Genom åren har det blivit otaliga nyhetsinslag och reportage om hur dåligt vi bor och hur illa vi beter oss. De gulliga reportage som utgör de få undantagen handlar om att vi minsann också har en och annan fest mellan bilbränderna och skottlossningarna
Att media är här tillhör alltså vardagen. Och det är svårt att komma undan. Poserar vi inte glatt framför kameran riskerar vi ända att bli filmade eller fotograferade. Kanske blir ett förtroligt samtal vänner emellan bakgrundsljud i ett radioreportage. Det är nämligen viktigt att skildra verkligheten, får vi höra av journalisterna som kommer hit. Vems verklighet de egentligen skildrar har vi dock aldrig fått veta. Förrän nu.
Hösten 2011 dök ett team från Sveriges Television upp på Seved. Mina kvarter hade just utropats till laglöst land. Det stod i tidningarna att gatan var ockuperad av unga män som ville alla illa. Gängen hade tagit över. En skur av ägg väntade den som obehörigt vandrade in i Sveriges eget Hamsterdam. Om detta ville alla medier givetvis berätta.
Teamet ville vara med på våra boendemöten, men vi var skeptiska. Vi ville hellre planera aktiviteter än att vara med i en tv-serie. Vi vet nämligen hur det brukar bli. I bästa fall blir det vi säger lyft ur sitt sammanhang, hopklippt med inslag om våld, kriminalitet och social problematik och sedan försett med dramatisk bakgrundsmusik. Har vi otur blir vi förvandlade till någon annans politiska utspel. Eller som i det här fallet, till tv-serien Malmöpolisen.
Serien inleds med att Olle Häger reciterar samhällskontraktet. Vi lär oss att polisyrket är ett krävande och svårt arbete, som utförs av nödvändighet. Vi följer förberedelserna inför en demonstration som arrangeras av Sverigedemokraterna, med förväntad motdemonstration, och får veta att det är polisens jobb att se till att demonstrationen fortlöper så ostörd som möjligt, helt oberoende av vad enskilda polismän tycker om Sverigedemokraterna. Att det är ett av polisyrkets dilemman, att följa lagen oavsett vad man tycker om den. Inga konstigheter så långt.
Men sedan får polismannen Paul Juhlin berätta om den där dagen i december då vanligt folk satt hemma, smuttade på julglöggen och umgicks med barnen. Dagen då några ungdomar i Rosengård bröt mot samhällskontraktet och ställde till kravaller. Dagen då en polis kallade ungdomarna ”apajävlar”.
Vi får lära oss att detta inte handlade om förakt, rasism eller bristande värdegrund, utan om stress. Och att det är viktigt att nya röster får komma till tals om händelsen. En händelse som slutade med disciplinära åtgärder för två av de inblandade poliserna.
När Ulf Sempert, som fick en varning av Statens ansvarsnämnd för sitt sena agerande i frågan, visar upp en leksakspolisbil som han fått efter att han övergått i kontorstjänst, övergår den ensidiga skildringen i lyteskomik.
Visst är det tillåtet för poliser att ha känslor, men bristen på självinsikt oroar. Det hade varit trevligt om polisen någon gång velat inse att deras eget agerande faktiskt kan vara en av orsakerna till att de möts av misstänksamhet i områden som Seved. Det hade också varit trevligt om min granne – som inte vågade säga vad han tyckte på ett möte eftersom han oroade sig för att bli trakasserad av polisen efteråt – bevärdigats med ett uppföljande.
Utöver fallet apajävlar verkar producenterna inte varit särskilt intresserade av ”nya röster”. Det är samma gamla röster, samma gamla dramaturgi och samma gamla skildring som vi sett i otaliga nyhetsinslag. Enda skillnaden är att den försetts med bakgrundsmusik och att vi får veta att poliser är vanliga, känsliga människor som har familj. Andra inblandade figurerar främst i skymningen, oftast i huvtröja, men sällan som ”nya röster”.
När jag skriver det här bara två avsnitt av sex visats. Jag hoppas att bilden av Malmö och Seved kommer att nyanseras under seriens gång. Hittills har bara min modiga granne Eva, min smarta granne Mohamed och en avslappnad busschaufför stuckit ut i positiv mening.
Och grundproblemet kvarstår. Malmöpolisen skildrar toppen av det isberg – som utgörs av klassklyftor, arbetslöshet, barnfattigdom, nedrustat skolsystem, segregation, vansköta bostäder – ur ett uteslutande polisiärt perspektiv. Omfattande strukturella problem förvandlas till ordningsfrågor som sedan presenteras oemotsagt av de personer som är satta att ansvara för samma ordning.
