  Brunbränd, kisande.

– Jag har egen telefon, säger han.

– Du har nog inte hunnit skaffa än.

– Vadå?

– Skaffa telefon för att ringa Lindström.

– Snacka inte skit om Hasse Lindström! Det är en renhårig kille.

Han börjar gå igen och jag kommer några meter efter honom. När jag kommer ikapp ger han mig en snabb sidoblick.

– Vi sitter i två styrelser tillsammans. Tre om man räknar schackklubben.

Han säger att det har varit så mycket den senaste tiden. Lindström har säkert undrar var han har hållit hus. Han stannar igen och drar efter andan. Vänder ansiktet mot mig.  Ögonbrynen hänger ner och skymmer sikten, men så blå hans ögon är.

– Jag tycker jag känner igen dej, säger han. Är du Söderkille?

Jag säger att jag i vart fall bor på rätt sida om stan. Erik börjar gå igen. Lite långsammare än tidigare.

– Har inte du tävlat för Hammarby?

Jag skakar på huvudet och pekar mot marken, en stor vattenpöl. Erik går rakt igenom den med sina slitna adidas. Han pratar om Lindström och om något protokoll som har förkommit.

– Han är noga med vissa saker. Det är förargligt när viktiga papper bara försvinner.

– Och du har varit boxare? säger jag. 

– Revisorerna kan slå ner på sånt där. 

– Vilken viktklass gick du i som boxare?

Han stannar på nytt och tittar på mig. Plötsligt gör han ett utfall. Slår en rak höger i luften. Kryper ihop och rör huvudet.  Backar ett steg. Slår på nytt, men då håller han på att tappa balansen.

– Weltervikt. 68 kg, säger han.

Jag skrattar och frågar om Lindström också är boxare. Det är han inte, men han är pastor i Missionskyrkan. 

– Du själv då? säger han. Är du Söderkille? 

– På sätt och vis. Jag bor i Östberga.

– Där hade vi flera bra spelare. Nej, dom var nog från Stureby. Du vet, jag känner så många från den tiden. 

Jag säger ingenting på en lång stund, men Erik pratar. Protokollet. Lindström. Grabbarna från Stureby. Målvakten från Landskrona som reste tillbaka efter några år. En frimärksklubb som hette Ugglan.

– Många hade det inte så fett hemma. Klubben tog hand om dom helt enkelt. För många gick det bra sen. För andra gick åt helvete. Man grämer sej så här efteråt. Kunde vi ha gjort något mer? 

– Många hade farsor som söp, fortsätter han. Vi försökte få in dom också i föreningsarbetet. Kom och titta på matcherna åtminstone, sa vi. Du kan gå linjeman. Ställ upp lite. Men det var trögt.

– Morsorna då?

Erik tittar upp mot huskropparna.

– Jag har fått lite idéer att man borde ordna nånting i den här delen av stan, säger han. Man vet hur det brukar vara i såna här förorter.

Vi går igenom gångtunneln under spårvägsspåren. Erik slår handen upprepade gånger i väggen som är nerklottrad med svarta tags. 

– Jag ska starta en idrottsföre­ning här, säger han. Unga grabbar gillar idrott.  

– Du har egna barn också, eller hur?

– Vi fick bara döttrar gumman och jag. Det fick gå det med.

– Jag har träffat en av dom.

– Vet frugan om att jag är här?

Jag tänker efter innan jag svarar. Sedan säger jag att hon säkert är informerad.

– Påminn att jag ska ringa henne så att hon inte sitter uppe och väntar.

– Är hon van att du kommer sent?

– Hon tycker det är bra att jag engagerar mig. Då slipper hon.

Erik pratar om sin tilltänkta idrottsförening. Den ska ha minst tre sektioner, orientering, fotboll och fri idrott. Kanske cykel också. Han ska prata med Lindström om sina planer.

– Om man bara lyssnar på dom och har rätt inställning är det inga problem.

– Vad innebär rätt inställning?

– Man måste tycka om dom. 

Erik går med lugna långsamma steg nu. Han vaggar lite i sidled. 

– De flesta är bra, säger han. Några är mindre bra.

– Och några är hopplösa?

– Det finns inga hopplösa, men det finns dom som är svåra.

– Vad brukade ni göra på semest­rarna? frågar jag. Du och familjen.

Han höjer avvärjande på händerna och säger att vi inte ska tala om semestrar för hans del. Varje sommar packade han trunken och reste till Gålö Där ledde han klubbens ungdomsläger. I trettio års tid!

– Och din fru?

– Hon tog flickorna med sig till svärföräldrarna.

Jag föreslår att vi ska vika av mot vänster, men Erik fortsätter upp mot Årsta torg. Jag försöker locka med den väntande lunchen och kaffet. Erik är inte hungrig. Telefonsamtalet till Lindström då? Han har bestämt sig för att åka dit i stället.

– Kan du låna mig en och femtio till bussen, säger han.

När jag säger att jag inte har några pengar på mig fnyser han. 

– Det är bättre att du säger som det är. Att du inte vill låna ut nånting för att du inte känner mej! Det kan jag respektera.

Jag går förbi och ställer mig framför honom på den asfalterade gångstigen så att han ska bli tvungen att ta till vänster. Vi är ungefär lika långa och jag tänker på hans raka höger.

– Alla människor har väl lite småpengar i fickorna, säger han och försöker gå runt mig.

Jag flyttar mig i sidled. Han flyttar sig åt andra hållet. Går ut på gräsmattan, in en bit i skogen. Han snubblar och faller ner på knä. Kommer på benen igen innan jag hinner fram och går upp mot torget.

– Erik, säger jag. Erik.

Han travar vidare, ömsom på parkvägen, ömsom i snöslasket bredvid.  

– Ska vi inte gå åt samma håll du och jag och få oss lite käk i alla fall?

Det frasar när han går genom modden. Små kvistar knäcks under fotsulorna. Jag kommer ikapp honom. 

– Okej, vi tar torget först då, säger jag och försöker låta obekymrad.

Det är uppförsbacke och jag hoppas att han ska bli trött. Han greppar räcket med högerhanden och lutar sig ännu mer framåt och kortar steget precis som en terränglöpare i motlut. Jag halvspringer bredvid och känner efter att jag har mobilen i fickan.

Erik tappar fart efter halva backen. Han blir stående stödd mot räcket.  Bröstkorgen arbetar. Senorna på den magra halsen är hårt spända, men ansiktsfärgen är röd, inte grå som vid syrebrist.

Vi står en lång stund tills Erik andas lugnare. När vi kommer uppför backen går jag åt vänster och Erik följer med. Jag får sakta på stegen. Han släpar på sina. Gruset på trottoaren bromsar som ett grovt sandpapper. Snart är det vår, tänker jag. Då sopar de trotto­arerna rena. 

För varje steg han tar kommer han närmare trottoarkanten. Jag går tätt bredvid för att styra honom rakt. Det är ungefär fyrahundra meter kvar.

Hans läppar är blodlösa. Jag tar upp mobilen men bestämmer mig för att avvakta.

Tvåhundra meter kvar.

Jag tar honom under armen och han protesterar inte.  När vi kommer fram till porten slår jag koden och vi går in i hissen. Fyra våningar upp, in på avdelningen. Han lägger sig på sängen utan att ta av varken jackan eller skorna. Ovanför huvudänden hänger fotot på hustrun. Jag frågar om jag ska hjälpa honom att ringa till Lindström.

– Lindström är död, säger han.